Veeramani tittar ömt på den 13 dagar gamle sovande pojken i sitt knä. Han har inget namn än, men är djupt efterlängtad. När hon var 11 år gifte hon sig med sin kusin i ett arrangerat äktenskap. Som 17-åring födde hon en dotter. Sedan dess har hon försökt bli gravid igen. Nu är hon 30 år och trodde det var försent.
– Jag kände mig blyg och vågade nästan inte gå ut med honom eftersom jag var rädd för att folk skulle tycka att det var konstigt.

Veeramani bor i Medak, ett av de fattigaste områdena i delstaten Andhra Pradesh. Där, liksom i övriga Indien, är det ovanligt att bli mamma när man fyllt 30 år. Det vanliga mönstret är att kvinnor gifter sig tidigt, inte sällan i tonåren, och får två barn i tät följd. Sedan steriliserar de sig. För majoriteten av familjerna i Indien är nämligen kvinnlig sterilisering den första och enda preventivmetoden som används. I Andhra Pradesh uppger åtta av tio som försöker reglera antalet barn att de gör det genom att klippa av äggledarna. P-piller och kondomer används sällan trots att de är lätta att få tag på.
– Sex är tabu. Säger du ordet sex tittar alla på dig. Det går inte att gå in i en affär med värdighet och köpa kondomer. Om inte en mer tillåtande och öppen kultur skapas lär det fortsätta så, säger den indiske genusforskaren och människorättsaktivisten Francis Ray och fortsätter:
– Sterilisering är diskret. Par tänker ”vi skaffar två barn direkt och steriliserar oss sen. Då slipper vi vara rädda för att få barn igen och behöver inte visa att vi har sex inför samhället”.

Tvåbarnsfamiljen har blivit ett ideal. Den förespråkas av den indiska regeringen med slogans som ”Vi två och våra två” eller ”Ett barn är bra, två är gränsen”.
– Det har förändrats totalt i hela Indien. Alla vill ha små familjer i dag. Det ses som mer civiliserat, säger Rekha Pande, professor i kvinnohistoria vid Hyderabads universitet och tillägger med ett skratt:
– Jag har visserligen tre barn. Men det var för att jag fick tvillingar.
I dag bor 1,2 miljarder människor i lndien och nästan hälften är under 25 år. Landet spås gå om Kina som världens folkrikaste år 2025.
– Personligen tycker jag att alla ska skaffa sig så många barn de vill. Men befolkningsökningen är en börda för vårt land, för världen, för naturresurserna. För så mycket …, säger Francis Ray.
– Jag och min fru tycker bara att vi ska ha ett barn. Vi har en liten dotter och är nöjda med det.
Familjer som skaffar ett eller två barn belönas med pengar och förmåner, de som skaffar fler får sina indragna. Det kan till exempel handla om att fattiga familjer som tidigare fått subventionerad mat inte längre får några rabatter.
– De straffas. Pengar dras in. Inga bidrag ges för utbildning och sjukvård för barnet som kommer efter nummer två, säger Francis Ray.

Pojken i Veeramanis knä vaknar och tittar sig sömnigt omkring. Hon lyfter försiktigt upp honom till sitt bröst. Om två dagar ska hon åka till sjukhuset för att klippa av sina äggledare. Hon valde sterilisering för att hon tycker att icke-permanenta metoder som kondom eller p-piller är för osäkra.
– Nu har vi en dotter och en son. Familjen är komplett.
För Veeramanis mamma, 50-åriga Sukamma, var det annorlunda. Hon var 9 år när hon gifte sig och hade redan hunnit föda fem barn när hon var 19 år. Hennes man ville ha många söner för att få hjälp med jordbruket och stärka familjens position i byn. Efter femte barnet steriliserade Sukamma sig. Hon fick 75 rupees (cirka 10 kronor) av delstatsregeringen för att göra det.
– Jag ångrar mig inte och har inte haft några problem efteråt. Det är bra att det är permanent.

