Visst blir det Ohly
LEDARE. Förr jämfördes vänsterpartiet i Sverige ofta med det italienska kommunistpartiet. Men medan det italienska partiet brutit med det förflutna och nu snarast är socialdemokratiskt väljer vänsterpartiet Lars Ohly till partiledare i februari.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Hans egentliga syfte med att kandidera är av allt att döma att fästa uppmärksamheten på det ideologiska och strategiska vägval som partiet kommer att göra.
Lönnroth förespråkar regeringssamarbete med socialdemokraterna och har själv skrivit ett alternativt förslag till partiprogram där de kommunistiska låsningarna saknas. Däremot accepterar han inte att beskrivas som "höger" jämfört med Ohly och andra. Varför skulle det "vänstraste" som finns vara att vara kommunist, frågar han i en intervju i Svenska Dagbladet och pekar på det ryska kommunistpartiet som belysande och reaktionärt exempel.
Det är en sympatisk attityd och det framgår att Lönnroth inte ansåg sig vara kommunist ens när han 1970 gick med i det dåvarande vpk. Men samtidigt illustrerar han genom sitt eget exempel den dubbelhet — och i sista hand de illusioner — som under lång tid präglat bilden av vänsterpartiet.
Många har gått med i partiet i föreställningen att de kommunistiska ränderna har gått ur en gång för alla. En del av dessa har t o m kunnat skaffa sig framträdande positioner. Men hela tiden har den hårda ideologiska kärnan avgjort var gränserna går.
Inte ens Gudrun Schyman kunde under sin partiledartid förändra mer än den massmediala framtoningen. Hon fick hållas för att hon drog väljare, men på partikongresserna var det kommunisterna som angav tonen. Kylan var bitande när Schyman för några år sedan pläderade för ett slutgiltigt brott med kommunismen.
Nu är Schyman borta ur bilden och någon person med motsvarande dragningskraft som "aldrig varit kommunist" finns inte. Däremot finns Lars Ohly, som är populär och skicklig och förstår att uppträda annorlunda än vad andra kommunister i partiet gör. Han kommer knappast att aktivt driva ut icke-kommunisterna — det behövs inte eftersom de ändå inte har någon makt. Inte heller kommer han att aktivt bryta samarbetet med regeringen — det finns mer att vinna på att skapa lagom mycket osäkerhet om partiets kurs än på att demonstrativt gå sin egen väg.
Säkert kommer partikongressen att välja en mindre kommunistiskt belastad person som vice ordförande vid Ohlys sida. Men för bedömningen av partiets inriktning spelar det ingen roll — det kommer att vara Ohly som bestämmer.
Om vänsterpartiet inte hade ingått i regeringsunderlaget skulle Ohlys ja ha varit goda nyheter för socialdemokraterna. Nu är situationen svårare.
Det blir inte lätt att övertyga missnöjda väljare om att de inte ska rösta på ett parti som kontrolleras av kommunister om man själv aktivt samarbetar med samma parti.