Mattias Cedesjös historia är historien om en kille som tidigt hamnade snett i livet. Redan i årskurs tre blev han avstängd från skolan för första gången.
– I dag skulle man ha sagt att jag var ett bokstavsbarn som hade problem med min impulskontroll. På den tiden sade man bara att jag var bråkig och ouppfostrad. Skolan har aldrig varit en miljö där jag har trivts. Jag kunde inte sitta still och lyssna utan hamnade lätt i konflikter.

Problemen accelererade trots att Mattias Cedesjö egentligen fanns i en trygg miljö i Alunda där familjen bodde granne med hans mormor och morfar ute på landet. Och trots att hans mamma gjorde allt hon kunde.
– Jag har alltid haft ett socialt skyddsnät runt mig. De som har funnits där har velat mig väl. Och mamma har alltid kämpat och krigat för mig. Hon har gråtit och skrikit för att jag skulle få hjälp.
När Mattias Cedesjö började i femman flyttade familjen till Gimo med en förhoppning om att det skulle bli bättre. Det blev det inte. Det blev värre.
– Där hjärnan tog slut tog nävarna vid. När jag inte har kunnat försvara mig genom att prata med folk så tog jag till våld. Det var det språk jag lärt mig och det jag kunde.

Det blev en ny flytt, tillbaka till Alunda, men problemen försvann inte. När Mattias Cedesjö var tolv år började han dricka alkohol. I högstadiet blev han återigen avstängd från skolan och kom för första gången i kontakt med polis och socialförvaltning. Men eftersom han inte var straffmyndig blev det inga konsekvenser.
– Polisen tyckte att jag var som en tickande bomb. Jag kunde gå från att vara trevlig till att det fullkomligt svartnade och det behövde inte vara några stora saker. Min brist på respekt för mitt eget liv gjorde att jag inte heller hade respekt för andras. Jag backade aldrig, säger han.
Fortfarande har han en imponerande kroppshydda och det är inte svårt att förstå att han kunde skrämma slag på folk med sin ilska. Det var adrenalinkickarna han sökte, säger han och gör själv jämförelsen med en fallskärmshoppare.
– Men jag fick min kick genom våld i stället.

Artikelbild

| Mattias Cedesjö

Lika delar rädsla och makt var det han kände när han slogs. Precis som med andra sorters beroende ledde sökandet efter kickar till en upptrappning. Han gick med i AIK:s supporterklubb Black Army i Stockholm och slogs konsekvent med andra så kallade fotbollshuliganer före och efter match. Sammanlagt är han dömd för 20-talet brott, allt från misshandel till våld mot tjänsteman till olaga vapeninnehav.
– Spiralen av hat och ondska som från början snurrade ganska långsamt snurrade bara snabbare och snabbare. Jag fick ett rykte att leva upp till och då gick det bara fortare.
Till sist hade han inga spärrar kvar. Det spelade ingen roll om han levde eller dog. Det slutade med en riktigt grov misshandel som från början rubricerades som mordförsök.
– Att han överlevde var egentligen ett under. Det var nog första gången jag kände att jag måste göra något annars dödar jag någon, säger han och för ett ögonblick märks det att händelsen är svår att berätta om.

Ögonen blir blanka och blicken söker sig upp mot taket. Men trots insikten kom vändningen inte omedelbart. Det krävdes ytterligare en misshandel, en tid på behandlingshem och en dom som omvandlades till samhällstjänst. Samhällstjänsten valde han att avtjäna tillsammans med en vaktmästare på Furuhöjdskyrkan i Alunda.
– Jag hade nog inte en så positiv bild av kyrkan precis. Jag tänkte att kristna var svaga människor som behövde något att hålla sig till. Men när jag började vara här hamnade jag i en miljö där jag fick vara mig själv och visades värme och kärlek. Det var en miljö jag inte alls var van vid och det påverkade mig mycket.
Ändå gick han ut och festade med kompisarna över påsk, något som resulterade i att han hamnade på sjukhus med akut alkoholförgiftning vid 26 års ålder. Efter det blev han även utslängd från bostadsrättsföreningen och tvingades sälja sitt radhus.

Men kyrkan ställde upp och han flyttade in hos en av ungdomsledarna. Han säger att han aldrig blev pådyvlad någon religiös övertygelse. Men efter att ha suttit med vid bibelstudier fick han en stark upplevelse vid en gudstjänst.
– Det var som om Gud lyfte av mig alla skuldkänslor och all skit jag hade varit med om i mitt liv, säger han.
När vi tar några bilder i kyrkosalen konstaterar han sakligt och väldigt osentimentalt hur mycket kyrkan betytt för honom.
– Det var vändpunkten och har varit räddningen i mitt liv. Det går inte att komma ifrån.
I dag har han sin fru Ewa-Maria Cedesjö, två små barn och är engagerad som fotbollstränare för Gimos damer. Han arbetar som stensättare vid ett företag i Knivsta.
– Det känns fantastiskt. Det jag har i dag är så mycket positivt.

Som person utstrålar han ett inre lugn. Visst har han även mött skepsis och misstänksamhet för sin kristna tro och han är medveten om att andra kanske inte skulle ha valt den väg han gjort. Kyrkan är alltid öppen för alla men en religiös övertygelse måste komma inifrån.
– Du kan aldrig leva på någon annans tro och du kan inte påtvinga någon annan det. Men det är klart att jag uppmuntrar folk att söka sig till kyrkan. Det är en bra miljö där man kan få stöttning och hjälp oavsett vilken tid på dygnet det är.
Men framför allt tror han att andra som hamnat snett i livet måste komma till insikt själva och ha en egen vilja att förändras. Sedan måste de våga visa sig sårbara och kunna be andra om hjälp. Ett totalt byte av bekantskapskrets är dessutom oftast en nödvändighet.
– Det är lätt att hamna i samma situation igen om man inte försöker bryta sitt levnadsmönster. I dag har jag fått ett helt annat sätt att tänka. Jag försöker fylla min dag med positiva saker och kan känna glädje över det jag har, i stället för att längta efter saker jag inte har.

Artikelbild

| Mattias Cedesjö Alunda.

Han är inte rädd för återfall. Den där enorma ilskan som förut resulterade i våld känner han inte alls av längre. I stället får hans energi sitt utlopp i fotbollen och det fysiska arbetet som stensättare.


Berätta! Har du slutat med något som inte var bra för dig? Skriv till Leva på adressen leva@unt.se.