Videon Àr inte lÀngre tillgÀnglig
Efter ett biobesök i Stockholm för tvĂ„ Ă„r sedan upptĂ€ckte HĂ„kan Pettersson och hans vĂ€n och assistent Per Lundberg 15 missade samtal pĂ„ mobiltelefonen. Det var HĂ„kans pappa Roland som ringt. NĂ€r de fĂ„r kontakt utbrast pappan lyckligt: âĂ h, du lever!â. Roland hade plötsligt fĂ„tt för sig att hans enda son var död.
Telefonsamtalet blir en vÀndpunkt i livet för HÄkan Pettersson. FrÄn den hÀr dagen tvingas den 51-Ärige sonen, som Àr nÀrmast anhörig, ta ett allt större ansvar för sin demenssjuke pappa.
â Det var dĂ„ jag började jobba för att fĂ„ in min pappa pĂ„ HaglundagĂ„rden hĂ€r i VĂ€nge. Det var jĂ€vligt jobbigt. Det tog ett halvĂ„r innan han fick plats pĂ„ Ă€ldreboendet, berĂ€ttar HĂ„kan Pettersson.
Vi sitter i köket i förÀldrahemmet i Helgesta utanför VÀnge, cirka tre mil vÀster om Uppsala. Villan i mexitegel byggdes pÄ familjens sommarstugetomt 1978, nÀr HÄkan Pettersson var 14 Är. I den stora trÀdgÄrden utanför köksfönstret vÀntar frukttrÀd, grÀsmatta, buskar och allehanda blommor pÄ Ärstidens vÀrmande startskott.
Men vÄren tvekar och det Àr kanske tur, för att ta hand om en trÀdgÄrd Àr inte HÄkan Petterssons starka sida. Det beror dels pÄ att han inte Àr sÄ intresserad av trÀdgÄrdsskötsel och dels pÄ att det Àr omöjligt rent praktiskt eftersom han sitter i rullstol och har svÄrigheter att kontrollera sina muskler. Cp-skadan till trots kan han ÀndÄ odla sina starka sidor, som till exempel Àr att skriva.
HÄkan Pettersson Àr först och frÀmst poet. Han har hittills gett ut fyra diktsamlingar och skrivit Ànnu fler krönikor och noveller. Dessutom jobbar han nu med sitt tredje seriealbum tillsammans med tecknaren Magnus Lundgren.
Han skriver med nĂ€san pĂ„ sin specialanpassade dator och att skriva ett A4 tar cirka fyra timmar. Han berĂ€ttar att hans pappa var vĂ€ldigt stolt nĂ€r första diktsamlingen âĂgats kraftâ kom ut pĂ„ eget förlag 2001.
â Han var sĂ„ mallig och skröt till sina vĂ€nner att âungjĂ€veln har gett ut en bok!â, skrattar han.
Det Àr lÀtt att förstÄ förÀldrarnas stolthet. Cp-skadan gör att HÄkan Pettersson "behöver hjÀlp med det mesta" och har svÄrt med talet. Eller sÄ Àr det bara vi andra som har svÄrt att förstÄ. Under intervjun Àr Per Lundberg, som fÄtt trÀning i att lyssna pÄ vad vÀnnen sÀger, med som tolk.
HÄkan Pettersson beskriver bÄda sina förÀldrar med vÀrme. Hans mamma fick honom att tro att ingenting Àr omöjligt. Det Àr hennes förtjÀnst att han vÄgade börja skriva poesi.
â Och min pappa var mina armar och ben, tack vare honom kĂ€nde jag mig aldrig handikappad. NĂ€r jag var liten lĂ€rde han mig till exempel att spela schack. Jag var tio Ă„r och mamma tyckte att han skulle lĂ„ta mig vinna, men det gjorde han aldrig. Jag trĂ€nade i flera Ă„r och nĂ€r jag var i 13-Ă„rsĂ„ldern tog han med mig till olika ungdomsgĂ„rdar för att spela. Jag var sĂ„ jĂ€vla nervös och förlorade i ett halvĂ„r. Men sedan började jag vinna, tack vare honom.
HÄkan och Per har letat fram gamla bilder frÄn HÄkans barndom och lÀgger ut dem pÄ köksbordet. Bebisbilder blandas med födelsedagsbilder frÄn nÀr HÄkan Àr i 20-ÄrsÄldern. Men det finns fÄ bilder pÄ pappan eftersom det alltid var han som hanterade kameran.
För ungefÀr tolv Är sedan kom de första tecknen pÄ att pappan hade Alzheimers sjukdom. Han var dÄ omkring 68 Är gammal.
â Demensen utlöstes nĂ€r mamma dog. De var sĂ„ nĂ€ra varandra, vad skulle han göra utan henne? frĂ„gar HĂ„kan Pettersson med sorg i rösten.
â Det började med att pappa körde av vĂ€gen hĂ€r utanför. TvĂ„ gĂ„nger hĂ€nde det. En annan gĂ„ng nĂ€r han hĂ€mtat mig pĂ„ Centralstationen hittade han inte hit, en vĂ€g han kört hundratals gĂ„nger. Andra tecken var att han glömde hur man lĂ„ser dörren.
