Det gäller att vinna eller försvinna. Jag har rätt och du har fel. Så ser det ofta ut i politiska tv-debatter som i mångt och mycket har kommit att bli en kamp om det sista ordet mellan två politiska ståndpunkter. Frågan är hur mycket de debatterande politikerna egentligen når ut till sina väljare? Trots att vi kommer närmare valdagen verkar allt färre känna förtroende för våra folkvalda. Men hur skulle politikerna kunna kommunicera bättre?

Uppsalabon Gunilla Janmark Veldhuis är personlig coach och utbildad i ”nonviolent communication”, som fritt översatt betyder ickefientlig kommunikation. Det kallas även för giraffspråket och är ett empatiskt sätt att kommunicera på. Namnet anknyter till giraffers stora hjärta och att de med sin långa hals lättare kan se helheten och få ett perspektiv på diskussioner och konflikter. Det är en modell som går ut på att möta alla människors behov med empati och respekt. Allt för att skapa en verklig kontakt och undvika onödiga konflikter.

Gunilla Janmark Veldhuis anser att mycket i den politiska debatten verkar iscensatt för att skapa en konflikt där allt är plus eller minus, rätt eller fel, svart eller vitt.
–  Politikerna har kanske ett retoriskt engagemang och visst kan man se någon som verkar passionerad. Men debatterna känns så långt ifrån vad äkthet och genuinitet innebär. Det finns inget lyssnande och ingen respekt, men desto mer anklagande, skam- och skuldbeläggande, säger hon.

Kay Rung, som utbildar politiker i nonviolent communication, blir ofta frustrerad när han hör och ser valdebatter, vilka han menar alltmer tycks gå ut på att mer eller mindre smutskasta varandra.
–  Grundtanken med politik borde vara att styra en organisation eller ett land så att alla mår bra. Våra politiker verkar dock vara mer intresserade av att tvista om vem som har rätt än att förstå hur vi medborgare ska må så bra som möjligt, säger Kay Rung.

I politiska debatter strävar man sällan efter att se de bakomliggande goda intentionerna hos sina motståndare, menar han. Denna brist gör att politiska debattörer låter mer som säljare som slåss om kunder. Konsekvensen blir att förtroendet sjunker och att det blir svårare att lita fullt ut på politikerna.
–  Inom nonviolent communication menar man att alla människor delar samma behov oavsett vad vi röstar på, och det är respekt, valfrihet och ömsesidighet. Om debatterna i stället skulle handla om detta skulle åtminstone jag bli mer engagerad. Som det är nu fokuserar man mer på strategierna än själva kärnan, det vill säga mer vallöften och lagförslag än att alla ska känna trygghet och gemenskap, säger Kay Rung.

Orsakerna till detta tror både Kay Rung och Gunilla Janmark Veldhuis är hur det politiska systemet ser ut och hur de politiska individerna väljer att agera. Vi lever i en kultur där vi snabbt dömer och lägger skuld på varandra.
Gunilla Janmark Veldhuis råder politiker att ha mycket mer äkthet, vilket hon menar i stor utsträckning handlar om att vara i kontakt med sig själv. Hon tar fram papper och penna och ritar en streckgubbe för att förklara. Gubbens huvud är avskilt från resten av kroppen men fyllt av tankar kring skam, skuld och konkurrens.

När man ägnar sig åt denna process har man enligt nonviolent communication klippt av kontakten med sina känslor, det som pågår inom oss.
–  Det kan låta utopiskt men jag tror att det skulle bli ett mänskligare samhälle om politiker lyssnade mer på sina känslor och förstod sina behov. Men det skulle kanske också leda till att många valde att inte betala priset som det i dag innebär att vara engagerad i politiken, säger Gunilla Janmark Veldhuis.
Kay Rung önskar att politikerna gav sig ut på lyssnarturnéer för att förstå sina väljare fullt ut. Om politikerna började lyssna lite mer, anser han att debatten skulle bli mer effektiv och i stället handla om att uppfylla så många behov som möjligt.