Hon är extremt idrottsintresserad, har varit löpare på elitnivå, och uppskattar vinterns snötillgång. Tjejvasan blev det i år och Marcialonga, Italiens motsvarighet till Vasaloppet ett annat. Skidåkningen är ett intresse som hon delar med hela sin familj. Cecilia Ingard har alltid ställt höga prestationskrav på sig själv och är en tävlingsmänniska. Dessutom har hon svårt att säga nej till människor. Hon vill helst undvika konflikter. Men när hon pratar gör hon det med beslutsam röst, inga ursäktande skratt, utan lugnt och rakt på sak. Numera har hon uppvärderat sig själv.

För tio år sedan började hon skada sig själv. Orsaken var en abort som hon gjorde år 2001. Efteråt kom ångesten. Tankarna på aborten plågade henne. Hon försökte på alla sätt och vis men tankarna upphörde inte. Hon fick lugnande medicin med det hjälpte inte heller. Då tog hon alla tabletterna i burken samtidigt för att få slut på allt.
– Jag tänkte hela tiden på aborten och stod bara inte ut. Ingenting hade hjälpt och jag måste fly ifrån mig själv. Det var inte så roligt att leva då, säger hon som överlevde självmordsförsöket och blev inlagd på psykiatrisk vårdavdelning.
Det var där som hon första gången i sitt liv kom i kontakt med självskadebeteende. En annan patient introducerade henne. Det var med henne som Cecilia gick ut på stan och köpte redskap för att skada sig själv.

Hon vill inte berätta i detalj hur de gjorde av risk för att det ska inspirera andra. Men hon håller upp höger hand lite diskret och visar att där saknas två fingrar. Det är ett tragiskt resultat av hur hon skadat sig själv. Armarna är fulla av ärr som hon tycker illa om.
– Jo, det är ovanligt att man börjar med självskadebeteende i min ålder. Men för mig var det ångestlindring. I stället för att skälla på andra när jag blev arg tog jag ut allt på mig själv. Det var bättre att slå på mig själv, säger hon som var livrädd att hamna i konflikt med andra människor.
Den här sortens analys kan hon göra så här i efterhand, men då förstod hon inte det.

Artikelbild

Cecilia Ingard gjorde konst av sina journaler

På vårdavdelningen kunde hon fortsätta att skada sig själv. Det lindrade för stunden. Men trots att hon gjorde allt för att undvika konfrontationer lyckades det inte riktigt. Hon märkte att självskadebeteende väckte ilska hos vårdpersonalen.
– Kanske var det ett utslag av att de kände maktlöshet och inte kunde påverka oss. En kirurg sa en gång till mig att han inte hade lust sy ihop mig eftersom jag hade orsakat skadorna själv, berättar hon.
Hon fick många mediciner som hon inte tyckte hjälpte. Tvångsmedicinering ingick men det slutade hon med så fort hon kom hem. De starkaste sorterna gjorde att hon inte kunde röra kroppen. Det gjorde henne ännu mera skärrad. Det blev flera turer in och ut på psykiatrisk vårdavdelning. Hon fick kbt-terapi men det hjälpte inte.
– Jag förstod terapin rent intellektuellt men det fungerade på mig. Då saknade jag den inre motivationen. Det enda som hjälpte en aning var den centralstimulerande medicin som ges till dem med diagnosen adhd.

Hemma hade hon en stor familj, för dem dolde hon att hon skar sig.
– Egentligen har jag alltid fungerat som en vanlig mamma, jag har bakat bröd, skjutsat till träningar och allt sånt. När jag har måst läggas in på sjukhus har jag förklarat för mina barn att det berott på kemin i hjärnan, säger hon och tillägger att hennes man alltid stöttat och tagit hand om familjen.
Självskadebeteendet blev ett beroende för Cecilia. Det blev hennes sätt att hantera svåra känslor. Och det gav lindring. Vissa vänner blev chockade och drog sig undan och eftersom hon var sjukskriven kände hon sig värdelös som människa. En ljuspunkt var dock att hon hade mycket tid att umgås med sin familj.

Under sommaren 2009 hände något som skulle bli avgörande för henne. Då kom hon i kontakt med en läkare som gav henne rådet att rekvirera sina egna journaler. Numera är de enkla att få ut, det som krävs är några knapptryckningar på datorn. När hon fick ut journalerna och började läsa kände hon sig förnedrad.
– Det var som om texten var klippt ur Nordisk familjebok från 1950-talet. Omdömena var inte alls relevanta för hur jag kände mig, säger hon.
Så här kunde det stå: ”Normal mimik, betydligt mindre spänt anlete än tidigare” eller ”Affekterna latent förhöjda men samlade”.
Den läsningen tog hårt på Cecilia men gjorde henne motiverad att sluta med sitt självskadebeteende. Hon hade bestämt sig och utformade sin egen handlingsplan för hur det skulle gå till. För att kunna hjälpa sig själv läste hon in sig på hur hjärnan fungerar, ämnena var neurovetenskap och psykologi.

Vad skrev du i handlingsplanen?
– En sak var att så fort jag kände mig arg eller ledsen så skulle jag ha tålamod att vänta ut de besvärliga känslorna och låta dem gå över.
Hon förbjöd sig också själv att tänka destruktivt och skrev en lista på saker som gjorde henne glad. Den listan kunde hon ta till när hon började tänka negativt. Dessutom hittade hon på ersättningssysselsättningar att ta till vid tillfällen när känslorna blev för svåra. Mindfulness var också en metod som gav henne lindring (se faktaruta). Efter varje vecka utan självskadebeteende köpte hon en present åt sig själv.
– Men det har jag fått sluta med. Det blev å himla dyrt, säger hon och skrattar för första gången under vårt samtal.

Artikelbild

| Cecilia Ingard

För ett år sedan fick hon komma till en kbt-terapeut och behandlingen fungerade. Sedan dess har hon inte haft återfall i självskadebeteendet. Däremot kan hon ha perioder när hon blir deprimerad.
– Det är jätteskönt att ha slutat skada mig själv. Numera känner jag i förväg när jag behöver hjälp och då söker jag upp vården i god tid, säger Cecilia Ingard, som har fått diagnoserna adhd med autistiska drag och bipolär sjukdom.
Av sina journaler har hon gjort konst. Hon har klippt ut läkarnas omdömen och ställer dem mot egna akvarellmålningar som visar hur hon verkligen kände. Cecilia har en konstnärlig utbildning sedan tidigare, både från Konstfack och Gerlesborgsskolan.

Har du något råd till den som upptäcker att någon närstående skadar sig själv?
– Man ska absolut inte bli arg på den personen. Och inte uppmärksamma självskadebeteendet så mycket utan försöka ta reda på orsaken bakom.
I dag har hon ett halvtidsjobb inom landstinget inom psykiatridivisionen. Hon jobbar bland annat med en informationsguide på nätet. Hennes uppgifter är att få ut patienternas perspektiv. På fritiden målar hon så mycket hon hinner. Hon har fem barn som ska skjutsas till olika träningar och på helgerna är det tävlingar.