Anna och Henrik har levt i sin bonusfamilj i några år. De har två barn vardera från tidigare förhållanden som är relativt jämnåriga. Nu ska de skiljas och Anna mår dåligt och tar på sig hela skulden för separationen.

– Det har inte gått bra för mej alls i relationen med hans barn. De är väldigt olika mig och mina barn och det har jag bara sett som en brist. De är inte alls lika öppna och sociala och jag har heller inte ”bjudit in dom” utan legat lågt och känt att de får ta första steget, skriver Anna på diskussionsforumet Familjeliv.se.

Sambon och bonuspappan Henrik har däremot varit ”en klippa” för hennes barn, berättar hon.

Artikelbild

| Kan bonusrelationerna leva vidare efter en separation i bonusfamiljen?

– De tycker jättemycket om honom. Och trots att de är väldigt olika honom så har han ändå tagit dem till sig. Jag har varit så avundsjuk på deras relation och önskat att jag kunde känna likadant för hans barn. Det har känts jättejobbigt, mycket samvetskval och så.

I början av förhållandet med Henrik ägnade Anna sin energi och den mesta tiden åt sina egna barn. Hon hade dåligt samvete för att hon brutit med deras pappa och hade inte tid och ork över till andra barn.

– Jag tyckte att Henriks barn var hans ansvar, men vi kunde ju ha delat ansvaret för alla barnen! Varför har jag haft så svårt att släppa in dom till mitt hjärta? Jag är så himla ledsen för det.

Det som plågar henne ytterligare är att Henriks barn berättat för sin pappa att de aldrig kände sig hemma hos dem.

– Så hemskt att höra! Och samtidigt förstår jag dem. Jag har inte bjudit till, det är jag som är vuxen och jag som borde försökt få en fungerande relation med dem. Hans och mina barn har haft det jättebra tillsammans. Men jag borde varit en tryggare vuxen för dem allihop. Jag har förlorat honom. Och mina bonusbarn. Och mina barn har förlorat sina bonussyskon, skriver Anna.

Henrik ska snart flytta ut från den gemensamma villan och Anna berättar att de allihop setts en sista gång.

– Det har varit en toppenhelg! Vädret har varit helt underbart och barnen har lekt och stojat och badat och haft jätteroligt ihop. Jag har blivit varm i hjärtat när jag sett hur roligt de haft här på tomten till vårt nybyggda hus. Och samtidigt är det så sorgligt. Var detta sista helgen de var tillsammans? frågar sig Anna och fortsätter:

– Det gör så ont i mej. Stackars, stackars barn. Jag önskar att vi hade pratat om det här långt tidigare och att det fått mej att öppna ögonen.

LÄS MER: Goda råd till bonusfamiljen

LÄS MER: Petra Mede: "Jag är så arg på Lisa"

Separationer är betydligt vanligare i ombildade familjer än i kärnfamiljer. Den ombildade familjen är på många sätt ett komplexare relationssystem än kärnfamiljen och bonusföräldrar ställer ofta orimligt stora krav på sig själva, menar Mats Larsson, socionom och leg psykoterapeut på S:t Lukas mottagning i Uppsala.

– Ibland tror de att de kan vara lika goda föräldrar som till sina egna barn. Men det kan de ju aldrig. Man måste inse att man inte är de här barnens förälder, man har inte varit med om starten och man kan inte alla nyanser.

Det första som Anna behöver göra är att låta bli att låsa sig i skuldkänslor och inte döma sig själv så hårt, menar Mats Larsson.

– Hon är ju väldigt drastisk när hon skriver att ”mina barn har förlorat sin bonuspappa”. Har han dött, eller? Jag menar, hon behöver inte göra sån stor sak av det. Vill barnen träffas så kan man ju komma överens om det. För barnen är det viktigaste att känna att mamma tycker att det är okej träffa bonussyskonen. Men det jobbiga för Anna är att hon gör det till en sådan traumatisk grej.

Att känna skam och dåligt samvete för sitt "misslyckande" som förälder är ett tecken i tiden. Mats Larsson brukar försöka hjälpa till med att skapa acceptans och att inte döma sig själv så hårt.

– Vi har så höga ambitioner av att vara goda föräldrar. Och det är mestadels bra, men det kan också bli knöligt för oss. Anna frågar sig varför hon inte känt som hon borde och det skapar en stress och en olycklighet. Skamkänslor kan försvåra viljan till förbättring och förändring.

LÄS MER: Hemma hos bonusfamiljen i Uppsala

LÄS MER: "Vem kallar sig för styvmamma?"

Eva Svensson jobbar som familjebehandlare på Gamla Uppsala familjeenhet och menar att det viktiga är de vuxnas kommunikation. Anna och hennes man behöver prata med varandra om hur de vill att livet ska se ut efter separationen. Bara för att hon och hennes man separerar betyder det inte att barnens relationer måste upphöra. Vill barnen ha kontakt med varandra? Med bonusföräldrarna? Och hur ska denna kontakt då se ut?

– Anna kan säga: ”Hur gör vi nu? Mina barn tycker jättemycket om dig och dina barn”. Det handlar om att kommunicera med varandra så att det blir så bra som möjligt för barnen, säger Eva Svensson och tycker också att man måste prata med barnen och bekräfta deras känslor.

– Det är viktigt att tänka på är att det inte är barnen som valt att ha det på det här sättet. De har inte valt sina bonusföräldrar och det är inte de som skiljer sig, de blir skilda. Om man bara tar sina barn och flyttar så kanske man glömmer bort att barnen lärt känna sin partner. Många bonusföräldrar kan vara superviktiga för barnen och helt plötsligt ska man inte ses.

Eva Svensson betonar att alla familjer är unika och att det inte finns något facit på hur relationerna efter en separation i en bonusfamilj ska fungera. Barnens ålder och hur man bor påverkar bland annat. Men om barnen vill ses kan det vara något nytt att bygga på för framtiden.

– Många tonårsbarn fortsätter till exempel att ha kontakt med sina bonussyskon och då måste de känna att föräldrarna tycker att det är okej , säger Eva Svensson.

LÄS MER: Uppsalaläkaren om sin roll som bonuspappa

Relationerna efter bonusfamiljens upplösning förändras, men kan fortfarande ge väldigt mycket. Och förutom att träffas finns ju sms, telefon och sociala medier som kan hjälpa till att behålla kontakten. Mats Larsson tycker att om Anna vill fortsätta träffa bonusbarnen, och att bonussyskonen också vill ses, så har hon redan nu någonting bra att bygga på.

– Om hon bestämmer sig för att ha en relation med bonusbarnen så kommer hon att kunna ha det. Men hon ska göra saker lite mindre dramatiska och prata med sina barn, säger han.

– Det var ju jätteroligt att barnen träffades och trivdes med varandra den där helgen. Kanske kan Anna föreslå för barnen och sitt ex att de gör det till en tradition en gång i månaden?

Fotnot: Anna och Henrik heter egentligen ­något annat. Annas berättelse är hämtad från diskussionsforumet Familjeliv.se.