Ida Post vill tala om hur svårt det är att få ett riktigt jobb med en marknadsmässig lön. Hon är lindrigt funktionshindrad men tillhör den grupp som står närmast den reguljära arbetsmarknaden. Ändå har hon fått kalla handen av arbetsgivarna. Ida Post beskriver det som att hon kommer i kläm på grund av ett systemfel. Självklart väljer arbetsgivarna gratis arbetskraft i stället för att anställa en person.
– Jag har praktiserat på en massa arbetsplatser. Nu räcker det. Jag vill ha ett riktigt jobb och en lön man kan leva på, säger Ida Post.

Enligt socialtjänstlagen är också målet att personer som Ida ska kunna få övergå till ett vanligt lönearbete. De som står närmast den reguljära arbetsmarknaden befinner sig i den högsta nivån bland personer med daglig verksamhet. De senaste fem åren har Ida Post, 25, haft praktikplatser genom daglig verksamhet. Hon är van att jobba och räknar upp några av arbetsplatserna: dagis, fritids, på kafé och restaurang som kallskänka och diskare, i skolkök och på ridskola. Ida Post har inlärningssvårigheter men gick i vanlig skola fram till gymnasiet, då hon började på gymnasiesärskola.

Det var också där någonstans som hon fick klart för sig vilka hinder hon skulle möta i arbetslivet.
– Det var en chock för mig att börja gymnasiet. Jag vägrade inse att jag skulle gå på särskola, det var svårt att identifiera mig med att jag var en person med ett funktionshinder, säger Ida Post.
Hon tycker att hon hamnat mellan stolarna och att hon kvalificerar sig till ett vanligt jobb. Men som det är nu har hon en stämpel på sig att vara mindre passande.
– Jag vägrar sitta syssloslös på dagarna. Jag vill jobba och göra rätt för mig och jag vet att jag skulle klara av det. Jag är duktig på praktiska sysslor, jag älskar att laga mat och trivs att jobba med äldre.

Artikelbild

| Ida Post arbetar i köket på Röda Korset. Här med husmor Eva Ärnlöv.

Just nu jobbar hon på Röda Korsets kafé och utför arbetsuppgifter som om det vore en vanlig anställning. Hon jobbar också på ett äldreboende där hon tar ut de äldre på promenad och sitter och pratar med dem. Hon får 40 kronor om dagen i habiliteringsersättning och tillsammans med aktivitetsersättning får hon ut 7 618 kronor i månaden.
I höstas valde hon det privata företaget Misa i Uppsala för sin dagliga verksamhet. Misa ger individuell coachning till personer med arbetshinder. Ida Post vill ha ett arbete där hon får jobba med äldre och nämner ledsagare som ett tänkbart yrke.
Åsa Engblom, verksamhetschef, vägleder Ida Post och framhåller att människor med funktionshinder kan delta i arbetslivet med rätt stöd.
– När vi träffades i höstas började vi att gå igenom all den erfarenhet som Ida hunnit skaffa sig. Ida har en stark egen drivkraft och bestämde sig snabbt för att skaffa sig ett lönearbete, det är det vi strävar efter just nu, säger Åsa Engblom.

Misa står för metodutveckling, individuellt stöd, samhällsinriktning och arbetsinriktning. Det som utmärker Åsa Engbloms arbete är att alltid utgå från personens intressen och resurser. De matchas sedan till en passande praktikplats och därefter väntar i bästa fall ett lönearbete. Misa har inga färdiga praktikplatser och utgår från att alla personer är unika, kan olika saker och har olika intressen.
– Ida visste redan innan vi träffades vad hon vill jobba med. Hon har konkreta drömmar och mål. Hennes bakning på Röda Korset säger mycket om hennes person. Hon bakar inte de lättaste kaksorterna, hon tar de svåra, eftersom hon vill ha utmaningar, säger Åsa Enblom.

Ida Post nickar och instämmer.
– Jag vill ta mig ur systemet, men känner att andra håller mig tillbaka. Det var inte förrän jag fick kontakt med Misa och Åsa Engblom som jag kände att jag tas på allvar.
Om man är i daglig verksamhet och utför ett jobb som en vanlig löneanställd, då blir man utnyttjad, tycker Ida Post. När hon får ett jobb, för det har hon bestämt sig för att lyckas med, kommer hon också känna att hennes status höjs.
– Jag skulle känna mig mer värd som människa. Jag vill göra bra saker för andra och bidra till ett bra samhälle, det är mitt och allas ansvar, säger hon.






