På senare tid har transpersoner lyfts fram och spelat huvudrollen i dokusåpor, teveserier och filmer. Det är berättelser som blivit riktiga tittarsuccéer för att de håller hög kvalité. Men de har också rört om i människors huvuden för att de tar in nya, eller snarare tidigare bortvalda perspektiv i en annars så stereotyp underhållningsvärld.

Vad är det som har hänt?

– Jag tror att samhället kommit en bit på väg och blivit mer redo att lyfta fram transpersoner, säger Alexander Alvina Chamberland, själv transsexuell och engagerad i transpolitiska frågor.

Emelie Mire Åsell, som är med i RFSL:s transpolitiska arbetsgrupp, är inne på samma spår och tillägger:

– Jag skulle dessutom säga att det börjar bli en något mer respektabel tolkning av transpersoner. Tidigare har det nästan bara funnits humorprogram där man skämtar på vår bekostnad, säger hon och tar upp exempel som Monty Python, Skål, How I met your mother och Morran och Tobias som exempel på filmer och serier där transpersoner framställs som ett skämt.

Det senaste exemplet på att transpersoner syns i kulturen är Stonewall. På fredag, 25 september är det biopremiär i USA. Filmen skildrar starten av Priderörelsen och har redan väckt stort rabalder eftersom det är en vit homosexuell man som får äran för hur Pride växte fram. Men i själva verket var det färgade transkvinnor som organiserade upploppen i New York 1969 och som stod på barrikaderna.

På grund av, eller kanske tack vare kritiken, har transpersoners existens och livsvillkor diskuterats flitigt i sociala medier. Redan innan filmen släppts har kritiker ur hbtq-rörelsen utlyst en bojkott och anklagar filmmakarna för historieförfalskning, vilket i sin tur fått regissören att försäkra att transaktivisterna visst kommer ha en given plats i storyn.

Starka känslor väcker också Caitlyn Jenners realityserie I am Cait. Här är det hennes förvandling från man till kvinna som gjort programmet till en succé i USA. Människor hyllar henne för hennes obevekliga mod och viljan att förändra attityden till transpersoner.

Caitlyn Jenner, 65, som hyllats av president Obama och numera kallas en av världens mest kända transpersoner, gick tidigare under namnet Bruce Jenner, idrottshjälten som vunnit guldmedaljer i massor, styvpappa till syskonen Kardashian och biologisk pappa till Kendall och Kylie Jenner. I somras fanns hon på Vanity Fairs omslag med rubriken "Jag är så glad att efter en lång kamp äntligen kunna vara mitt sanna jag.

Serien har köpts in av Kanal 5 i Sverige och premiärvisades söndag 6 september. Katarina Eriksson, inköpschef på Kanal 5, förklarar varför serien nu visas i Sverige.

– Vi letar alltid efter format som sticker ut, berör och som kan fånga tittarna. I am Cait är exakt ett sådant format. Att serien finns och har tagits emot så översvallande visar i allra högsta grad att TV, när det är som bäst, tar tempen på samtiden.

Ett annat exempel på att transpersoner blir synliggjorda är Laverne Cox i rollen som Sophia Burset i den hyllade Netflixserien "Orange is the new black" som i somras hade premiär för sin tredje säsong. Laverne Cox är skådespelerska som haft en kropp som många skulle uppfatta som en pojkes och som hon sen valt att korrigera. I fjol blev hon den första transpersonen att nomineras till en Emmy Award.

– Mycket av den här synligheten är förstås positiv. De som inte är transpersoner ser att vi existerar, säger Alexander Alvina Chamberland.

Men att kalla 2015 för ett transrevolutionens år är att ta i, tycker hon.

– Transrevolutionen skulle i så fall handla om våra livsvillkor, om det som verkligen behöver förändras. Att Caitlyn Jenner som vit och rik transkvinna kommer ut är ingen revolution. Kanske för henne personligen. Men inte för att rucka på strukturer i samhället.

Diskriminering, utanförskap, hot, våld och sexuella trakasserier är i högsta grad vardag för många transpersoner i dag.

– Ta till exempel mobbningen i skolan av alla som har en könsöverskridande identitet. Det är så det ser ut och det förtrycket leder till att man inte vågar komma ut. Verkligheten gör att man mår så dåligt att många inte orkar prestera i sina studier. Särskilt transkvinnor och andra transfeminina diskrimineras också på arbetsmarknaden och har svårt att få jobb, säger Alexander Alvina Chamberland.

Det är därför så viktigt med förebilder, menar Emelie Mire Åsell.

– Det är stärkande att se att det finns andra. Men det är viktigt att rollerna spelas av personer som vet hur det är så att det inte blir platta stereotyper eller snyfthistorier om hur svårt det är att vara transperson. Det är svårt. Men vi behöver komma ifrån det enkelspåriga. Det går att leva ett liv där det största problemet inte är att vara transperson.

En sån populär, icke stereotyp teveserie är Transparent, som porträtterar transpersoner som en del av en vanlig familj, Här är det pappan i familjen som kommer ut som transperson. I Sverige kan man se Transparent på Viaplay.

Men den serie som Emelie Mire Åsell tycker sticker ut allra mest, är Sense 8, som kan ses på Netflix och som beskrivits som en korsning mellan Heroes, Matrix och Lost. Bröderna Wachowskis som gjorde Matrix, är inblandade och en av bröderna har nu kommit ut som transtjej. Serien kretsar kring åtta personer som är främlingar för varandra och från olika delar av världen och som blir mentalt och känslomässigt ihopflätade i varandra.

– Jag tycker serien är unik, för äntligen är det en person i produktionsledet som har transbakgrund och som bestämmer att karaktären också spelas av en transperson och som inte är ute efter att beskriva hur problematiskt det är är att vara trans. Serien handlar om andra saker. Det är sällan transpersoner får finnas med på sina egna villkor och synas i vardagsskildringar, säger Emelie Mire Åsell.

Även här i Sverige har det producerats film som fått genomslag.

När skådespelerskan Saga Becker som första transperson vann en Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll i filmen "När nånting måste går sönder", var det med ett transtema som Ester Martin Bergsmark regisserat. I somras var Saga Becker en av årets mest populära sommarpratare och hennes program har delats över 12 000 gånger i sociala medier.

En annan känd skådespelerska är Aleksa Lundberg även dramatiker och transaktivist. Våren 2016 ska hon spela i den egna pjäsen Grattis världen, vi kan bli fria i regi av Annika Silkeberg.

– Det som också är viktigt är att Saga Becker och Aleksa Lundberg kan få kvinnliga huvudroller precis som andra kvinnor, så att transkvinnor inte bara blir kvinnor på undantag, säger Emelie Mire Åsell.

För även om "Nånting måste gå sönder" har prisats, är det fortfarande vita, heterosexuella personer utan funktionshinder som syns i svensk film, enligt en färsk undersökning från Svenska Filminstitutet. Deras studie visar att bland över 800 rollfigurer var endast en procent av karaktärerna homosexuella eller bisexuella. Filmen "När nånting går sönder" var det enda undantaget då en transperson synliggjordes.