För två månader sedan skrev Annie Palmgren, 29, en lista med tio saker hon vill hinna göra innan det är för sent. Det är hon inte ensam om. #bucketlist ger 1518110 träffar på Instagram. Uttrycket kommer av engelskans ”kick the bucket”, som är en omskrivning för att dö, och blev känt i Sverige främst via den amerikanska dramakomedin The Bucket List (Nu eller aldrig på svenska) från 2007. I filmen bestämmer sig två dödligt sjuka män för att utnyttja den tid de har kvar till max.

För Annie Palmgren föddes idén med tanken på att någon gång publicera en debattartikel, berättar hon över en kopp kaffe i den ljusa lägenheten i Höganäs dit hon nyligen flyttat efter några år i Norrköping.

– Jag skriver i mitt jobb som originalare, men då är det företagets själ jag uttrycker och inte min egen. Någon gång vill jag skriva något som får folk att tänka till, om en fråga jag brinner för.

Tanken reproducerade sig i fler och Annie Palmgren insåg att hon behövde struktur för att kunna förverkliga sina drömmar. Hon har ett jobb hon tycker om, sambo och bostad. Ändå finns mycket kvar att sträva efter.

– När mer grundläggande saker är på plats kommer tankar om vad man kan göra för att förverkliga sig själv. Samtidigt blir det tydligt att man inte kommer ha tid för allt man skulle vilja.

Johan Waara, psykolog och lärare på psykologiska institutionen vid Uppsala universitet, menar att fenomenet att skriva listor över vad man vill uppnå i livet är symptomatisk för den samtida, västerländska kulturen. Ökat materiellt välstånd har medfört möjlighet för många att lägga tid och pengar på mer än vad som krävs för att överleva.

– Samtidigt är tiden begränsad, så man vill inte upptäcka att man har slösat den på saker som inte gett något.

Johan Waara tror dock att fenomenet att skriva listor över vad man vill göra innan man dör är betydligt äldre än så.

– Jag kan inte tänka mig att det förekom när de flesta levde av jordbruk, men åtminstone sedan efterkrigstiden.

Sökresultaten vid en googling på ”bucket list” toppas av ett svenskt varumärke med det namnet. När jag tar en titt på sajten får jag samma känsla som de tillfällen då jag råkat kliva in i en butik ljusår över min prisklass. Slås plötsligt av hur urtvättad min tröja är och att jag borde vaska armhålorna. Bucketlist.se beskrivs som ”den exklusiva lifestyle-sajten som kretsar kring din viktigaste to-do-lista av alla; vad du bara måste uppleva innan det är för sent.” Den som tar orden bokstavligt får det inte lätt. Vem som helst kan registrera ett konto på bucketlist.se och sätta ihop sin lista utifrån sajtens förslag på upplevelser, men att ha råd med någon av dem är färre förunnat. På medlemmarnas listor finns livsmål som ”ha den ultimata hemmabioanläggningen” och ”besöka exklusiva Ananda spa i Himalaya”. Eller vad sägs om ”24h Bucket List” - ett paket med upplevelser som tar dig från trädhotellet i Harads via Hurtigrutten, Reykjavik, Skottland, London och Paris till franska rivieran på ett dygn?

Johan Waara menar att ökad kommersialisering av människors drömmar är en följd av de sociala mediernas framväxt. Interaktion på Facebook och Instagram handlar mycket om att söka bekräftelse, och på så sätt skapas normer för hur en cool ”bucket list” ser ut. Där ser marknaden sin chans.

– I många sammanhang får man fler ”likes” om man vill gå på en klubb i Los Angeles som knappt någon känner till än om man drömmer om att se Carola live. Det är förstås guld för resebyråerna.

Johan Waara tror att behovet av ”bucket lists” kan grunda sig i social ängslighet - att vilja ”hänga med” i samtiden och göra listor som går hem i kompisgänget blir ett sätt att skapa kontroll - samtidigt som det bottnar i existentiella frågor.

– Livet har ett slut och jag ser det som ett sundhetstecken att sätta upp delmål för att få struktur i tillvaron och tänka över vad man bör prioritera.

Den som försöker leva efter en väldigt strukturerad och kalkylerad ”bucket list” blir dock antagligen inte speciellt spontan, och risken finns att inre krav på att ”bocka av” punkter förtar upplevelsen av efterlängtade resor och äventyr. Hos människor med anlag för tvång riskerar en ”bucket list” bli del i ett självdestruktivt mönster, säger Johan Waara.

– Om någon till exempel utvecklar anorexi efter att ha haft ”gå ned i vikt” som punkt är kanske listan en utlösande faktor, men knappast den egentliga orsaken. Det dåliga måendet går sannolikt längre tillbaka.

Han tror att de flesta kan behandla sin ”bucket list” med distans, och ser inga problem med grundidén.

För Annie Palmgren fungerar listan främst som inspiration och vägledning. Hon ser den som ett verktyg för att reda ut vad hon verkligen vill. I slutändan hamnade att skriva en debattartikel först på tionde plats, efter punkter som ”publicera ett kreativt verk” och ”delta i andlig retreat”. Högst står att behärska medveten närvaro, i stället för att nöjesshoppa och dagdrömma. Sedan hon skrev listan har Annie Palmgren dragit in på onödiga inköp och börjat göra övningar i mindfulness, som går ut på att bli mer medveten om sig själv och leva i nuet.

– Samhället får oss att tro att drömmar måste vara något man kan köpa. Jag vill njuta mer av det som är viktigt, helt enkelt.

Annie Palmgren berättar att hon vid flytten till Uppsala insåg att hon äger en massa böcker som hon inte har läst. Nummer sju på hennes lista är att beta av dem.

– Jag tycker inte om att ha saker som inte används.

Däremot finns ingen stress över att få listan avverkad. Annie Palmgrens livsmål är ganska öppet formulerade och handlar mest om att lära sig nya saker och utvecklas som människa. Vilket man väl aldrig behöver blir färdig med. Genom att skriva en ”bucket list” känner hon att hon har blivit lite klarare över i vilken riktning hon vill gå. Hon har fått en bättre överblick på sina möjligheter.

– Det händer faktiskt något i huvudet bara av att göra listan. Det är skönt att ha fått mina funderingar på papper, då kan jag ju lägga dem ifrån mig ibland.

Med ett leende konstaterar Annie Palmgren att ett visst mått av dödsångest nog är en förutsättning för att skriva en ”bucket list”. Det handlar trots allt om insikten att man inte kommer hinna uppleva allt man skulle vilja.

– Men jag tror inte det är farligt att veta att man ska dö. Om man tänker på sig själv som en vampyr är det lätt att skjuta upp saker.