I ett enkelt rum på Zanzibars södra udde sitter tio personer framför var sin dator från Celsiusskolan i Uppsala. Vi befinner oss på datacentret i den lilla byn Mzuri Kaja – det första i sitt slag på Zanzibar. Trots att det bara funnits i några månader har det redan över hundra medlemmar. De flesta av eleverna är i dryga 20-årsåldern.

Lärarinnan Mayam Haji Ali går igenom de vanligaste programmen på datorn. Övningarna är extremt grundläggande. Några har aldrig sett en dator förut.

– Första gången jag var här var det en som frågade om datorn har känslor, säger 24-åriga Hannah McCarrick. Hon är ordförande för den studentbaserade organisationen Bus4Africa som hon var med och startade för två år sedan i Uppsala. Datacentret är ett samarbetsprojekt mellan dem och en lokal organisation. Det är Bus4Africa som har fått hit datorerna från Celsiusskola. Snart kommer också några modem som köpts för vinsten från en loppis som de ordnat i Uppsala. De är efterlängtade. I dag saknas internetuppkoppling helt.

– Vi vill att invånarna ska lära sig att använda datorer och hitta information lättare. Det kommer att stärka deras egna möjligheter. Och demokratin i landet, säger den unge läkaren Yussuf a Haji som är generalsekreterare för den lokala organisationen. Hans mål är i första hand att ordna en stabil internetuppkoppling och öppna ett internetkafé. Bus4Africa hoppas hitta svenska volontärer som kan undervisa i ämnen som demokrati och källkritik.

Artikelbild

| I byn Mzuri Kaja ligger Zanzibars första datacenter. Datorerna kommer från Celsiusskolan i Uppsala.

Vi vinkar hejdå och går ut på den röda trampade jorden. Byn Mzuri Kaja ligger i Makunduchi som är ett litet, outvecklat jordbrukssamhälle med sju byar. Byborna lever ett enkelt liv. Vatten är en bristvara och få har el. När solen gått ner är det enda som lyser upp mörkret stearinljus och enstaka gasollampor. På ett skrangligt träbord intill vägen står några petflaskor med gulbrun vätska.

– Bensinstationen, ler Hannah som tillsammans med 22-åriga Johanna Danielsson har spenderat en stor del av året med att bygga upp verksamheten på Zanzibar och lära sig swahili vid sidan av studierna i statskunskap.

Det var i Makunduchi som Bus4Africa slog ner sina rötter och det är fortfarande här som majoriteten av projekten som de stöttar finns: två radiostationer, en skola, en planerad biograf och ett museum om swahilikulturen. Dessutom har de byggt ett stort hus där volontärer och andra besökare kan bo. Zanzibars president kom på invigningen förra året och Hannah fick hålla tal för hundratals gäster och bybor.

Hon besökte Makunduchi redan under gymnasiet. Det var därför det blev Zanzibar, en ö som har ovanligt många biståndsprojekt.

Artikelbild

| Förskola utanför Stone Town

– Jag blev så inspirerad av människorna jag mötte här då. Det är ett perfekt ställe eftersom det finns så många initiativ och eftersom jag redan hade bra kontakter på gräsrotsnivå.

Grundstommen i Bus4Africa träffades på en kurs i utvecklingsstudier vid Uppsala universitet. Det var där de började prata om att starta en egen organisation som kunde ta till vara på engagemanget och kunskapen bland studenterna i Uppsala. En organisation som skilde sig från stora, hierarkiska biståndsorganisationer.

– Det fanns ingen plattform för det vi ville göra så vi startade en egen. Vi vill vara ett alternativ till stora otillgängliga organisationer. Jobba med små projekt. Mer hands-on. Man skapar relationer till människor på ett annat sätt då, säger Hannah.

