På vägen till intervjun går jag fel och hamnar jag på ett försäkringsbolag av misstag. Kontoret har konstigt nog samma adress i Uppsala som S:t Lukas, där jag ska träffa Peter Friberg. Det är en händelse som ser ut som en tanke, förstår jag efteråt. Från att ha varit vd för fondbolag och förvaltat värdepapper för bland annat försäkringsbolag har Peter Friberg gjort ett lappkast karriärsmässigt och utbildat sig till psykolog. Han är lättpratad och skrattar mycket, genast kommer vi in på ämnet pinsamheter och han säger att rädslan över att göra bort sig minskat med åldern. Av egen erfarenhet vet att han man överlever sina misstag.
–  Det där var väl värst i tonåren, när man trodde att alla tittade på just mig, fast alla var för upptagna att iaktta sig själva, säger han som en gång i tiden utbildade sig till jurist, något som sen tog honom till näringslivet.

Och det är verkligen inget han ångrar, tvärtom.
–  Det har varit spännande och jag är glad åt alla år med jätteintressanta arbetsuppgifter. För mig var det meningsfullt att förvalta pengar som människor hade sparat ihop och samtidigt se till att företagen fick kapital till investeringar. Det ser jag som samhällsnytta.

Men varför bytte du då?
–  Tanken började nog efter att jag själv gått i terapi och tyckte att det var en positiv erfarenhet. Min terapeut var väldigt bra och jag hade väl någon slags 40-årskris, säger han.
Men förändringen skedde inte över en natt. Nej, det var mera genomtänkt än så. Att ta steget från att vara en högt uppsatt person med allt vad det innebär av status, identitet och ha det gott ställt materiellt, till att bli student en i mängden, var något han behövde fundera över.

Artikelbild

| Peter Friberg

En sak som kickade igång honom var en dödsruna i The Economist som handlade om en man, en läkare som levde tills han blev 104 år och var yrkesverksam så länge han kunde. Mot slutet jobbade han inte ute i vården utan som redaktör för en forskningstidskrift.
–  Han arbetade heltid tills han blev 100 år och det vill jag också göra. Men man kan ju inte vara chef för fondbolag i den åldern, säger Peter Friberg.

Varför vill du jobba tills du blir 100?
–  Det är meningsfullt att göra nytta och får jag ett långt liv, så vill jag fortsätta arbeta efter 65 år. Det ger mening till livet. Jag vill inte bara tänka på mig själv. En inåtvänd tillvaro gör mig skraj, säger han.

Men gillar du inte att vara ledig alls?
–  Jorå. Jag är nog av samma uppfattning som Pippi Långstrump. Hon ville gå i skolan för att få sommarlov.

Han funderar en stund och gör sen analysen att hans arbetslust kanske beror på att han vill besvärja döden, precis som Woody Allen som blivit 70 år och fortfarande turnérar som jazzmusiker, vid sidan om sitt filmskapande.
–  Han sa i en intervju att gör det för att hålla tankarna på döden borta. Kanske är det likadant med mig.
Men när han väl bestämt sig för att ta steget ut i det okända, räckte inte skolbetygen till för att komma in på psykologprogrammet. Högskoleprovet passade honom bättre, genom åren har han pluggat mycket vid sidan om: egyptologi, filosofi och teologi.

Efter provet kom han in, men tackade nej. Han blev erbjuden ett nytt toppjobb.
–  Jag blev osäker, det var inte helt enkelt. Ibland kan ju en idé låta bättre som idé än i verkligheten. Jag vill ju inte vakna och tänka: Va fan har jag gjort?
Men han insåg att högskoleprovet inte gäller för evigt och nästa gång tackade han ja, men sa ändå inte upp sig, utan pluggade på heltid och gick ner till 75 procent arbetstid. Det blev många tidiga morgnar och så höll han på i tre terminer. Men sen blev han övertygad om att bytet var rätt.

Metoden kan väl kallas att ta det säkra före det osäkra. Att plugga med en massa yngre personer var inte problem, flera av kursarna gjorde som han, de sadlade om.
–  Medelåldern låg väl runt 30 år och några var bara tio år yngre än jag. Psykolog kan nog vara ett yrke där det är en fördel att vara lite äldre och ha livserfarenhet. Som terapeut borde man bli bättre och bättre med åren.

Hur har du förändrats som person?
Han tystnar en bra stund. Kliar sig på handleden.
–  Det är väl inte så att man förändras över en natt, men visst har det inneburit en chans att kunna plocka fram sidor hos mig själv som jag inte stoltserade med inom näringslivet. När samtalen handlar om aktiemarknaden, budgetar, planer, mål, pratar man inte mycket om känslor, då gäller snarare att hålla färgen och visa att man har kontroll. Sina sårbara sidor är inget man bär som en medalj på rockslaget inom näringslivet.

Klär du dig annorlunda nu?
–  Ja, faktiskt. Slipsen åkte av och jeansen på. Förut hade jag alltid mörk kostym i ylle. Fortfarande har jag kavaj, men den är inte av ylle, utan slappare material, säger han och ser nöjd ut.
Peter Friberg är glad för sin nya tillvaro och övertygad om att många fler skulle må bra av att göra som han. Inte minst de som har ett fysiskt krävande yrke och blivit utslitna, men också de som inte kommer vidare i utveckling eller som vantrivs på sina jobb. De skulle kunna få ny energi och kanske jobba längre, vilket också vore bra ut ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Samtidigt inser han att han är priviligerad som lyckats spara pengar för att kunna studera efter 45 år då de flesta av oss inte får studiebidrag längre. Men han tror också att det är lätt att fastna i föreställningar om materiell standard, och att det gör oss ofria och ovilliga till förändring.
–  Man tänker kanske att man måste bo i villa och ha stor bostadsyta för barnens skull. Medan små barn kanske helst skulle vilja bo i en husvagn och sova i samma säng som sina föräldrar. Barn gillar inte att behöva ropa: Mamma och pappa – var är ni någonstans? säger han och tillägger att normer kan vara destruktiva.

Han tycker att samhället borde uppmuntra människor att kunna ta språnget men också att det är en bra idé göra en egen livsplan med personliga målsättningar. För honom har det i alla fall fungerat. Under sin sista termin såg han en platsannons där S:t Lukas i Uppsala sökte verksamhetschef. Han sökte och fick jobbet redan innan han gått klart sin utbildning. S:t Lukas är ett förbund som består av 32 lokala mottagningar. De har mottagningar för psykoterapi, handledning och kurser. Det är en ideell förening med 350 medlemmar i Uppsala, vilket innebär att Peter Friberg inte längre har några aktieägare att tillfredsställa.
– I grunden måste vi förstås jobba affärsmässigt. Men överskottet vi får ihop kan vi använda till att rabattera terapi till ensamstående mammor, äldre och andra som har sämre ekonomi, säger han, vars hjärta också klappar för medlemmarna.

Sedan han började sitt nya liv och jobb i fjol har han dragit i gång samtalskvällar med inriktning på psykoterapi. Både på Ekocaféet och Fyrisbiografen där det visats film med efterföljande diskussion under ledning av en psykoterapeut.

Inte helt otippat siktar han nu på att vidareutveckla sig inom sitt yrke och utbilda sig till psykoterapeut, något som är möjligt efter två år som psykolog.