Det var fyra månader sedan vi sågs sist. Då låg sommaren framför oss, det var på årets dittills varmaste dag och Jakob verkade friskt trots hjärntumören. Han var pigg och luften doftade av syren.

Den här gången har hösten slagit rot i Uppsala och Tuna Backar där han bor. Nu är himlen grå, regndropparna hänger i luften och det luktar förmultnat av de färgglada löven.

Sedan i maj har Jakob Nordström Fondelius fått flera dåliga besked. Han som redan genomgått två påfrestande hjärnoperationer har fått veta att hjärntumören har vuxit och nu går den inte att operera en gång till. Riskerna för hans liv är för stora och en operation är dessutom ingen garanti att den inte fortsätter växa. Hans sjukdom heter glioblastom. Den växer snabbt, är dödlig och obotlig.

Nu vet han att han bara har månader kvar av sitt liv.

Det var hans storasyster Isabelle Fondelius, 29 år, som efter att han bett Jakob om lov, kände sig tvungen att ställa en rak fråga till läkaren och fick ett lika rakt svar tillbaka.

– Det är viktigt för mig att få vara med i allt som händer Jakob. Trots att jag blir trött och frustrerad på hela situationen. Vi vet att döden kommer och jag blir arg av att behöva stå handfallen och inte kunna göra något som hjälper. Det är en jävla skitsjukdom, säger Isabelle när vi träffas hemma hos Jakob.

Tv:n står på och på datorns bakgrundsbild är Jakob i sällskap med rockartisten, Lars Winnerbäck.

Isabelle sitter i soffan med sin hund Nalle. Honom köpte hon efter att deras bror David begått självmord för fem år sedan. Nalle har varit till stor tröst.

Isabelle och Jakob är tajta syskon. Det märks när de pratar, det är nästan som om den ena vet vad den andra tänker. Ibland har Jakob svårt att hitta ord på grund av sin sjukdom. Då fyller Isabelle i och nästan varje gång visar det sig att hon har rätt. Många gånger har det fått frågan om de är ett par.

– Syrran är nog den viktigaste för mig, hon står mig närmast. Hon är den som vet mest om mig, säger Jakob och lägger in dubbla snusar.

– Ja, vi funkar bra ihop. Det känns som om jag förstår hur du tänker, säger Isabelle.

De delar glada minnen och pratar om dem. Men också svåra. Förutom att de upplevt sin brors bortgång, dog också deras mamma i lungcancer samtidigt som Jakob gick på cellgiftsbehandling. Mor och son krigade mot sin cancer sida vid sida.

Dagarna efter förra intervjun var Jakob förväntansfull. Då skulle han och Isabelle åka till Grekland för att sola och koppla av. Men på resans andra dag blev han biten av en skorpion som låg i strandkanten och blev sängliggandes hela resan. Han fick två sorters antibiotika och på sista dagen var han så pass återställd att de kunde ta en taxi ner på stan och äta middag på en taverna.

– Den kvällen blev som man hade önskat att hela resan skulle ha varit, säger Isabelle och vi skrattar alla åt det tragikomiska i situationen.

Jakob har hela tiden varit öppen om sin sjukdom. Han har skrivit om den på sociala medier hela tiden sedan det första beskedet när han var 21 år.

– Kan jag bidra med något som hjälper någon så visst sjuttsingen gör jag, säger Jakob, som är medlem i föreningen Ung cancer. Den här veckan har han hållit i föreningens instagramkonto:@ungcancer.

Förutom Greklandsresan blir juni en rätt bra månad för Jakob. Också juli börjar bra. Då går Jakob på Lars Winnerbäck-konsert på Kap i Uppsala och har med sig ett tv-team från Sjuan som spelar in ett inslag om honom till cancergalan. För att de ska få filma under konserten söker de tillstånd och när Lars Winnerbäck får veta anledningen till inspelningen frågar han om Jakob vill träffa honom. Och det vill han!

– Jag har varit på så många av hans konserter att jag inte kan räkna dem, säger han som verkligen uppskattar att han fick träffa sin idol och att tv-teamet inte var med då.