TRE ANDRA RÖSTER

Peter, 27: "Jag fick jobba 13 timmar per dag"
27-årige Peter, med diagnosen Aspergers syndrom, har jobbat inom daglig verksamhet i snart fem år. Först som fastighetsskötare, därefter på ett åkeri som lastbilsförare och chaufför.
– Mitt första jobb varade bara tre månader. Jag blev osams med chefen men efter det har jag haft jobb som varat längre. Jag tycker att 40 kronor är alldeles för lite för att jobba en hel dag. När jag ser tillbaka, är det uppenbart att jag blivit utnyttjad, säger han.
Peter menar att Uppsala kommun inte tagit ett tillräckligt stort ansvar för att få honom anställd med lönebidrag på de arbetsplatser han varit på. Han jobbar lika hårt som de anställda men eftersom arbetsgivarna får gratis arbetskraft, finns det inget intresse av att anställa honom.
– Jag fick gå upp halvfem på morgonen och jobbade ofta tolv, tretton timmar om dagen.
En dag för ett par år sedan råkade han ut för en trafikolycka i jobbet. Han skadade rygg och nacke och blev sjukskriven. Men händelsen tystades ned, varken Uppsala kommun eller arbetsgivaren rapporterade olyckan till försäkringsbolag och Peter har inte fått ut en krona i ersättning.



Anders, 28: "Det känns som vi inte räknas"
Anders, 28, har stöd från daglig verksamhet och har jobbat i en butik de senaste fem åren. Han tycker att det är viktigt att personer med funktionsnedsättning har något vettigt att göra på dagarna. Men det får inte bli att arbetsgivare utnyttjar dem som är svagare och att det skapas orättvisor.
– Alla andra som jobbar för kommunen blir bjudna på julbord. Vi får betala ur egen ficka. Vi får inte ens ta fika och frukt ur fruktkorgar som de andra, säger han.
Anders, som har ett fysiskt funktionshinder, är också starkt kritiskt till att anställda, särskilt cheferna, får höjd lön varje år.
– Vi får 40 kronor när vi jobbar mer än fem timmar och ingen har någonsin fört en höjning av habiliteringsersättningen på tal. Det känns som att vi inte räknas. Många av oss gör ett bra jobb och borde ha lite mer betalt för det, säger Anders.
Han påpekar också att politikerna beslöt att dra in busspengen för personer med funktionshinder för fem år sedan. Det väckte starka känslor och många är oroliga för sin ekonomi, särskilt att få pengarna att räcka till bussresorna till och från arbetet.



Lena: "Min dotter får behålla åtta kronor per dag"
Lenas dotter jobbar på ett äldreboende och har en neuropsykiatrisk och begåvningsmässig funktionsnedsättning av lättare graden. Som mamma ser hon på nära håll hur dottern finns på en arbetsmarknad med oschysta villkor. Av 40 kronor i dagersättning, går 32 kronor till busspengar till och från jobbet.
– Min dotter tjänar åtta kronor på att utföra ett arbete som andra inte hinner eller slipper göra. Hon umgås med de äldre så att de får en drägligare tillvaro och ses som en resurs på arbetsplatsen. Men ersättningen står inte i proportion till det arbete hon utför.
Eftersom dottern tillhör gruppen funktionshindrade som står närmast arbetsmarknaden, borde hon få mer betalt, anser Lena.
– Jag tycker inte att det är fel att gradera arbetsinsatsen mellan de funktionshindrade, vilket ansvariga politiker påstår. Även vanliga lönearbetare graderas. Det är inte lika lön för alla andra i samhället.
Lenas dotter uppbär sjukersättning. Men hon är inte sjuk. Och gör man ingenting, det vill säga avstår från sysselsättning, spelar det inte så stor roll rent ekonomiskt.
– Personer med funktionsnedsättning har ingen morot att sträva efter och får aldrig något erkännande av att duga. Det är synen på det hela som är otillfredsställande, säger Lena.

Artikelbild

| Ida Post arbetar i köket på Röda Korset.


Fotnot: De intervjuade vill vara anonyma eftersom de är oroliga för att deras åsikter kan få negativa följder på arbetsplatserna.