Arbetsrummets väggar täcks av fyllda bokhyllor och i fönstret står två piratskepp i lego. Dem gillar Neil Price, professor i arkeologi, att pyssla med medan han pratar i telefon. Både pirater och vikingar berättar något viktigt om sina respektive samhällen och tidsåldrar, säger han.

– I båda fallen handlade det om grupper som var frikopplade från stater men ändå skaffade sig inflytande och rikedom. Det kan tänkas att vikingarna skapade ett alternativ till de nya stater som höll på att växa fram i Skandinavien på 700-talet.

Sedan ett halvår har Neil Price i uppdrag att tillsammans med en forskargrupp kartlägga de första vikingarna. Vetenskapsrådet tilldelar honom en rådsprofessorstitel och totalt 50 miljoner kronor under tio år för forskningsprojektet ”Vikingafenomenet”. En central del av programmet kommer att utgå från Valsgärdegravfältet strax norr om Uppsala – som ses som en av Sveriges största arkeologiska skatter. Målsättningen är att komma närmare svaret på varför skandinaver på 700-talet började ge sig ut på vikingatåg. Vilka var de som reste och vilket samhälle lämnade de? Förklaringen till hur vikingatiden började är sannolikt komplex.

– Ingenting tyder på klimatförändring eller befolkningsproblem i Norden just då. Visserligen kunde man bygga bättre skepp än tidigare men det är knappast hela svaret. I andra delar av världen fanns samma möjligheter att bygga fartyg, säger Neil Price.

En aspekt som det nystartade forskningsprojektet ska undersöka är förekomsten av månggifte under vikingatiden. Män kunde ha flera fruar och att det fanns ett omfattande formellt system för att ta sig så kallade ”frillor” – konkubiner vid sidan av äktenskapet. Eftersom kvinnor däremot inte kunde ha fler än en man ledde det till ett överskott av ogifta män, vilket enligt Neil Price kan vara en av flera orsaker till vikingatågen.

– Om en man kom tillbaka från en resa med rikedomar hade han antagligen större chans att få en hustru. Eller så reste man iväg för att helt enkelt hitta en kvinna utomlands. Det är svårt att beskriva detta i enkla termer och ämnet är kontroversiellt eftersom det inte går att försköna. Det är ju inga hjältehistorier precis, menar han.

En viktig del av projektet är att studera hur vikingar har använts för att konstruera skandinavisk identitet. Att vikingar plundrade och brukade våld är knappast någon hemlighet, men kanske inte det skandinaver i dag helst lyfter fram. Neil Prices uppfattning är att de nordiska sjöfararna från förr påfallande ofta väcker positiva associationer.

– Vikingar är otroligt fascinerande, men knappast något att tycka om.

Både i och utanför Skandinavien känner de flesta till vikingar men ofta under stereotypa och klichéartade föreställningar, menar Neil Price. Vissa är rent felaktiga – till exempel att vikingahjälmar hade horn. Den bilden kommer i själva verket från den viktorianska eran i 1800-talets England och Tyskland. När man skapade rekvisita för att framställa vikingar på scen gav man hjälmarna horn och vingar, fast det inte finns något som tyder på att verklighetens vikingar hade det. Däremot var de förtjusta i utsmyckningar av andra slag – tatueringar till exempel. Deras kläder gick i starka färger med guld- och silverbroderier och det verkar inte ha varit ovanligt med ögonsmink och konstfulla frisyrer hos både kvinnor och män.

– I en medeltida by i Storbritannien dit det kommit många skandinaver lämnades klagomål på att engelska kvinnor bara var intresserade av skandinaviska män, som spenderade alldeles för mycket tid på att kamma sig, berättar Neil Price.

Själv började han intressera sig för vikingar som tonåring i London. Han läste de isländska sagorna och i samma veva visades två dokumentärserier om vikingar på BBC. Nei Prices pappa var tjänsteman och mamman hemmafru. Arkeologer var något man såg på tv, men Neil Price kom till en punkt när han insåg att någon ju måste det bli det också ­– och varför inte han? Att studievägledaren inte visste vad arkeolog var utan trodde han menade arkitekt lät han sig inte avskräckas av.

– Jag tänkte först att arkeolog var ett lika omöjligt yrke som astronaut. När jag var färdig arkeolog träffade jag en kille som var astronaut, och hade resonerat ungefär likadant, säger Neil Price och ler.

Till Sverige kom han för första gången 1990 för att delta i en utgrävning på Björkö. Två år senare återvände han i samband med utgrävningen som gjordes inför bygget av Arlandabanan, och den gången blev han kvar. I dag är Neil Price gift med en svensk arkeolog och har två barn, pratar flytande svenska och har inga planer på att flytta tillbaka till Storbritannien.

– Jag hade en professur vid universitetet i Abderdeen. När jag kom dit påmindes jag om varför jag inte bor där. Folk frågade varför min fru inte var hemma med barnen och föräldraledighet finns inte på samma sätt som här. På det sättet är Sverige ganska unikt.

Neil Price reser mycket i arbetet och hans intressen är inte begränsade till nordisk forntid. Parallellt med ”Vikinga-fenomenet” bedriver han forskning utifrån fältundersökningar på Palau i Mikronesien, där ett brutalt slag mellan USA och Japan tog plats under andra världskriget. Ön hölls av 11 000 japanska soldater, varav bara 19 överlevde den amerikanska invasionen 1944. Slagfältet är det mest välbevarade i hela Stilla havsområdet. Djungeln växer över flygplansvrak, vapen och döda kroppar. I grottorna finns orörda spår av de japaner som sökte tillflykt där.

– Man kommer väldigt nära de japanska soldaterna som tillbringade sina sista dagar där, grottorna är fulla med saker. 2 000 soldater hittades aldrig. Slaget går inte att klä i ord som ära och heder, det var bara hemskt och meningslöst. Ingen har velat minnas det men öns befolkning lever fortfarande med sviterna, berättar Neil Price.

Därför känns hans uppgift som arkeolog särskilt viktig på Palau. Oavsett om det handlar om avlägsna händelser som vikingarnas plundringståg eller en tid som människor som är i livet har minnen från, finns det aspekter som lätt förpassas in i glömskan.

Modern arkeologi arbetar mycket med utsatta grupper som ursprungsbefolkningar

– Som arkeolog kan man gräva fram det som skrivits ut ur historien. Det är viktigt eftersom vi kan lära av det förflutna – inte minst saker man inte vill ska hända igen, säger Neil Price.