Efter att ha känt sig oönskad under större delen av sitt liv och levt som i en bisarr dröm kom förändringen plötsligt. Det var när hans hustru, Anita Östensson Schmidt, avslöjade honom som transvestit. I dag har han gått emot vuxenlivets normer och hittat sin egen identitet. Han trivs med bröst och peruk och tycker att de är snygga accessoarer. Vi träffar honom på ett hotell i Stockholm, innan han ska föreläsa på Stockholmsmässan i Älvsjö. Kvällen innan var han i Enköping.

Hej Sara… eller vill du att jag säger Claes?
–  Det går bra vilket som. Det viktiga när man träffar på en transperson är just att fråga. Du kan kalla mig Claes, det säger min hustru och mina vänner, eller Sara. Sara la jag mig till med i en transvestitförening. Den gången var jag tvungen att ha ett annat namn.

Så det var inte frivilligt?
–  Nä, inte då, men i dag är det frivilligt. När jag var med i RFSL:s förbundsstyrelse, tyckte folk att det blev lite bökigt. Ibland var jag Sara, ibland Claes. ”Har du sett Sara?” ”Nämen, Claes sitter där borta”. De började kalla mig Saraclaes och det kan du också säga.

Artikelbild

| Det tog lång tid för Claes Schmidt att bejaka att han är transvestit. I dag är han och Sara Lund samma person.

Så du tycker att man ska våga fråga transpersoner?
–  Ja, absolut! Är man tveksam och tänker: Vad är nu detta? Är det en man eller kvinna? är det bra att fråga. För mig är det viktigt att varje människa får definiera sig själv. Man måste inte vara en antingen-eller-människa. Man kan lika gärna vara både-och, ingetdera eller ibland det ena, ibland det andra.

När upptäckte du att du ville klä dig som en tjej?
–  Jag var så liten som man kan vara. Innan skolan klädde jag mig i mina systrars kläder och i skolåldern upptäckte jag att jag inte var som de andra.

Hur märkte du det?
–  Jag tänkte inte som de andra, gillade inte att samma grejer. Då uppstod dilemmat för mig som var uppfostrad i en antingen-eller-miljö: Är jag inte man då måste jag ju vara kvinna. Men det var jag ju inte heller.

Hur kände du det?
–  Det stämde inte . Hade någon sett till att jag hade fått operera mig till kvinna, hade jag säkert transat som man. Samhället är starkt i tron att det bara finns två kön. Och det finns inget utrymme för den som inte uppfattar sig så. Så småningom begrep jag att jag inte är en antingen-eller-människa.

Artikelbild

| Det tog lång tid för Claes Schmidt att bejaka att han är transvestit. I dag är han och Sara Lund samma person.

Hur kom du på det?
–  När jag hittade ordet transvestit kändes allt väldigt bra till en början. Men mindre bra var det när jag slog upp ordet i ett uppslagsverk och läste: Homosexuell man som klär sig i det andra könets kläder för att få sexuell tillfredställelse.

Du kände dig inte homosexuell?
–  Nej. Jag gillade ju tjejer men trodde att det skulle nog ändra sig. Och jag vågade inte fråga någon heller. Ingen i min omgivning pratade någonsin om trans. Inte hemma, inte i skolan. Inte i radio och tv. Det var som om jag inte fanns.

Hur påverkades du?
–  Jag har alltid känt skuld och skam. Jag stod för något som man inte skulle vara. De flesta som jobbar på dagis numera vet ju att pojkar redan tidigt kan tycka om att klä sig i flickkläder.

Ja, det är ju vanligt?
–  Men jag tror inte att personalen funderar över varför.

Men är det inte bara att låta små killarna klä sig som de vill?
–  Jovisst, men det kan vara ett uttryck för att pojkar och flickor inte blir behandlade likadant. Jag klädde mig i mina systrars kläder och låtsades att min mamma behandlade mig likadant som dem. Vi har en förlegad bild att pojkar ska rasa och busa och flickor ska vara mera försiktiga. Genom den förlegade idén skapar vi en bild av att pojkar och flickor ska vara olika. Det är så himla viktigt att vi inte överför våra förutfattade meningar om kön på de små barnen. De har kommit till världen för att vara lyckliga, inte för att tvingas in i vuxenvärldens trånga normer.

Mår du bättre nu när du är kvinna?
–  Jag mår bäst när jag får klä mig som jag själv vill. Men jag är aldrig kvinna, jag är transvestit och klär mig som en transvestit.

Du vill alltså inte vara kvinna?
–  Nä, och det var där som det röriga började för mig som ung. När jag varken kände mig som man eller kvinna kom tankarna att jag inte förtjänade att finnas till, att jag borde ta livet av mig.

Funderade du allvarligt på att begå självmord?
–  Ja, jag hade de tankarna länge. Min hustru minns att jag sa att jag inte skulle överleva min 30-årsdag. Men då visste hon ju inte varför.