En gÄng gick pappan upp mitt i natten för att sÀtta pÄ kaffe. Han stÀllde perkolatorn direkt pÄ spisen och HÄkan Pettersson vaknade av lukten av brÀnd plast.
Alzheimers sjukdom drabbar hjÀrnans minnesfunktioner och pÄverkar förmÄgan att planera och utföra vardagliga sysslor. För HÄkans pappa Roland innebÀr det bland annat att han inte lÀngre klarar sig sjÀlv och att han inte kÀnner igen sin egen son. NÀr de trÀffas brukar han tro att HÄkan Àr en annan son, som han kallar Gustav. Det blir nÀstan tragikomiskt.
â Jag började tĂ€nka att jag faktiskt kanske har en hemlig bror nĂ„gonstans. Vad gör jag dĂ„, om jag har en storebror? skrattar HĂ„kan Pettersson.
Mamma Sig-britt hade varit den drivande i familjen och nu blev det sonen som fick ta över hennes roll. HÄkan Pettersson bor i Stockholm, men började allt oftare Äka till förÀldrahemmet för att vara nÀra Roland, som dÄ kommer pÄ dagbesök frÄn Àldreboendet. Att samtidigt vara ensambarn, ha en hjÀrnskada sedan födseln och plötsligt kÀnna sig som "förÀlder" har varit jobbigt och smÀrtsamt.
Han berÀttar att kontakterna med myndigheter, vÄrdinrÀttningar och andra instanser bÄde har varit svÄrt och tagit mycket energi. I novellen "Korv och kakor" (se ett utdrag intill) beskriver han ett möte om pappan med personalen pÄ Àldreboendet. I texten osar det av ilska över att de pratar över huvudet pÄ pappan: "Behöver jag sitta hÀr, mesa med, göra det som farsan och morsan aldrig gjorde? Det de aldrig tillÀt andra göra med mig. Ska jag verkligen prata över huvudet pÄ honom?" skriver HÄkan Pettersson.
â Nu ska jag vara snĂ€ll, men de har ingen koll. Varje gĂ„ng som jag kommer till Ă€ldreboendet har han dĂ„liga klĂ€der pĂ„ sig. Till exempel har de fĂ€rgat hans tröja i tvĂ€tten. Okej att de inte har tid att gĂ„ ut med honom och sĂ„, det fattar jag, men han borde ha bra klĂ€der pĂ„ sig.
Förut var HÄkan Pettersson arg pÄ att pappan inte fick tillrÀckligt mycket trÀning pÄ Àldreboendet, men det Àr ingen idé nu.
En stor sorg Àr ocksÄ att de inte lÀngre kan dela det stora fotbollsintresse de hade gemensamt tidigare.
â Varenda lördag tittade vi pĂ„ fotboll tillsammans. Men det Ă€r borta nu. Jag pratar om AIK varje gĂ„ng jag hĂ€lsar pĂ„ pĂ„ Ă€ldreboendet, men det gĂ„r inte in, sĂ€ger han och minns hur glad hans pappa var 1973 nĂ€r Sirius vann över AIK, vilket kanske mest avslöjar den rĂ„a men hjĂ€rtliga ton som fanns mellan far och son.
â Han höll nog pĂ„ Sirius mest för att jĂ€vlas med mig, skrattar HĂ„kan.
Demensen blir gradvis men obönhörligt sÀmre. Vissa dagar kan pappan mÄ bÀttre, men för HÄkan Pettersson har sorgearbetet redan börjat. Att hans stora hjÀlte i livet nu Àr borta Àr en stor omstÀllning.
â Man fĂ„r göra det bĂ€sta av helvetet. Nu Ă€r det Ă€r bara att försöka vara med honom.
Blir han annorlunda nÀr han kommer hit?
â Ja, nĂ€r vi Ă€r utomhus i trĂ€dgĂ„rden mĂ„r han bra. Det syns pĂ„ honom att han blir lugnare.
Pappan Àlskade sina blommor och vÀxter och skötte om dem med stolthet. I trÀdgÄrden vÀxer allt frÄn ÀppeltrÀd till klÀtterrosor och hallonbuskar och i vÀxthuset odlade Roland bland annat vindruvor.
â Jag Ă€r poet, jag Ă€r inte van vid trĂ€dgĂ„rdar. Det tar tid, men trĂ€dgĂ„rden ska vi ordna, sĂ€ger HĂ„kan Pettersson och berĂ€ttar att han ska bo hĂ€r i tre mĂ„nader i sommar.
â DĂ„ Ă€r det en annan grej. DĂ„ ska jag jobba och skriva, men ocksĂ„ ta hand om det hĂ€r huset och trĂ€dgĂ„rden. Jag ska hitta lugnet, nu Ă„ker jag emellan sĂ„ jĂ€vla mycket. Och i sommar kan jag nog ta hit min pappa tre dagar i veckan.