– Jag var väldigt karriärinriktad och identifierade mig med yrkesrollen. Jag var mitt jobb! Men att säga upp mig är det bästa som jag gjort, säger Gurgîn Bakircioglu.

Vi träffas på Uppsala resecentrum. Hans husbil är fastfrusen i snön i Årsta utanför Stockholm. Senaste natten han sov i den var det minus fem grader, men varje gång han slår på gasolbrännaren vet han att han måste jobba lite extra. Då virar han hellre in sig i mera kläder. Att sova i kyla är en vanesak, det lärde han sig i lumpen. Och det säger han som om det vore en självklarhet som vi alla lever med. I mina öron låter det hemskt kallt.

Frihetens pris är han alltså beredd att betala. Gurgîn Bakircioglu har noga tänkt igenom sitt beslut att byta livsstil. Det är inget ryck han fått.

Artikelbild

| På Sicilien var det lågsäsong och lugnt och skönt.

– Det har varit en process som började för många år sedan. Jag vet ju att man ska jobba och göra rätt för sig för att vara den ultimata samhällsmedborgaren. Min förändring började som förbjudna tankar, säger han.

Nästa steg blev att han uttalade det mest förbjudna för andra människor. Trots sitt statusjobb som programledare på radio och tv, började han tvivla på projekten och tycka att hans liv var ytligt.

– Jag letade korta kickar, brände en massa pengar på utehelger och åkte till Ikea på helgen som alla andra i medelklassen. Jag saknade bostad och bodde på folks soffor. Det är helt sjukt att vi accepterar priserna på bostadsmarknaden. En kompis köpte en etta i Stockholm för 3,9 miljoner. Den är så liten att när han steker spätta stänker det i hela lägenheten.

Gurgîn Bakircioglu ifrågasatte helt enkelt vad han gjorde med sin tid och ville sluta definiera sig som sitt yrke. Sagt och gjort. Han satte igång att sälja och donera sina grejer. Han tog sina besparingar, köpte en husbil och flyttade in i den. Det var runt två år sedan.

Artikelbild

| Den som har husbil bestämmer själv sin utsikt.

– Sedan dess har jag bott på runt 200 olika ställen i Uppsala-Stockholmstrakten, allt ifrån "betongen" till vackra ställen i skärgården och på platser som jag aldrig annars skulle ha bott på annars som Lidingö. Det har varit givande, säger Gurgîn Bakircioglu.

Han bestämde sig för ett köpstopp och höll det i två år. Han lärde sig att laga sina kläder och upptäckte att han kunde leva på cirka 6 000 kronor av sin lön. Vilket motsvarar ungefär 20 procent av hans arbetstid, det vill säga en dags arbete i veckan. Så lite ska han jobba framöver.

Artikelbild

| Gurgîn Bakircioglu ångar inte att han sa upp sig från jobbet. Nu mår han mycket bättre och har fått oceaner av tid.

– Jag tog tjänstledigt först för att prova på under trygga former. Det har jag aldrig ångrat, det enda jag ångrar är att jag inte sa upp mig tidigare.

Hunden Ronja är Gurgîns ständiga följeslagare. Hon är en omplaceringshund och myser i husses famn. Men när han går på toa blir hon orolig. Hon reser sig upp och sveper med blicken över kaféet där vi sitter. En dam vid ett bord lite längre bort börjar prata med den nervösa hunden som svarar med att skälla.

Artikelbild

| Husbilen är Gurgîn Bakircioglus nya hem som ger honom frihet.

– Jo, jag får mycket kontakt med folk genom Ronja. Sitter jag på en bänk kommer folk fram och vill prata. Hundtricket, du vet – det funkar, säger Gurgîn Bakircioglu, när han kommer tillbaka och damen intill byter till sitt normala röstläge och börjar prata med Gurgîn istället för med hunden.

Den här dagen har Ronja på sig en stickad hundtröja som Gurgîn har sytt av ett par gamla benvärmare.

– Skulle jag ha köpt en ny hundtröja hade den säkert kostat 400 kronor. Men nu fick jag den gratis, säger han och ser nöjd ut.

Tillsammans med Ronja har han kommit tillbaka från en två månader lång husbilsresa i Europa med Sicilien som ändstation.

Där var det lågsäsong, tyst och stilla. Stundtals skittråkigt, säger han, men utan att klaga. Han uppskattar tristess, och kan till och med få det att verka lockande.

– Att ha tråkigt från och till är nice! Då hinner man fundera över livet och vem man är.

Nu är han på väg att överraska sina föräldrar som bor i Lövstalöt. De har ingen aning om att han är i Sverige. Vad de däremot vet är att deras son har hoppat av efter cirka tio år i ekorrhjulet. De är inte helt nöjda med hans val, men stöttar honom ändå. Gurgîn Bakircioglu lever i frivillig enkelhet.

– Målet är att göra ingenting. Jag ville frigöra tid och hjälpa andra och leva självförbättrande. Som barn var vi ju superhärliga, då kunde vi vara oss själva. Men jag vill vara sann mot mig själv nu också, och ta reda på vem jag är, vilka mina passioner och styrkor är men också begränsningarna, säger han.

Gurgîn Bakircioglu är född i Gottsunda av kurdiskt armenska föräldrar från Turkiet och läste journalistik vid Uppsala universitet. Han började frilansa, jobbade extra med komedi, men var väl inte tillräckligt rolig, säger han själv och garvar hjärtligt. Därefter tog han jobb inom Sveriges radio och tv, och trivdes till en början finfint. Men åren gick.

– Jag var karriärinriktad, så är jag uppfostrad. Men man kunde jobba hur hårt som helst och belöningen blev så här kort, säger han och håller upp en hand och visar upp ett litet mellanrum mellan två fingrar på kanske två centimetrar.

– Journalistyrket var ju vad jag drömt om men så gav det mig inte mer ändå. Kanske hade jag inte rimliga förväntningar. Skulle jag verkligen sitta på det där kontoret i tre decennier och vänta på att få en klocka? Nej, jag kunde inte fortsätta göra så fel.

Vad har ditt nya sätt att leva gett dig?

– En känsla av att äga mitt eget liv och att ha hittat en lösning som passar mig. Jag har kommit ifrån konsumtionssamhället och har aldrig mått så här bra.

Han tycker att många lever som i ett vakuum, mer i framtiden än i nuet.

– Vi låter företagens berättelser styra våra liv. Som om vi tror på bilreklamen att om vi bara köper den här nya bilen så blir vi också en Zlatan, säger Gurgîn Bakircioglu.

Hans uppfattning är att jakten på ständigt ekonomisk tillväxt skapar mer stressade än lyckliga människor.

– Sverige som är ett så fint land och vi som bor här är så privilegierade men ändå verkar målet nästan alltid vara att få det ekonomiskt bättre.

Själv jobbar han med sina podcasts just nu. En heter: "Minimalism on wheels", och två andra: "Livet med Gurgîn och Ali Boulala" och tidigare "Hundpodden-vår bästa vän". Sponsring och crowd founding (digitala insamlingar) ger inkomster.

– Jag är fan världens rikaste människa. Jag har oceaner av tid.

I princip köper han inte kläder längre. Han äter veganskt. Han skejtar, går långpromenader med Ronja, jobbar en dag i veckan, umgås med vänner och dagdriver, som han själv säger.

– Jag är en minipensionär, säger han som är 33 år.

– Det är många i min ålder som börjar fundera över sin livssituation.