– Jag lever ett bra liv. Det känns konstigt att tänka sig att det kunde ha slutat innan det ens hade börjat, säger hon.

Läs mer:Profylax har räddat miljoner

Orsaken till att Malin Österlind behövde blodtransfusioner var en svår form av så kallad Rh-immunisering, som innebär att mammans immunförsvar reagerar på och bildar antikroppar mot det väntade barnets röda blodkroppar.

Artikelbild

UNT 10 oktober 1988

Detta livshotande tillstånd kan uppstå om mamman och det väntade barnet har oförenliga blodgrupper, om mamman är Rh-negativ och fostret Rh-positivt.

Efter att ett blodprov på mödravårdscentralen i Västrerås hade avslöjat vad som var på väg att hända skickades Malin och hennes mamma vidare till Akademiska sjukhuset. Där visade nya prover att Malins röda blodkroppar var så svårt angripna av antikroppar att läget hade blivit akut. Utan nya oskadade röda blodkroppar skulle Malin ha små chanser att överleva.

Dagen efter ankomsten till sjukhuset gjordes under ultraljudsövervakning – som var en för den tiden ny metod – den första blodtransfusionen inne i livmodern.

Vägledda av "ultraljudsfilmen" förde läkarna försiktigt en kanyl genom hennes mammas bukvägg, in i livmodern och till sist in i ett bara några millimeter stort område i ett blodkärl i navelsträngen intill moderkakan, i navelvenen.

Artikelbild

| Malin Österlind

Med kanylens hjälp tog först ett blodprov. Sedan blodprovet hade bekräftade att Malin hade kraftig blodbrist sprutades 20 milliliter friskt blodkroppskoncentrat genom kanylen och in i hennes blodbana.

För att inte också de nya röda blodkropparna skulle förstöras var de av samma Rh-negativa sort som Malins mammas.

Artikelbild

UNT 10 oktober 1988

Den första blodtransfusionen var inte den sista. Under de följande veckorna fick Malin ytterligare tre blodtransfusioner.

Inför blodtransfusionerna fick hennes mamma morfin, men det var inte avsett för hennes egen del utan för att Malin skulle hålla sig lugn och stilla.

Artikelbild

| Sedan ett par år är Malin Österlind fodervärd åt hästen Catina.

– Det är verkligen så häftigt att man kunde ge mig blod när jag låg kvar i mammas mage. Det känns nästan overkligt att det gick att varje gång pricka rätt med kanylen i ett så pyttelitet område i navelvenen, utan att ställa till någon skada, säger Malin Österlind.

Blodtransfusionerna stoppade inte immunangreppet på de röda blodkropparna, men de var en hjälp att vinna viktig tid. Tack vare transfusionerna kunde Malin växa till sig under ytterligare några veckor och få bättre förutsättningar att klara livet utanför livmodern.

Artikelbild

| Malin Österlind har återupptagit ridintresset från barndomen.

I den 32:a graviditetsveckan gjorde läkarna till sist bedömningen att det var säkrare för Malin att födas flera veckor tidigare än normalt än att låta henne fortsätta kampen mot immunangreppet och få nya blodtransfusioner inuti livmodern.

26 januari 1988 förlöstes Malin Österlind med kejsarsnitt. Hon hade visserligen lätt blodbrist, men både födelsevikten och längden var normal för ett barn som fötts efter en så kort graviditet.

Artikelbild

| "Det känns konstigt att mitt liv kunde ha slutat innan det ens hade börjat", säger Malin Österlind, här med sin häst Cantina.

Ändå var faran ännu inte över. Fortfarande fanns skadliga antikroppar från mamman kvar i hennes blodbana och höga halter av ett ämne, bilirubin, som bildats när hämoglobin släppts ut från de förstörda röda blodkropparna. För mycket bilirubin orsakar gulsot och kan i värsta fall ge bestående allvarliga neurologiska skador.

För att bli kvitt de skadliga antikropparna och överskottet av bilirubin tappades Malin vid två tillfällen under den första tiden efter födelsen på eget blod och fick nytt friskt blod tillfört genom blodtransfusioner.

Artikelbild

När Malin Österlind var åtta månader hade UNT ett reportage under rubriken Malins liv räddades redan i mammas mage. I reportaget fick läsarna veta att en stor kontroll när Malin var sex månader visade att hon utvecklades normalt och inte hade fått några bestående men av blodbristen under den kritiska tiden i livmodern.

– Jag minns att jag läste reportaget under tonåren, men det är först i vuxen ålder som jag riktigt har förstått hur dramatiskt det som hände mig och mamma var. Jag har förstått att ovissheten om jag skulle överleva eller dö och sedan om jag skulle få några kvarstående skador var jättejobbig för mina föräldrar, säger Malin Österlind.

Artikelbild

I dag finns hundratals föräldrar i Sverige som upplevt hur deras barn räddats till livet genom blodtransfusioner och blodbyten, och i likhet med de allra flesta andra föräldrar har fått följa hur de vuxit upp utan några bestående men.

– Jag utbildade mig till civilingenjör vid KTH i Stockholm och jobbar sedan flera år som trafikplanerare i Sundbybergs kommun. Jag har ridit sedan barndomen och efter några års uppehåll tog jag upp det intresset igen för ett par år sedan. Det är en rolig hobby och jag är fodervärd åt en häst, berättar Malin Österlind.

Artikelbild

För att en Rh-negativ kvinna ska bli immuniserad måste hon få in Rh-positivt blod i sin blodbana. Den gravida kvinnans och fostrets blodomlopp är visserligen åtskilda, men om en blödning uppstår kan det ändå hända att en liten mängd blod från ett Rh-positivt foster kommer in i moderns blodbana och triggar igång hennes immunsvar.

Historiskt har detta oftast skett i samband med en förlossning. Det är skälet till att alla Rh-negativa kvinnor som fött ett Rh-positivt barn får en spruta som oskadliggör eventuella Rh-positiva blodkroppar i hennes blodbana innan dessa har hunnit slå på hennes immunförsvar och gjort det berett att gå till attack om hon på nytt skulle bli gravid med ett Rh-positivt barn.

Efter att denna så kallade Rh-profylax infördes i Sverige för 50 år sedan minskade andelen Rh-immuniserade gravida kvinnor drastiskt, och därmed också antalet barn som riskerade att dö eller få bestående skador till följd av en immunatack mot deras röda blodkroppar.

Men drömmen om att Rh-profylaxen skulle utrota problemet med Rh-immunisering har inte infriats.

– Min mamma fick profylaxsprutan efter att min storasyster föddes, men tydligen fungerade den inte för henne, säger Malin Österlind.

Så är det fortfarande 31 år senare. I Sverige behöver årligen ett tiotal barn få blodtransfusioner i livmodern på grund av att antikroppar från mamman attackerar och i snabb takt förstör deras Rh-positiva röda blodkroppar.

Sedan några år tillbaka görs blodtransfusioner eller andra direkta ingrepp på foster inte längre vid Akademiska sjukhuset. I Sverige är alla sådana ingrepp numera centraliserade till Karolinska universitetssjukhuset.

Malin Österlind har förstås inga direkta minnen från tiden när hon behövde blodtransfusioner och blodbyten för att överleva. Men det har hennes tre år äldre syster.

– Min storasyster har berättat att det som hände mig och mamma var en bidragande orsak till att hon valde att utbilda sig till läkare, säger Malin Österlind.