När operasångerskan Petra Valman fick sin andra dotter gick hon igenom en kris, något hon inte förstod förrän efteråt. Hon ville ha ett till barn. Men samtidigt gick hon en krävande operautbildning vid Vadstena folkhögskola.

Det blev en kollision mellan barn och karriär som slet mycket inom henne.

– Jag kan i efterhand tänka att det är min största kris i livet där frågor om vad jag skulle ge upp och vad jag tvingades försaka dök upp. Jag hade tankar om att barnet skulle sitta i vägen för min framtid, säger Petra Valman och skakar på huvudet.

I dag tänker hon att frågorna hon brottades med ändå är allmängiltiga för dagens mödrar när de förhåller sig till familjeliv och arbetsliv. Och utan de här funderingarna hade det kanske inte blivit en föreställning, som bär titeln Var slutar mamma och var börjar jag?

Petra Valman insåg att mycket om hennes eget moderskap skulle speglas i föreställningen samtidigt som det skulle kännas allmängiltigt. Under arbetet dök också tankar upp om vilka fördomar som finns och hur den gängse uppfattning ser ut om moderskapet.

– Många kvinnor vill till exempel få barn men kan inte. Vi har det här med surrogatmödraskap och jag har själv en nära vän som fått barn genom insemination i Danmark, säger Petra Valman.

Att bli mamma gör något med en kvinnas kropp, den förändras. Och för en sångerska är det extra dramatiskt att gå igenom en graviditet, menar Petra Valman, som har tre döttrar mellan ett och åtta år. Rösten kan förändras, den kan sjunka en aning och stämbandens slemhinnor kan bli torrare. Träningen av andningen behöver även förändras under graviditeten i takt med att kroppen förändras. Allt det här har präglat Petra Valmans egen inställning till yrket samtidigt som hon haft förebilder i operasångerskor som också de fött barn och som inte haft några hinder i karriären.

När Petra Valman väntade sitt första barn tänkte hon mycket kring kring barnets fysiska tillblivelse, hon följde utvecklingen vecka för vecka om hur barnet växte. Först senare i graviditeten fick hon en relation till barnet. Med sitt andra och tredje barn har relationen kommit tidigare.

– När jag fick min första dotter, var det mycket det praktiska som var viktigt, som att amma, se till att hon sov och var hel och ren. Efter att ha gått igenom tiden med mitt första barn var det väldigt tydligt hur jag förändrades, särskilt med tredje barnet, då hade jag ett barn som jag skulle bygga upp en relation till och det var viktigast, säger Petra Valman.

Själv har Petra Valman alltid känt sig hemma på scen men det tog lång tid innan hon hittade andra som delade hennes operaintresse. Efter gymnasiet hann hon åka utomlands ett år, hoppade på civilingenjörsprogrammet och utbildade sig till logoped. Det var egentligen först på Vadstena folkhögskola, då hon var 26 år, som hon förstod att hon inte ville göra något annat än att ägna sig åt sången.

Är relationen mor-dotter mer komplicerad än andra relationer i familjen?

– De flesta har något band som är speciellt till sin mamma, det ger omedvetna avtryck, eftersom hon är en viktig person. Men det jag tänker är att mammor är vanliga människor och olika som individer, därför kan relationen till sin mamma se olika ut, beroende på vem man frågar, säger Petra Valman.

I språkforsningsstudier från USA finns belägg för det som många kvinnor kan känna igen: att relationen mellan mor och dotter kan vara mer komplicerad än andra förhållanden i familjen, se faktaruta intill. Komplikationen handlar mycket om att bägge är kvinnor och att de är viktiga för varandra.

– Ett perspektiv jag tänkt på är hur man ska vara som vuxen dotter och hur man ska vara som barn och hur det skiljer sig åt. Som barn vill man sin mamma väl, sen som vuxen handlar det om hur och på vilket sätt man ska förhålla sig till sin mamma för att både ha distans och närhet, säger Petra Valman

Vad handlar komplikationerna om i så fall?

– Som barn är man beroende av sin mamma i praktisk mening. Som vuxen har man "bara" en relation till varandra. Ändå finns det starka underliggande band som det kan vara svårt att slå sig loss ifrån. Man känner varandra så väl, i allt, gester, mimik, kroppsspråk. Sen blir man ändå aldrig kompis med sin mamma.

I föreställningen används rekvisita, laddat med innehåll. Som träbåten som mamman skickar iväg sitt barn i. Först skickar hon med en sak som kan vara bra att ha. Efter en stund skickar hon med mera och det som från början är goda saker blir till sist så mycket att barnet blir kvävt av alla saker modern tycker att barnet ska ha.

– Här handlar det om vad vi skickar med våra barn medvetet och omedvetet. Hur många saker skickar vi med som vi egentligen själva vill ha? Uppfyller vi våra egna drömmar genom våra barn? frågar sig Petra Valman.

Koftor används också som rekvisita. De symboliserar all lukt och alla tidiga minnen som föräldrar gett sina barn och som fastnat i reptilhjärnan.

– Mycket är autentiskt, för att det skulle bli intressant för tittarna. Exempelvis säger jag "Jag ville söka operahögskolan när jag väntade mitt andra barn". Ett annat exempel är min kollega Tanja Soininen, sopran, som är ensamstående till en sexåring. Där är en passage där hon berättar om hur viktigt det är för henne att sonen ska ha det bra när han är hos sin pappa och i det speglas hennes behov av kontroll, berättar Petra Valman.

Vad är det viktigaste som du själv har tagit med dig in i ditt eget moderskap?

– Det är en stark önskan och drivkraft för mig att vara känslomässigt nära mina barn. Jag har en rädsla för att inte vara det. Även om mina barn är små, tänker jag att jag vill ha en relation som inte bara handlar om att vara den ombesörjande modern, som inte enbart står för mat, bostad, kläder, det yttre. Utan att jag också vill lägga mig vinn om att lära känna dem som människor på riktigt, och verkligen se deras personligheter.