– Han var hur trevlig och ödmjuk som helst. Inte det minsta divig som en med hans framgång lätt skulle kunna vara.

En bit in i juli börjar Jakob få huvudvärk varenda dag, Han kontaktar onkologen och får kortison som verkar avsvällande på tumören och då klingar huvudvärken också av.

Men konstant huvudvärk är ett dåligt tecken.

Inför en planerad undersökning i september måste han trappa ner på cortison och då kommer den tillbaka, han känner sig tröttare än på länge och får kramper.

– Vänsterarmen rörde sig som en el-visp. Såklart anade jag att det växer i skallen igen, säger Jakob.

Han är inställd på det värsta efter att ha blivit undersökt med både magnet- och pet-kamera.

Och det blir som han befarat, tumören har vuxit kraftigt trots de två komplicerade hjärnoperationer som han genomlidit.

– Trots att jag gått igenom det scenariot i huvudet tusentals gånger kan man aldrig vara förberedd på ett sånt besked, säger Jakob.

Han har nedsatt rörelseförmåga i vänster sida, de mest självklara saker som att ta på sig jackan och skorna känns mest som en bergsbestigning. Synen har också påverkats av trycket från tumören, om några dagar ska ha få glasögon och det ser han fram emot. Han får symtomlindrande medicin och cellgiftsbehandling. Han tycker att medicinerna hjälper en aning.

Filmer har han lessnat att titta på. Sedan i december 2013 har Jakob varit sjukskriven. Nu är hans strategi att göra något utanför lägenheter varje dag. Just den här förmiddagen har han varit på en av stans Träffpunkter och fikat.

– Dagarna kan bli rätt långrandiga och då blir det psykiskt nedbrytande att gå hemma. Kommer man ut och träffar folk tänker man mindre på sig själv och får nya intryck. Bästa sättet att koppla bort sjukdomen är att gå på konsert eller gå ut och ta en öl med kompisar.

Han har bestämt sig för att hinna med så mycket roligt som möjligt. Och att träffa de personer som han tycker om. Senare i höst har han flera konsertbesök inplanerade.

En dag när han kände sig arg och ville göra något konstruktivt för att inte bli bitter, startade han en insamling hos Hjärnfonden. Den har gett 34 000 kronor till forskning om hjärntumörer.

Precis som förra gången vi sågs hoppar samtalsämnen fram och tillbaka mellan sjukdomen, smaken på bullarna, dråpliga händelser, saker som gör livet värt att leva och död.

Men hur härdar ni ut?

– Man är tvungen. Jag har inget val och får försöka göra det bästa av situationen. Men visst finns det dagar när jag inte vill resa mig upp ur sängen, säger Jakob.

– Vissa dagar härdar jag inte ut, säger Isabelle.

För henne är det en hjälp att distrahera tankarna genom att gå till jobbet. Hon är undersköterska och arbetar på ett boende för personer med demens.

– När jag är där måste jag vara professionell. Och även om Jakobs sjukdom finns i mitt bakhuvudet hela tiden måste jag tänka på annat på jobbet. Min fästman Hans som pluggar till psykolog är ett stort stöd, och vänner, våra två katter och så Nalle förstås. När vi fick veta att Jakobs tumör hade vuxit och han fick kramper, kunde jag inte jobba, vågade inte lämna honom ensam och blev sjukskriven, säger Isabelle Fondelius och kliar Nalle som lägger sig på rygg och ser ut att stortrivas.

– Jag vet att jag kommer att gå bort, men tänker att det blir värst för familjen. Både Isabelle och jag vet att det är något alldeles överdjävligt jobbigt när någon nära dör, säger Jakob Nordström Fondelius.

Via Ung cancer och på andra sätt har han lärt känna andra unga vuxna som också har cancer. De ger varandra stöd och uppmuntran, diskuterar sin gemensamma rädsla för bakslag och återfall, på ett annat sätt än de som inte upplevt cancer själva. Men det har också gett honom svåra stunder. Varje gång någon dör bryter han ihop. Det lämnar honom med dubbel sorg, dels saknaden efter en vän, dels påminnelsen om att deras öde också är hans.