Bus4Africa startar inga egna projekt utan stöttar lokala initiativ, länkar ihop människor som har relevant kunskap och samlar in pengar till det som de lokala organisationerna tycker behövs. Det handlar ofta om ganska blygsamma summor som skrapas ihop genom loppisar och pubkvällar på Södermanlans-Nerikes nation i Uppsala.

Att organisationen döptes till Bus4Africa beror på att Hannahs mamma som ung byggde om en SL-buss som hon sedan åkte till Afrika i. Där träffade hon Hannahs pappa.
– Ända sedan jag var liten har pratat om att jag också ska åka buss till Afrika, säger hon och skrattar.
– Egentligen hade vi tänkt göra det och samla in pengar på vägen. Men det visade sig vara för svårt, fyller Johanna i.

Hon berättar att hon ibland får dåligt samvete över att hon haft en så privilegierad och trygg uppväxt, i motsats till många andra i världen.
– Jag har fått så mycket gratis bara för att jag råkar vara född i Sverige. Jag vill ge något till dem som inte har samma tur. Jag känner mig nästan skyldig att göra det.

Hannah nickar. Men för henne är drivkraften en annan.
– Det är det stora engagemanget som jag möter här varje dag som driver mig. Det finns så många idéer och initiativ, människor som vill ha en förändring. Jag känner en tacksamhet över att få arbeta här.

Mötena med människorna ger dem kraft. Möten som de med killen som aldrig sett en dator, byborna som har startat en egen lokalradiostation genom att bygga en sändare av en gammal tv-apparat eller de hungriga barnen som inte orkar stanna i skolan eftersom de inte får någon lunch. Hannah och Johanna arbetar ideellt och har en benfast tro på att även små förändringar kan göra stor skillnad i människors liv.

Deras idéer är många och organisationens arbete är än så länge spretigt. Det mesta är nytt. En del saker har fungerat bra, andra inte. Egentligen var det tänkt att en juridikstudent från Uppsala skulle arbeta som volontär på en advokatbyrå i Stone Town. Det fungerade inte alls på grund av språkproblem. Dessutom var arbetstakten en annan än vad en högpresterande Uppsalastudent är van vid. Det ständiga mottot på Zanzibar är Hakuna matata – det finns inga bekymmer och en av de vanligaste fraserna ”pole, pole” som betyder ta det lugnt.

Men för Bus4Africa händer det hela tiden saker. De är i färd med att bygga upp ett vandrarhem med bar och restaurang vid de populära turiststränderna i Nungwi på norra Zanzibar. Tanken är att vinsten ska gå till lokala utvecklingsprojekt.

– Allt tar längre tid och kostar mer pengar än vi trott. Pole, pole, säger Hannah och kliar sig på fotleden. Benen är fulla av sönderkliande, såriga myggbett. Johannas kropp är också alldeles rödprickig. Förra gången fick hon en envis infektion. Livet på Zanzibar är inte bara som på de idylliska vykorten som turisterna skickar hem. Fattigdomen är utbredd och sjukdomar som hiv och malaria tar många liv.

Förutom projekten i Makunduchi och Nungwi samarbetar Bus4Africa också med en ny förskola utanför Stone Town. Via Uppsalaorganisationen betalas några av barnens förskolavgifter. Dessutom har de köpt möbler.

– Vår första tanke var att köpa stolar och bord men lärarna sa att dörrar och skåp behövdes mer. Det är alltid så vi gör. Lyssnar på dem som arbetar på plats, säger Johanna.

Förskolan är än så länge rätt spartansk. Väggarna är nakna sånär som på en griffeltavla och fönstren består av gallerförsedda hål. På betonggolvet sitter barnen i mörka uniformer, slips eller prydligt vita huvuddukar. Här består dagarna inte i första hand av lek utan av lektioner i swahili, engelska och matematik. Men när Johanna och Hannah kommer in i rummet flyger de upp med igenkännande leenden och flockas runt dem för att slå sina små knogar mot deras – Zanzibars egen variant av give-me-five.