Men varför berättade du inte för henne hur det var?
–  Jag älskade henne och var rädd att förlora henne. Hur skulle hon kunna respektera mig, om inte ens jag kunde det. Jag var livrädd att hon skulle komma på mig.

När blev du vuxen?
–  Någonstans mellan 40- och 50-årsåldern. Det var när min hustru avslöjat mig. Innan dess hade jag ständigt funderat över vem jag var. Varje stund, varje timme.

Hur reagerade din hustru när hon fick veta att du var transvestit?
–  Hon hade inga problem med att jag ville klä mig likadant som halva jordens befolkning.

Va härligt!
–  Ja, hon stärkte mig genom att inte sätta upp hinder. Hon ville ju vara gift med en lycklig man och sa åt mig att bejaka min transvetism. ”Nej”, sa jag. "Jag är ingen riktig transvestit. Jag klär bara om ibland". ”Jo”, sa hon. ”Nu är du transvestit, så gå nu och köp dig en peruk.” Men jag ville inte vara transvestit, ville bara passa in i samhället, vara en vanlig människa. Det är tufft att bryta mot normer hela tiden.

Vad hände efter att hon avslöjat dig?
–  Det tog 14 år innan jag gick ut offentligt. Det var 2003. Jag var så trött på att sitta i garderoben och funderade över vad jag dolde för alla. Det måste ju vara en av de mest harmlösa saker en människa kan vilja, att klä sig som halva jordens befolkning.

Om jag hade intervjuat Claes, hade han sagt andra saker än Sara?
–  Nej, i dag är Claes och Sara samma person.

Vad är det mest vuxna som du gjort?
–  Det är nog att bli offentlig transvestit. Att stå för vem och vad jag är.

Men det tog lång tid innan du blev offentligt transvestit?
–  Och trots det var jag ändå en av de första i Sverige. Jag och en kille i Luleå.

Hade du klarat dig utan din hustrus stöd?
– Troligtvis inte. Kanske hade det exploderat ändå, men hon stod för rim och reson. Och att det inte var så himla märkvärdigt. För mig tärde det på mansrollen att gå och köpa en kvinnoperuk, men hon sa att det var okej.

Om jag säger ordet vuxen till dig, vad säger du till mig då?
–  Något som stelnat. Människor präglas av sin generation och det gör att vuxna lever i ett samhälle och barn och ungdomar i ett annat. Unga utforskar samhället, medan många vuxna har slutat vara nyfikna trots att de lever i en värld som förändras hela tiden.

Hur ska man göra för att slippa skillnaden mellan generationer?
–  Det första är att bli medveten om att livet kan vara på olika sätt. Jag har ett mantra som alla kan använda. Titta dig i spegeln och upprepa meningen: JAG KAN HA FEL, JAG KAN HA FEL.

Ha ha, ett bra tips!
–  Det är lätt att sitta fast i gamla föreställningar och det går ut över barnen. De styrs in i en programmering av föräldrar och lärare, för att passa in i deras ännu äldre programmeringar från tidigare generationer.

Hur skulle du ha velat bli programmerad?
–  Att tidigt ha fått veta att människor är olika och att det är bra. Och att oliktänkande är jätteviktiga, att de för samhället framåt. Om alla tänker lika, blir inte mycket tänkt. Kreativitet bygger på irrationella tankar.

Är du nöjd med att vara vuxen?
–  Om jag får lov att vara vuxen på mitt sätt och vara man på mitt sätt. Fast jag tycker ingen av rollerna är särskilt kul.

Vad i vuxenrollen gillar du inte?
–  Bara en så himla märklig grej som att man förväntas dricka kaffe. Jag tycker fortfarande om saft och gräddtårta. Och de rädslor jag möter hos vuxna skrämmer mig. Och jag hatar män som dunkar mig i ryggen och ropar: Läget? Det är sånt där trams för att de vill upprätthålla rollen av hur en man ska vara.

Ser du fördelar med att vara vuxen?
–  Som vuxen har man alla chanser att vara sig själv. Som barn har man inte det. Då är man beroende av sina föräldrar och vill ha deras kärlek. Jag försökte men kände mig misslyckad. Jag var jätterädd att mina föräldrar inte skulle tycka om mig för att jag var annorlunda. I dag upplever jag mig inte som annorlunda, utan mera äkta än många andra vuxna.

Vad innebär det att vara en äkta vuxen?
–  Just att leva på det sätt som man vill leva, men alla tar inte den möjligheten. Den som inte tar ställning till vem de är, tar inte vuxenansvar. Alla borde få vara som de är, så länge de inte skadar eller begränsar andra. Men att begränsa är vuxenvärlden rätt bra på.

Var är felet?
–  Barn är nyfikna medan alldeles för många vuxna har tappat nyfikenheten och är rädda för förändringar. Samhället utvecklas visserligen, men på grund av de vuxna går det väldigt långsamt.