Yttrandefrihet inte LO:s bästa gren
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Beviset för detta är, enligt de bägge herrarnas lätt konspirationsteoretiska resonemang, att med en borgerlig regering skulle privatiseringarna öka och inom privata företag gäller varken offentlighetsprincipen eller meddelarskyddet. "Då ökar tystnaden på våra arbetsplatser", säger de bägge, dovt och dystert.
Deras utgångspunkt kunde ha varit bråket mellan det privata företaget Connex som driver Stockholms tunnelbana och fackordföranden Per Johansson. Men om den saken står det inte ett ord i deras inte helt korta artikel — möjligen en indikation på att denna konflikt inte är fullt så enkel som den gängse vänsterretoriken annars antyder.
De bägge "förväntar sig" att regeringen är "beredd att stärka yttrandefriheten på våra arbetsplatser". Det "enda rimliga", anser de, "är att de särskilda yttrandefrihetsreglerna och meddelarskyddet gällde i all offentligt finansierad verksamhet".
Det har funnits ett sådant lagförslag, berättar de, men det lades aldrig fram för riksdagen. Den tveksamhet som rimligen bör ha legat bakom det ställningstagandet är inte så svår att förstå. Offentlighetsprincipen och meddelarskyddet, dessa grundpelare i den svenska yttrandefriheten som vi med rätta är stolta över, syftar ju ursprungligen till att ge medborgarna insyn i och därmed ett mått av kontroll över staten.
Det är dock, milt uttryckt, inte alldeles självklart att samma modell är så lämplig och rationell när det handlar om företag, privata och offentliga, verksamma i konkurrens med varandra på en fri marknad. Ett betydande mått av sekretess är i själva verket både motiverat och ofrånkomligt när det gäller att slå vakt om företagets utvecklingsplaner, affärshemligheter och annan intern information. Hur drar man gränsen mellan det som rimligen måste vara sekretesskyddat och sådant som möjligen är mindre känsligt?
Innebär detta att den anställde — som de båda antyder i sin artikel —blir helt utlämnad, beläggs med munkavel? Rimligen inte — kollektivavtalet och det fackliga medlemskapet ger om facket sköter sina uppgifter ett grundläggande skydd mot eventuellt godtycke från företaget — och de i sig rimliga kraven på sekretess och lojalitet på den enskilde medarbetaren gäller inte om det är brott eller allvarliga missförhållanden som påtalas.
I alla berättelser är det den som är i underläge, "underdogen", som vinner sympatierna — så också i fackets berättelse. Därför försöker också ledande företrädare för världens starkaste fackföreningsrörelse, den svenska, gärna att få det till att landvinningarna ständigt är hotade och att utvecklingen när som helst kan börja gå bakåt, om den inte redan börjat göra det.
Det är alltså en suggestiv bild, när man hotar med att yttrandefriheten kommer att minska vid en borgerlig valseger. Men tål den egentligen en närmare granskning?
Är Per Johansson till exempel en yttrandefrihetens martyr? Om detta kan en utomstående inte ha någon särskilt välgrundad mening, innan rättstvisten gått genom alla instanser. Men nog är det väl i alla fall lite konstigt att Olauson och Rudén inte har ett ord att säga om honom? Ligger det kanske trots allt något i att han gått över gränsen med hot, förolämpningar och aggressivitet, som arbetsgivaren hävdat?
Och om man nu tydligen tänker sig att använda yttrandefriheten som en offensivfråga mot de borgerliga är det ju inte alldeles orimligt att ställa frågan hur det ser ut med yttrandefriheten där facket självt spelar en arbetsgivarroll.
Det givna svaret på den frågan är att attityderna gentemot dem som "inte delar arbetarrörelsens värderingar" är mycket frostiga. Det senaste av många exempel är den kristdemokratiske praktikanten, som skrev en kritisk insändare och åkte ut fortare än kvickt. Nej, yttrandefriheten är nog ändå ingen riktigt bra valfråga ens för en hårt trängd socialdemokrati.
Olausons och Rudéns artikel var införd i Svenska Dagbladet 7/11.