Delstaten har gått från en fruktsamhet på 4,6 barn per kvinna 1970 till dagens 1,8 barn – vilket är lägre än i Sverige och betydligt lägre än snittet i Indien på 2,6 barn. 1997 godkändes Andhra Pradeshs nya befolkningspolicy, flera år före den nationella. I förordet skrev delstatspresidenten Mr N Chandrababu: ”Att minska barnafödandet är nyckeln som leder till utveckling av staten”. Verktyget var sterilisering och måltavlan framför allt fattiga, outbildade kvinnor.
– Regeringen var mycket stolt: ”Vi har 800 000 steriliseringar per år!”, säger Prakasamma Malawarapo, ordförande för organisationen Academy for Nursing Studies, Answers, som arbetar med genus- och hälsofrågor. På 1990-talet, när steriliseringarna var som mest intensiva, arbetade hon för regeringen.

Hon beskriver det som en kampanj på mikronivå. För varje område fanns en siffra på hur många personer som skulle steriliseras. I by efter by söktes par upp av sjukvårdspersonal och statsanställda fältarbetare. Allt mättes och kontrollerades rigoröst.
– Vi satt med såna där gamla datautskrifter med hål i kanterna. Ibland var det 20–30 sidor per dag med listor över par med två barn eller fler, berättar hon.
– Säg att det är en by med 5 000 personer, där 40–50 familjer har fler än två barn. Då får männen i familjerna en subtil order, aldrig en öppen: ”Varför steriliserar du inte din fru?”
De lockades med pengar, en bit land, saris, gasolkök, smycken, filtar, att låna pengar med bättre ränta eller andra förmåner. Genom tillfälliga steriliseringsläger och titthålskirurgi opererades hundratals kvinnor samma dag. De fick gratis transport och statsanställda följde med för att de inte skulle backa ur.

Barnmorskan Gurla Premiladevi beskriver lägren som ett medicinskt löpande band. Ibland hölls de på byskolor. Två hopskjutna skolbänkar fungerade som operationsbord, kvinnorna tvingades vila på golvet efteråt och toaletter fanns sällan. Läkarna pressades eller belönades för att arbeta snabbt. En del saknade erfarenhet.
– Ibland fick jag peka ut äggledarna eftersom läkaren inte hittade dem, säger Gurla Premiladevi som assisterat vid många operationer.
I Answers senaste rapport om steriliseringarna pekas flera allvarliga problem ut: Kvinnor får inte veta vad ingreppet innebär, får ingen information om andra preventivmedel, undersöks inte före operationen och följs inte upp efteråt.
– Regeringen ville att vi skulle ta bort det kapitlet. Men vi vägrade, säger Praksamma Malawarapo.
13 procent uppgav att de drabbats av komplikationer som sårinfektioner och skador på organ eller blodkärl. Det har till och med hänt att kvinnor dött.
– Det var en febrigt snabb kampanj. Läkare har erkänt att de slarvat för att nå målen, säger Prakasamma Malawarapo som trots allt tycker att steriliseringarna gett indiska kvinnor mer frihet då de inte längre är lika bundna till hemmet.

I andra delar av landet som inte lyckats hejda befolkningstillväxten pågår intensiva och kritiserade steriliseringskampanjer. I Andhra Pradesh har dock pressen på kvinnorna minskat, enligt Malawarapo. Läger ordnas fortfarande och straff- och belöningssystemet är kvar. Fast hon tror inte att det påverkar.
– Steriliseringarna har blivit en naturlig del i kvinnans liv. Även utan läger eller gåvor tror jag nog de skulle söka upp kliniker för att få det gjort.
För indiska män är det annorlunda. Trots kampanjer och lockbeten vägrar de. Endast cirka en procent av steriliseringarna görs på män.
– Det är en genusfråga. Männen säger: ”Jag jobbar hårt, vad händer om jag blir sjuk efter operationen?”, säger Prakasamma Malawarapo.