Tre månader får Greklands koalitionsregering på sig. Eller kanske två, då den sista fram till nyvalet 19 februari lär användas till valkampanj mellan huvudfienderna Pasok och Ny Demokrati i gammal god stil. Övergångsregeringen har att administrera krisen och lyfta ytterligare två stödpaket från eurozonen och IMF. Den viktigaste uppgiften blir varken krispaket eller reformförslag, utan att rikta strålkastarljuset mot det hela saken gäller – Greklands överlevnad som EU-nation.
Den nye premiärministern Lucas Papademos, före detta riksbankschef och biträdande ECB-chef, vet annars vad som måste göras. Som rådgivare åt Giorgos Papandreou har han hela tiden pekat på behovet av storskaliga statliga reformer och privatisering av statlig egendom. Han vet också att detta skulle ha gjorts för länge sedan, att det nu sannolikt är för sent. Slutligen vet han att han måste sätta i gång i alla fall. Nu är sista chansen att återvinna förtroendet och han, utan politisk barlast, är den som kan göra det.
Händelseutvecklingen i Europa 2011 visar tydligt på behovet av en fungerande politisk opposition. I både Irland och i Portugal fick tidigare i år regeringen klä skott för det prekära ekonomiska läget. Men där fanns en opposition redo att ta ansvar för landet. Och även om inte faran på långt när är över i dessa båda länder, har nya regeringar tagit sig an uppgiften med stort allvar, och väljarna har fått spela en roll i processen.
Nu kan man visserligen hävda att Greklands Papandreou tog sitt ansvar och avgick. Men det först efter att ha försökt lägga ansvaret på folket i folkomröstning och strax därpå själv överlevt en förtroendeomröstning med knapp marginal. Och man kan hävda att oppositionsledaren Antonis Samaras tog sitt ansvar när han till slut accepterade EU:s krisplan. Men det var först när Angela Merkel ringt och sagt ”nu går det inte längre”. I båda fallen var det också alldeles för sent.
Även Italiens Silvio Berlusconi saknar en trovärdig opposition, vilket är enda anledningen till att han ännu sitter kvar. Pressen från marknadsräntor, IMF-inspektörer och EU:s finansministermöte hårdnade på måndagen mot Italien och i dag hålls också en förtroendeomröstning om Berlusconi i parlamentet. Avgångsryktena är starkare än tidigare, men ingenting tycks bita på honom.
Att Grekland nu får en ”expertregering” kan förhoppningsvis bli det som får demonstranterna att rulla ihop sina banderoller och de offentliganställda att gå till jobbet och stanna, åtminstone året ut. Kanske kan den ”neutrale” Papademos också inympa behovet av klara och tydliga regler och att skattepengarna börjar komma in i större skala? Kanske kan han också ingjuta hopp om att det trots allt inte är för sent? Och kanske kan detta hopp bidra till att en ton slås an i valrörelsen i februari – att den för omväxlings skull kan komma att handla om konstruktiva förslag? Annars är det definitivt för sent för Grekland.