Trots en förnämlig position framför ratten på den gröna bussen i Pelle Svanslös lekpark rinner både tårar och snor på Axel, femton månader. Pappa Rickard Suvanen tar upp honom i famnen. Sedan i augusti har han varit ensam föräldraledig på heltid.
– Att vara helt hemma tror jag är viktigt för att knyta an till barnen och skapa en relation. Det är roligt att se dem växa och lära sig saker, säger han.
Med i parken är även Fredrik Landmark med Cleo, fjorton månader.
– Jag minns första gången jag bad henne hämta en bok så vi kunde läsa och hon gjorde det. Sånt missar man om man inte är med barnen, säger han.
Cleo är Fredriks andra barn, medan Richard har tre.
– Ett jämställt föräldraskap handlar om att hjälpas åt. Inte att mäta millimetrar, men få vardagen att funka så att båda är nöjda utan att en får göra allt, säger Fredrik.
Han älskar till exempel att leka och busa med barnen, medan hans fru gillar matlagning och därför gör det mer. Richard håller med.
– Det går inte att räkna på jämställdheten, men det ena måste vägas upp av det andra, menar han.
– Och det är viktigt att jag visar mina barn att jag kan laga mat och att det ibland är min fru som busar runt med dem på Fyrishov, säger Fredrik.
Richard tuggar en efter en i sig halva clementinklyftor så att delen som blir kvar passar Axels lilla mun där han sitter i famnen.
– Det handlar även om att se strukturer där mammor traditionellt haft en mer omhändertagande roll och pappor ansvarat för att pengarna ska rulla in. Vi har kommit längre än så, men i viss mån lever det kvar, säger han.
Fredrik håller med.
– Pappa tog inte hand om mig på samma sätt som mamma när jag var liten. Men det är viktigt att se förbi sådana sanningar. När man fått ett barn ska man väl kunna ta hand om det.
Han köper inte ekonomiska argument för att fördela ledigheten ojämnt.
– Man har ju oftast känt till barnet i nästan nio månader och kan planera för det.
Roligt, men jobbigt, och ibland ensamt. Så beskriver papporna tillvaron som föräldralediga.
– Men om man hjälps åt och avlastar varann kan båda orka vara föräldrar, säger Richard.
Han menar att delat ansvar gör att båda kan förhålla sig till föräldraskapet på ett jämbördigt sätt. Och att det är bra för barnen att lära känna båda föräldrarna i den rollen. Sedan de fick barn har Richards relation till sambon förändrats.
– Det liknar mer en verksamhet med mycket praktiskt som ska fungera. För en del kan det nog försämra relationen, men vår blev bättre. Vi har vuxit som personer och fått många roliga minnen ihop, säger han.
Sambon påpekade för en tid sedan att hon tagit ett större känslomässigt ansvar i familjen.
– Det är hon som ställer grävande frågor om hur alla i familjen mår. Sånt är ju jätteviktigt, viktigare än om barnens kläder är rena. Och jag har blivit lite bättre på den punkten efter att vi pratat om det.
Varken pappornas famnar eller clementinklyftor räcker för att hålla humöret uppe på barnen, som nu gråter ikapp. Richard cyklar iväg med Axel i lådcykeln medan Fredrik promenerar efter med Cleo i vagnen. Hur det verkligen är att vara ensam hemma med ett litet barn blev inte tydligt förrän han tog över som föräldraledig när första barnet var nio månader.
– Jag trodde nog att det skulle vara ganska lugnt. Men det blev svintufft när hon började gå och jag aldrig kunde vara mer än en halvmeter ifrån henne, säger han.
Att den som är hemma oftast drar ett tyngre lass med den oavlönade marktjänsten är för Fredrik ytterligare en anledning att dela på föräldraledigheten.
– Utöver att byta blöjor och vara med barnet blir det att man lagar mat och plockar mer.
Cleo som närapå somnat i vagnen vaknar när dörrarna till Biotopia öppnas. Inne i värmen struttar Axel redan nöjt omkring med klossar och mjukdjur.
För att få fler pappor att vara hemma mer tror Richard och Fredrik på att individualisera en större andel av föräldraförsäkringen.
– Det handlar om vilket land Sverige vill vara, om vi vill se olika typer av människor med barn på stan. Jag tror även att vi skulle vinna på att fler fick en paus från jobbet och utrymme att ifrågasätta sin livssituation, säger Fredrik.
Men han vill inte komma med pekpinnar till andra.
– Även om det är en viktig fråga går jag inte i demonstrationståg för jämställdhet. Situationen ser olika ut för alla familjer och var och en får göra sina val.
