Hon ville alltid göra sitt bästa. I skolan. I sporten. Bäst på kompis. Duktig dotter. Högpresterande var hennes identitet.Näst bäst dög inte. Det var bara MVG som räknades. Hon hade alltid haft lätt för sig i skolan och var van att ha de högsta resultaten.

Elena Orrlöv pratar lugnt och eftertänksamt. Men det är inte som om hon behöver tänka efter för att veta vad hon ska säga. Tänkt har hon redan gjort. Kanske mer är de flesta 25-åringar just på grund av att hon mått så dåligt.

– Jag var duktigt flicka. Vet inte exakt när det började, kanske på låg- eller mellanstadiet men under gymnasietiden blev det ohållbart. För mig var det omöjligt att förstå hur det kunde gå så illa, jag gjorde ju bara rätt saker och hade stark moral, säger Elena Orrlöv och smakar på sin ekologiska yoghurt.

På högstadiet gick hon i en klass med tysta flickor och killar som tog plats och var elaka mot henne. Hon blev mobbad och utfryst.

– Min mamma blev förbannad på föräldramöten när pojkföräldrar tog sina barn i försvar. Föräldrarna sa att pojkarna inte kunde hjälpa att de bara skrek rätt ut.

Elenas självkänslan blev sämre. Hon umgicks mest med sin tvillingsyster. Efteråt inser hon att det både hjälpte och stjälpte dem båda. Att deras tvåsamhet kamouflerade den stora ensamhet hon kände. Vuxna på skolan förstod inte att de ville ha kamrater, de hade ju varandra. Hon var förtvivlad, började träna mycket och äta mindre.

– Jag ville att det skulle märkas att jag mådde dåligt. Det jag inte kunde uttrycka med ord försökte jag få fram på andra sätt. Jag blev självdestruktiv och skar mig, säger Elena.

På gymnasiet gick hon naturprogrammet med matte- och datainriktning. Hon utvecklade en ätstörning, fick träningsförbud av sin läkare och av sin orienteringstränare. En tävlingsdag fick hon order att gå istället att springa. Under hela tävlingen hade hon en person vid sin sida som bevakade att hon inte sprang.

– Jag ville inte bli särbehandlad på det viset. Det kändes som ett övergrepp även om det var välmening, säger Elena som minns att hon ville bli lämnad i fred.

Under sista terminen eskalerade allt. Då kom nya krav på höga avgångsbetyg, samtidigt tränade hon och var politisk engagerad, hon förväntades ta körkort men värst av allt var upplevelsen att hon måste välja hela sin framtid och bli vuxen. På gymnasiet såg hon bara fel hos sig själv och hatade när hon fick frågan: Vad ska du göra efter gymnasiet?

– Jag tänkte att allt måste beslutas just då. Det fanns inte i min tankevärld att man kunde jobba med en sak en tid och sen byta till något annat, säger hon och ser ut som om hon inte förstår hur hon hade kunnat vara så enkelspårig.

Elena Orrlöv försökte få hjälp av en bok om acceptans men budskap som: "Du är bra som du är", sa henne inget.

– Jag blev stressad av alla val, trodde de var livsavgörande och hade svårt se att det var tillåtet att göra fel val.

Under sommaren efter gymnasiet blev hon alltmer isolerad. Varje dag kändes som en kamp och livsglädjen försvann. Runt midsommar drabbades hon av en panikattack.

– Pappa bestämde att jag skulle till sjukhuset. Det var ganska skönt.

Där blev hon inlagd några dagar. Efteråt fick hon kontakt med en dietist, psykologstudent och måste gå till vårdcentralen för regelbunden kontroll.

– Jag tyckte inte att jag var sjuk. Jag ville äta all mat i världen, men hjärnan var påverkad. Jag kunde hälla upp fil men skvätte bara runt den i tallriken för att det skulle se ut som om jag åt, säger Elena.

På hösten började hon plugga igen, efter några veckor hade hon tid för ett bedömningssamtal om hon skulle få komma in på anorexibehandling. Hon trodde hon att hon var för frisk men det var tvärtom. Hon var för sjuk och blev inlagd på slutenvård på sjukhus med sondmatning för att bryta viktnedgången.

Var du aldrig orolig att du skulle dö?

– Nej, jag trodde inte att det var fara för mitt liv. Man kan gå långt i tron att allt är okej. Jag hade läst mycket om andra på nätet, om de som var så sjuka att de inte kunde resa sig upp ur sängen. Och så dålig var ju inte jag. Jag hade ingen vilja att dö,säger Elena.

Efter tre månader på sjukhuset fick hon starta ett behandlingsprogram för anorexi. I ytterligare tolv veckor fick hon stanna på sjukhus. När det blev tal om permissioner blev hon livrädd. På sjukhuset hade hon haft det tryggt och bra. Där fick hon lära sig att det var för hennes egen skull som hon skulle kämpa och de som gick samma behandling peppade varandra. Elena fick chans att fundera över varför framtiden skrämde henne så.

Nästan ett år efter den första panikångestattacken var hon tillräckligt frisk för att söka en praktikplats i en handelsträdgård.

– Jag skulle praktisera sex timmar i veckan. För mig kändes det som ingenting, säger Elena, men själva poängen var just att hon skulle börja långsamt, tillåta sig att ta det lugnt och undvika de gamla tankarna om att hon måste vara högpresterande.

Övergången från en inrutad sjukhusmiljö till att ta eget ansvar och bli vuxen var inte enkelt. Att falla tillbaka in i sjukdomen såg hon som en utväg men för att få struktur på sin vardag sökte sig Elena, som då bodde i Göteborg, till Göteborgsfontänen (se faktaruta). Det är en världsomfattande rörelse med en speciell modell för psykiatrisk rehabilitering. I ett fontänhus arbetar alla tillsammans för att hålla verksamheten igång. Alla arbeten är viktiga, inget är för syns skull.

– Där jobbade jag med enkla administrativa sysslor på kontoret. Men de tackade mig och var glada att jag kom dit. Jag fick mycket uppskattning även för väldigt små saker. Där kände jag att jag var värd att finnas till, säger Elena och lutar sig tillbaka i soffan.

Fontänmodellen med handgripligt arbete var bra. Där var hon aldrig ensam, hon passade in och fick bestämma sitt arbetsschema. Hon slapp dåligt samvete för att hon kostade samhället pengar och en psykolog höll koll på hur hon la upp sina dagar. En period läste hon japanska vid universitetet. Just för att det var ett ämne som hon inte skulle komma att ha någon nytta av i framtiden, hon ville undvika allt som hade med karriär och prestationskrav att göra.

– Livserfarenheten som jag har fått är inget som jag kan skriva i mitt CV. Men mitt nuvarande välbefinnande hänger på det jag lärt mig under tiden som jag var sjuk, säger Elena Orrlöv.

Under praktiktiden insåg hon att trädgårdsmästare var ett spännande yrke och numera pluggar hon till det i Enköping. Hon ser fram emot att jobba med växter och miljö trots att det inte är hennes drömyrke. Nu vet hon att hon kan byta karriär under livets gång. Ifall hon vill.