Valet och folkomröstningen i Vitryssland bjöd inte i något som helst avseende på någon som helst överraskning.
Aleksander Lukasjenko vann sitt åtrådda mandat att kandidera för en tredje presidentperiod - och de utländska valobservatörerna konstaterade med stor enstämmighet att valet "inte uppfyllde normen för demokratiska val".
Det är med andra ord som vanligt i Vitryssland - detta Europas Kuba, detta eldorado för sovjetnostalgiker, där mycket litet förändrats sedan den tid då landet var en sovjetrepublik.
Det är Lukasjenko, eller rättare sagt hans hejdukar, som räknar rösterna - och följaktligen blev det ett betryggande ja i folkomröstningen med 77 procent ja-röster.
Det är också på Lukasjenkos order som oppositionen systematiskt trakasserats inte bara inför detta val utan under hela det decennium som Lukasjenko suttit vid makten.
Ledande oppositionella har försvunnit, hittats mördade. Oppositionella tidningar hindras att komma ut. Och i "valrörelsen" förekom systematiska polisräder mot kampanjhögkvarter. Åtminstone en kandidat och flera valarbetare och lokala observatörer greps.
Presidenten har ett stadigt grepp över massmedierna, som han utnyttjar till en propaganda med rent sovjetiska perspektiv och grepp. Problem och bekymmer i olika grannländer kontrasteras mot lugnet och det relativa välståndet i det egna landet.
En sådan propaganda är inte alldeles utan avnämare. Äldre människor på landsbygden, nöjda med lite och rädda för förändringar, tenderar att stödja Lukasjenko.
Men den unga generationen ser hur dess framtid förskingras i stagnation och fattigdom - och protesterar.
Det är omvärldens uppgift att visa solidaritet med alla de modiga män och kvinnor som kämpar för demokrati i Vitryssland.
Sist och slutligen är det inte enbart en fråga om solidaritet, utan också om upplyst egennytta. Ett Vitryssland med diktatur och växande inre spänningar är ett potentiellt hot mot alla sina grannländer.