Efter biobesöket träffas vi i ABF:s kurslokal, där hon målar flera dagar i veckan. Hon trivs i keramikverkstaden, det är en kreativ miljö, med hyllor fulla av påbörjade keramikfigurer, vita ihopsnörade platspåsar med fuktig lera i, och färgprover på glasyrer. Där kan hon sitta i ostördhet hur många timmar som helst, totalt fokuserad på sina bilder. Hon målar akvarell med en egen teknik.
– Filmen var härlig. Och jätterolig ibland, kanske ingen djupdykning i ämnet men en intressant skildring av Simons svårigheter, säger Maria Paronen Eidenert.

Filmen handlar om 18-årige Simon som har Aspergers syndrom och bor ihop med sin äldre, bror Sam.
– Hans bror var underbar, han hade så stort tålamod. Filmen gav en bra bild av hur tufft det kan vara förälder eller syskon till någon med asperger, säger hon.
Filmen är en komedi, men för Maria Paronen Eidenert är en annan dimension minst lika viktig.
– För mig var den sorglig också. Jag kände så väl igen hur det är för barn som har aspergers och tyckte så himla synd om Simon när han fick sina hysteriska utbrott.

Själv fick Maria sin diagnos som vuxen. Det var för tio år sedan. Diagnosen blev början till en positiv förändring i hennes liv. Innan dess hade hon mest bara känt sig udda och undrat vad som var fel på henne.
– Jag var som ett stort barn utan föräldrar, säger Maria Paronen Eidenert, som kunde sitta mitt bland andra människor, känna sig utfryst och uppleva att deras samtalsämnen var lika ointressanta som svarta prickar.
Efter många år av helvete kom diagnosen som en förklaring, hon kunde plötslig förstå sig själv bättre och hennes problematik blev tagen på allvar av omgivningen. Även om hon fortfarande möts av oförståelse. Det värsta hon vet är när någon påstår att det inte är något fel på henne.
– Jag undrar verkligen varför folk säger så, är det för att trösta eller vad? Att säga så betyder ju bara för mig att de inte förstår mina problem och tycker att jag överdriver. Jag behöver inga tröstande ord, jag vet att jag är bra, men har vissa svårigheter, säger hon.

Artikelbild

Fanns det något som du inte gillade med filmen?
– Negativt var att Simon uppfyller alla kriterier för syndromet. Så är det ju inte för alla, precis. Jag har social asperger, men för någon annan kan det vara totalt annorlunda. Risken finns att folk tror att man måste ha alla de där dragen för att ha asperger. I så fall döljs ju handikappet och man blir inte tagen på allvar om man inte är som Simon, säger Maria Paronen Eidenert.

Hon påpekar att människor har svårt att förstå hennes svårigheter. Kanske beror det på att hon är en positiv, alert person som inbjuder till kontakt och pratar öppenhjärtigt. För öppen, tycker Maria Paronen Eidenert själv, och tillägger att hon gärna pratar med främmande människor om privata saker. Hon saknar mask i sociala sammanhang och klarar inte av att kallprata men samtidigt gillar hon att umgås med sina vänner.
– Men vad de inte vet är att om jag är social i två dygn måste jag vila en vecka efteråt. Möten ger så mycket impulser att jag inte klarar av fler människor. Folk kan känna sig ratade när jag säger nej. Fast jag vet precis när det är lugn och ro jag behöver, säger hon.

Ett tema i filmen är Simons motvilja mot förändringar. Liksom Simon har ett schema för hur hans dagar ska se ut, schemalägger Maria Paronen Eidenert också sin tillvaro. Varje morgon skriver hon upp vad hon ska göra under dagen och då måste det bli gjort. Hon kan inte skjuta upp något även om hon märker att hon inte hinner med allt det schemalagda. Fel tid betyder kaos.
Hon tar fram ett fullskrivet pappersark, det har en massa rader med kolumner. Det är hennes sätt att få ordning på dagen. Bland mycket annat står att hon ska träffa sin man, Mika, efter intervjun.
För Maria är förändringar jobbiga. När de bytte sovrum hemma och hon flyttade en trappa upp, förvandlades verkligheten till kaos och hennes man kändes främmande för henne. Mest kaotiskt blir det om flera förändringar sker samtidigt.
– Jag ser bara detaljer, inte någon helhet. Mitt pussel består av kanske 2 000 bitar medan andra människor har cirka 200 att pussla ihop. Ibland mår jag dåligt när telefonen ringer, det kan rucka hela mitt tidsschema, säger hon.

Hon kan lyssna på samma album om och om igen. Under två års tid är det Peter LeMarc som snurrat i spelaren. Maria känner inget behov av ny musik. Att lyssna på radio är det värsta hon vet. Där är det nya program hela tiden.
När hon går på teater kan hon bli alldeles uppfylld av åsynen av dräkterna och färgerna men utan att greppa handlingen.
Kunskap som kräver helhetsbild har hon svårt för, däremot älskar hon att fördjupa sig inom vissa ämnen. Hon kör bil men har svårt att hitta.
– Jag vet i vilken riktning jag ska men kan inte planera min körning. Men till slut brukar jag komma rätt ändå. Jag vet inte vad riktigt vad kommunen är men däremot är jag en jäkel på kinesisk filosofi, säger Maria och ser glad ut.

Artikelbild

I filmen har Simon ett fyrkantigt sätt att se på kärlek. Det är som att han har svårt att förstå känslor.
– Att vi inte skulle ha tillgång till våra känslor är bullshit. Åtminstone för mig. Jag tycker snarare att problemet är tvärtom, att jag har för mycket känslor. När jag kommer in i ett rum med okända människor kan jag läsa av dem direkt. Men det kan bli för mycket för mig och då måste jag hålla känslorna tillbaka, säger hon.
Rollfiguren, Simon, har en stark motvilja till kroppskontakt, den kan Maria både känna igen och inte.
– I min familj kramas vi mycket. Men det måste vara på den personens villkor. Jag avskyr lös beröring, säger hon allvarligt, och visar hur hon menar genom att stryka sig själv försiktigt med fingertopparna på ovansidan av ena armen.

Under samtalet med Maria är det ett begrepp som hon ofta återkommer till: Att det är kaos i strukturerna. I hennes målningar syns tydligt att hon med mönster och detaljrikedom eftersträvar struktur. Hon målar akvarell men använder inte tekniken vått-i-vått, då man först blöter igenom hela arket och låter färgen flödande flyta ut.
Nej, hon målar först motiven och duttar sen med fuktigt papper för att färgen ska flyta ut under kontrollerade former. Hennes asperger är förutsättningen för att hon började måla akvarell. Sedan dess har målandet blivit hennes energigivande batteri. Det är så hon får struktur på kaoset.