Reslig och helt klädd i svart kommer Calle Bachofner släntrandes mot den skvalande fontänen i Stadsträdgården. Hit kommer han i ur och skur varje måndag klockan ett för att leda Promenader i Balans. Det är något han startat för att han vet att det hjälper mot kaos i tillvaron att promenera tillsammans med andra.

De som brukar ansluta lider ofta av utbrändhet, passivitet, depression eller mani. De kommer för att de vill och orkar göra något åt det. Promenaderna är en fast punkt utan att man binder upp sig.

– Det viktigaste är att de ger struktur. Nummer två är social samvaro och tre är hälsa. Rubriken är friskvård, säger Calle Bachofner.

Han vill att Promenader i Balans ska spridas i landet och att fler promenadledare ska kunna rekryteras, så att det inte hänger på en enda person.

Det började som ett privat initiativ för två år sedan. Nu är promenaderna en del av verksamheten i föreningen Balans Uppsala, en ideell stödförening för personer med erfarenhet av depression och/eller bipolär sjukdom, antingen självupplevd eller som närstående.

– Det finns dagvårdsavdelningar som har promenader, men problemet är att de tar slut efter tio veckor, berättar Calle Bachofner.

Han önskar att vården drog nytta av människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, till exempel i självhjälpsgrupper.

– Psykiatrin i Uppsala prövar detta nu, så det är på väg åt det hållet, säger han.

Annars är det ideella krafter som står för den biten. Föreningen Balans, projektet Forum för brukarinflytande och Röda korset har självhjälpsgrupper som leds av själverfarna. Calle har själv lett sådana i drygt fem år, just nu för bipolära och tidigare för deprimerade.

Själv kraschade han, som han uttrycker det, 2007.

– Allt kändes slut. Det går inte att beskriva. När jag sedan mådde bättre kändes det som ett mirakel, berättar han.

Har du fått en diagnos?

– Jag vill inte bli identifierad som en diagnos. Jag är Calle som råkat ut för en krasch, fått koncentrationssvårigheter och i perioder inte funkar lika bra, svarar han.

Eftersom han tidigare arbetade med utbildning på studieförbund låg det nära till hands att vara nyttig för andra när han fick tillbaka mycket av sin styrka.

– Jag tänkte: vad gör att jag mår bättre? När jag kom på det blev det min drivkraft. Läkare och mediciner är inte hela lösningen. Jag kom fram till att rörelse och ett sammanhang ger positiva incitament och struktur, säger han.

När vi kommit så här långt betonar Calle Bachofner att promenaderna bara är en liten del av det han gör. Största delen av sin tid ägnar han åt poesi. 2012 började han skriva dikter, varför vet han inte riktigt. Han beskriver det som en motor som hänsynslöst dunkade igång. Det var bara att följa med. Han tror att alla konstnärer har en sådan motor.

Han kallar sig för generalist och berättar att han alltid haft en kreativ ådra.

– Jag älskar historia, samhällsfrågor, filosofi och att samla mina tankar i poesi och göra något av det, säger han.

Sina dikter framför han gärna inför publik på kaféer, restauranger och på poesiträffar. Han vill nå folk som inte brukar läsa poesi. Ibland går han runt på stan med poesiplakat i samband med olika arrangemang. Fyra år i rad har han ställt upp stora skärmar med poesi på Uppsala stadsbibliotek på Kulturnatten. I år växte det till en happening med konstnärer, musik, poesi och porträttmåleri på hans förslag.

För honom är poesi dialog, inte monolog.

Enligt Calle Bachofner har dikter sjunkit i status och numera tror många att det är något jobbigt och tråkigt. För att avdramatisera denna litterära genre har han startat något han kallar Fika med poesi. Än så länge har det bara blivit ett tillfälle, men han planerar ett till snart. Då samlar han människor på ett kafé där ingen står på scen, men där vem som helst kan få läsa upp en dikt och diskutera. Eller bara sitta och lyssna.

Solen bryter fram genom trädens lövverk i Stadsträdgården. Calle plockar fram mobiltelefonen och bläddrar fram en dikt han skrivit som formulerar svaret på en fråga jag ställt.

– Tankarna kommer flygande. Fångar jag dem blir det en dikt. En annan variant är långa filosofiska samhällsrelaterade tankar som kunde bli en hel bok men reduceras till en dikt, förklarar han.

Enligt honom är kreativitet motsatsen till struktur. Många av hans dikter handlar om kaos och struktur, något han kallar för dionysos och apollon.

– Jag önskar att jag kunde stjäla lite av apollons egenskaper, utbrister han.

Sedan tillägger han att det är normalt med ytterligheter, fast samhället ser det som sjukligt.

– Många konstnärer och vetenskapsmän är bipolära eller deprimerade. De får betala för sin kreativitet. Men om alla var på mitten blev det ingen diversitet och då går ett samhälle under. Vi måste ha både det normala och ytterligheter, hävdar han.

Till Promenader i Balans kommer allt från en till åtta deltagare. Medan de går pratar de om det som är här och nu. Kanske kommenterar de änderna och båtarna i Fyrisån, eller pokémonjagande barn. Enligt Calle är den medvetna närvaron ett sätt att bryta negativa tankecirklar som är lätta att fastna i när man mår dåligt.

De pratar också om dagsformen. Det är lika viktigt att lyssna på andra som att själv berätta, eftersom det ger perspektiv och aha-upplevelser.

– Alla är i olika faser och är nyttiga för varandra. Det är ganska fiffigt. Ingen ger råd eller är besserwisser. Det är ömsint, lugnt och tolerant. Många av de här människorna har empati, säger Calle.

Ungefär vid minigolfbanan brukar de stanna upp och bestämma om de ska gå en kort eller lång runda. Deltagandet kan vara lite sporadiskt, det kommer inte samma personer varje vecka.

– En del mår periodvis riktigt dåligt. Andra behöver bara ett socialt sammanhang. Men alla får en positiv injektion, säger Calle Bachofner.

En bonus för honom själv är att han också mår bättre.

Under livet samlar vi alla på oss erfarenheter som utvecklar oss. Som yngre trodde Calle Bachofner att gräset var grönare på andra sidan. Då levde han ut sin kreativitet som sångare i olika punkband, till exempel Aint heard nothing yets och Blue Babies. Livet var en hysterisk jakt på fantastiska upplevelser.

– Nu njuter jag av det jag har under näsan, säger han.