Visst kan en muslim gå i kyrkan!
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
andra orter, brukar jag springa med dem till Domkyrkan för att visa upp dess ståtlighet, fantastiska arkitektur och prakt i kombination med den harmoniska och fridfulla stämning som råder där. Min envishet att alltid börja eller avsluta en stadspromenad med ett besök i Domkyrkan har numera blivit ett samtalsämne bland mina svenska vänner.
Att tända ljus och önska sig något har sedan barndomen varit min favoritsysselsättning när jag besöker helgedomar, trots att jag än idag brukar drabbas av villrådighet inför denna ritual! "Ska jag tända enbart ett ljus nu när jag drar in flera önskemål i en enda bön eller ska det bli ett nytt ljus för varje bön?"
Min mamma har inte varit på besök i Sverige på över sju år, men varje gång jag besöker Domkyrkan minns jag hur även hon uppskattade besöken där. Hon brukar fortfarande berätta om sina intryck av Domkyrkan för hela släkten - "den var väldigt vacker och flott, likaså dess besökare". "Det är fantastiskt att man tillåter konserter och musikupplevelser inom kristna helgedomar. Alla som besöker kyrkan är propert klädda, ser bekymmersfria ut och man hör inte snyftningar och ser inga bölande mödrar där. Medan man inom de muslimska helgedomarna, för det mesta hör mödrarnas hjärtskärande och förtvivlade gråt".
För henne var det både spännande och annorlunda att sätta sin fot i ett religiöst hus som verkade så stillsamt och relativt ljudlöst. Hon säger ofta till sina vänner att man ska besöka kyrkan om man är lycklig och kan lägga band på sina känslor. Me-dan man bör välja muslimska helgedomar i fall man ohämmat och högljutt vill gråta ut sin sorg utan att väcka omgivningens anstöt.
Denna föreställning hos henne förstärktes när en svensk bekant som hade drabbats av en tragedi gästade min släkt för några år sedan i Iran. De berättar fortfarande att hon gång på gång tackade sina värdar för att hon äntligen efter så lång tid hade fått gråta innerligt och ohämmat (i en helgedom) och att detta inte är brukligt i någon kyrka i Sverige.
Efter tjugo års vistelse i Sverige minns jag fortfarande hur det är i Iran, men även i andra muslimska länder. Människor med sorg ger sig ensamma eller i sällskap med andra till olika helgedomar just för att gråta och som det uttrycks i Iran: "för att tömma en del av sitt hjärtas tyngd". Det är till och med kutym att man får sällskap och stöd av and-ra (helt okända) personer för att markera empati och medmännisklighet. Dessa är inga professionella gråterskor, utan vanliga människor som på grund av en djup sorg har vänt sig till dessa helgedomar för att tända ett ljus, be en bön och för att skänka offergåvor till obemedlade människor.
Var och en gråter ut sin egen sorg och förtvivlan, även om man gör det i sällskap med andra människor. De finns där för varandra, ser till att den som behöver får frisk luft, vätska och något att äta så att denne orkar fortsätta ge uttryck för sin smärta. Därför kan jag lätt förstå varför den där svenska gästen i Iran kände sig så överväldigad av all osjälvisk omsorg, omhändertagande och visad empati från folk som ständigt omgav henne.
Med tanke på att det är samma Gud som vakar över de flesta helgedomar, så är jag inte säker på om dessa, enligt min mamma, bör nyttjas till olika ändamål, beroende på vilken sinnesstämning man för tillfället befinner sig i! Jag besitter inte heller tillräckliga kunskaper i fall den ena religionen eller samfundet tar bättre hand om sörjande eller nödställda än de andra. Eller om samhällets toppskikt prioriteras och välkomnas med öppnare armar än andra.
Jag känner mig personligen lika väl till mods och harmonisk i en fridfull judisk synagoga som i ett buddistiskt tempel, eller i en muslimsk respektive kristen helgedom. Av praktiska skäl väljer jag ofta Domkyrkan, eftersom jag bor ganska nära den och dessutom kan jag hålla min hårfrisyr intakt - i en muslimsk helgedom vill jag (bör jag) av respekt för huset och dess besökare täcka håret med en schal.
Nästa gång min mamma kommer så önskar jag att hon känner sig lycklig och glad och vill göra mig sällskap till Domkyrkan. Förra gången hon var här, besökte hon moskén dagligen och lämnade inte stället förrän hennes ögon var alldeles svullna.