På morgonen gick det ganska bra. Då var hon ännu snudd på ren från gårdagen och tvättandet tog inte alltför lång tid. Men många gånger kom hon ändå för sent till skolan för att hon tvättade sig.

Efter skolan däremot måste hon ­duscha, då var hon riktigt smutsig.

Men det var inte synlig smuts, inte gräs eller jord från fotbollsträningen som måste bort. Det var kroppen som var oren. Inte minst när hon duschat ­efter gymnastiken måste hon ­duscha igen direkt när hon kom hem. Att ­duscha i skolans omklädningsrum räckte inte. Hade hon följt med till affären efter eftermiddagsduschen måste hon duscha en gång till när hon kom hem.

Huvudet hade hon tankemässigt indelat i sektioner och alla måste schamponeras. Att vara så systematisk tog tid och det gick åt mycket schampo.

” Det blir en kompromiss i badrummet. Jag vet att mamma klockar och står där utanför om tio minuter. Jag sköljer därför ur min pågående schampo-omgång. Jag får tillgodoräkna mig hela omgången. Men jag har två kvar. Plus balsam och duschtvål. Nu är det bråttom. Nu är det fasligt bråttom, men samtidigt otroligt fokuserat. Och det är jag bra på.”

Det skriver hon i boken.

Fast värst av allt var det om någon i ­familjen kom och störde, då måste hon börja om igen.

– Tvättandet var en ritual som måste utföras på ett visst sätt. Jag var i 11–12-­årsåldern och kunde hålla på i timmar i duschen. Jag var så inne i tanken på att bli ren, säger Maja-Stina Fransson.

Och familjen störde. De sa åt henne att hennes sätt att tvätta sig måste få ett slut, att hennes beteende hade gått för långt.

Därför fick Maja-Stina smyga med sitt tvångsbeteende. Hon fick sno åt sig tillfällen att duscha och luras. Händerna torkade ut och huden sprack.

– Tvättandet gick ju ut över mina relationer. Speciellt ansträngd blev den med familjen. Vi grälade jättemycket, trots att jag är en väldigt familjekär person, säger Maja-Stina Fransson.

Hon var ambitiös i skolan, ville göra det rätta och har alltid varit en väldigt social person med många vänner. Men det var ändå ingen som hon pratade med om sina tvångstankar. Det var ­inget som någon talade om. Hon trodde hon var ensam.

– Själv hade jag gärna läst en bok om tvångstankar. Men jag hittade ingen. Så jag har skrivit boken som jag skulle ha velat läsa när jag var i den situationen, säger hon och lutar sig bakåt i stolen på Café Linné Konstantina.

Hon delade upp sin omgivning i rena och smutsiga människor. När hon kom i ­vissa situationer blev det problem. Hon sov helst inte över hos kompisar, de fick bo hos henne i stället.

– Det där med klasskompisar kunde vara lite besvärligt. Några luktade svett och jag funderade över vilka som inte tvättat händerna efter att de varit på toa­letten. Och när man skulle leka ryska­ posten och pussa killar blev det också jobbigt, säger Maja-Stina.

En gång höll hon på att bli avslöjad av en kompis.

– Jag gick omkring och höll ­händerna knutna mot bröstet, i stället för att låta dem hänga längs med benen som hade varit normalt, säger hon och drar upp händerna för att visa positionen.

Snabbt drar hon ner dem, precis som hon gjorde den där gången när hennes kompis tyckte hon betedde sig konstigt. Själv tyckte hon att byxbenen var smutsiga.

I samma veva bestämde hon sig att nu fick det vara nog. När hon skulle börja högstadiet märkte hon att situationen var ohållbar.

– Jag förstod att det inte gick att kombinera att leva ett vanligt tonårsliv och samtidigt hålla fast vid mina tvättningsritualer. Om jag inte släppte dem skulle jag missa det som var det roliga i livet.

Hennes metod blev att skjuta upp tvättandet. Hon överlistade sig själv genom att tänka att tvätta sig fick hon göra sen. Det andra var viktigare.

– Min familj gjorde helt rätt som störde­ mina ritualer hela tiden. Mamma­ la sig i mest. De som var jobbiga då är dem som jag tackar i dag. Min familj var jätteviktig för att jag skulle kunna ta mig ur mitt tvångsbeteende. Maja-Stinas råd till föräldrar som ser att deras barn har liknande tvångsbeteende: Acceptera det inte och ta de konflikter som kan uppstå.

På familjens uppmaning fick hon komma till bup och träffa en psykolog. Men det minns hon inte som något som hjälpte. På barns vis minns hon mest att psykologen hade fula skor och konstiga frågor. I boken skriver hon:

" – Är det någon som gjort dig något?

– Nej, svarade jag.

– Tagit på dig? Är det därför du ­tvättar dig?

– Ingen har tagit på mig. Jag kan inte förklara varför jag måste tvätta mig så mycket. För att jag är smutsig är mitt enda svar.

Men det duger aldrig."

Hur tänker du i dag? Varför ­tvättade du dig så mycket?

– Jag tror det handlade om kontroll. Och det var under en period när jag inte hade kontroll över hur kroppen utvecklades. För mig gränsar kontrollbeteendet till disciplin. I dag är tvångstankarna borta men jag är fortfarande väldigt disciplinerad och det har jag nytta av i mitt yrke som frilansjournalist. Ingen sätter upp regler för hur jag ska jobba utan det måste jag själv bestämma. På så vis har perioden med tvångsbeteendet inte varit bortkastad, utan jag har lärt mig något, säger Maja-Stina.

Självdisciplinen kom väl till pass när hon skrev boken. Oavsett väder eller ­andra lockelser skrev hon två sidor ­varje dag. Det var under perioden när hon var föräldraledig.

Huvudpersonen som heter Minna har också tvångstankar. Och i tjugoårsåldern får hon en ätstörning och går ner alldeles för mycket i vikt. Precis det hände Maja-Stina när hon började på sin journalistutbildning.

Alla pratade om bantning och hon som hade gått upp några kilo, skulle visa att hon inte bara snackade utan också gick i land med det.

Men boken är ingen exakt skildring av Maja-Stinas liv. Den är skönlitterär men har självbiografiska inslag.

– Nä, det var viktigt att det blev en fiktiv historia. Jag har skruvat handlingen ganska mycket. Annars hade den inte blivit rolig att läsa. Så spännande liv lever inte jag, säger Maja-Stina och ler och berättar att hon suttit just här på kaféet och tjuvlyssnat för att kunna befolka sin handling med spännande karaktärer.

När hon började skriva hade hon inte satt upp målet att det skulle bli en bok. Hon ville mest bara testa om hon kunde knyta ihop handlingen från start till slut. Samtidigt blev det ett sätt att sätta punkt för tvångstankarna, och lektören gillade texten.