Visst bör staten styra
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Argumenten känns igen från debatten om uppdelad föräldraförsäkring på mamman och pappan. Motståndarna pekar envist på att föräldrarna vet bäst själva, och att staten inte ska "lägga sig i" hur människor väljer att leva sina liv.
Problemet som gör frågan komplicerad är emellertid att dessa, säkert många gånger rationella, enskilda beslut ser ut att leda till effekter på kollektiv nivå som många av oss samtidigt ogillar och vill göra något åt. 34 år efter det att föräldrapenningen infördes är det till helt övervägande del kvinnorna som tar ut dagarna. Yrkesarbetande kvinnor har sämre karriärutveckling än män bland annat därför.
Är det vad "familjerna" vill? Skulle inte tro det. Men det är svårt att överblicka de långsiktiga konsekvenserna av enskilda beslut. Alltmer pekar i riktning mot att roten till en del av ojämställdheten i arbetslivet just ligger i hur privatlivet organiseras. Mot den bakgrunden vore det närmast tjänstefel från politiskt håll att avstå från försök att påverka både beteende och värderingar.
Politiker har i modern tid haft två tydliga, därmed inte sagt förenliga, roller. Dels att så gott det går förverkliga medborgarnas vilja, dels att forma och leda opinioner. Utan denna opinionsbildande uppgift förlorar ju politiska visioner och ideologier till exempel sin roll. Lagstiftning, ekonomiska styrmedel (skattebonus, föräldrapenning) och information är medel som staten nu och historiskt använt för att reglera och forma medborgarnas beteende i önskad riktning.
Argumentet att staten inte ska forma beteenden tror jag därför kan avfärdas ganska lätt. Få av oss skulle i själva verket vilja leva i ett samhälle där politikerna inte ville något.
Den springande punkten är istället var gränserna för statens försök att forma bör dras. Här går det förstås inte att hänvisa till några absoluta principer, utan det är värderingar och tidsanda som avgör. Få ifrågasätter till exempel idag skolplikten som i
högsta grad är en inskränkning av föräldrarnas rätt att besluta över sina omyndiga barn. När skolplikten infördes var tongångarna dock annorlunda. Det finns heller inget självklart över att staten skulle avstå från möjligheten att försöka påverka de val som görs av familjer och individuella föräldrar. Avgörande måste vara om vi bedömer att de positiva långsiktiga effekterna av sådan styrning väger tyngre än den inskränkning av frihet styrningen innebär.
Lägga sig i? Så klart staten ska göra det. Vi är väl inte amerikaner heller.