Logga in
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 66-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor i medicin vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Några råd till SLU:s nya rektor

Bästa Rectrix magnifica  Maria Knutson Wendel!

Om precis en månad installeras du officiellt på ditt ämbete. Som gammal Uppsalabo och med ett långt förflutet på stadens båda lärosäten vill jag med dessa anspråkslösa råd hälsa dig varm välkommen till Uppsala och till SLU!

Bästa Rectrix magnifica? Ja, så säger vi i denna akademiska stad.  Där till och med kajorna lär bryta på latin. (Och jag fruktar redan att jag här kommer att rättas av en latinexpert från staden.För sådan är den akademiska världen. Snabb på att finna fel)

Men till skillnad från Skandinaviens äldsta universitet inne i staden så är du inte den första kvinnliga rektorn på stolen.

Du är den tredje.

 Vi är många som har stora förväntningar på din tid på Sveriges Längsta Universitet.

Förhoppningarna spirar ända ifrån i Kivik söder till Röbäcksdalen i norr.

För SLU är i sanning ett långt och splittrat lärosäte.

Och här vill jag tro att någon klok person redan har gett dig boken ” SLU Ett universitet mitt i samhällets utveckling”? Fri Tanke. ISBN 978-91-87935-99-2)

Ta ett gott råd, sätt dig ned en stund och läs den.

Det kommer att spara dig så mycket tid och bespara dig flera misstag.

 

Låt oss börja med det där med Sveriges Längsta Universitet, det vill säga lokaliseringen. Eller ”ortseländet” som det kallas i bokens femte kapitel.

Om man nu skall beforska ”bruket av de levande naturresurser” så kan det förstås vara en fördel att finnas över hela vårt utsträckta land.

Men, valet av exakt var man finns gjordes inte utifrån någon vetenskaplig process, det är snarare resultatet vad man fick då 1977 när allting började. Och inte har det blivit mindre rörigt under åren.  Så har SLU exempelvis tagit över stora delar av Naturvårdsverkets tidigare miljöövervakning eller –nu senast – Institutionen för akvatiska resurser.

Så kommer det sig att lantbruksuniversitet numera kan stoltsera med ett eget forskningsfartyg!

 

Men till ”ortseländet” kommer en annan splittring som du bör känna till. Sprickorna efter de tre gamla högskolorna. Strukturrationalisering var ett ledord då SLU kom till. Slå samman och effektivisera!

1977 var du en tonåring men jag är gammal nog att minnas den turbulenta sammanslagningen. Ja, jag var till och med en kåraktiv och mycket miljöintresserad student på Ultuna då den stora byggboomen ägde rum. Rektor Lennart Hjelm framstod som segraren men de som förlorat gick inte tyst in i skuggan. Mordhot, bråk och strul förekom.  Först lång efteråt har jag insett hur starkt motståndet var.

Under en högtidsmiddag på Ultuna berättade den dåvarande kökschef lätt chockerad för mig hur han fått porslinet krossat på en annan tillställning. Orsaken? Porslinet kom från Lantbruksuniversitet och användes på den gamla Veterinärhögskolan.

 Sedan dess har mycket vatten flutit i Fyrisån.

De flesta av de byggnader som vi var med och invigde då har idag skrotats till förmån för nya arkitektdrömmar i glas och betong.

De stora veterinärbyggnaderna som byggdes 1977– med sin egen vidhängande travbana – gapar i dag tomma. Övergivna sjunker husen sakta ned i den uppländska leran och glömskan.

Den gamla herrgården där rektor och ledning förr huserade under förkortningen CF, uttydd Centrala Förvirringen, byggs nu om till bostäder.

Genetikcentrum som jag var med att inviga som Informationschef på SLU inrymmer nu bland annat IES (Internationella Engelska Skolan.)

Men historien lever vidare och det kommer du snart att få erfara.

 

Så du tar inte över ett SLU, du tar över en rad små påvedömen alla fast i sin egen berättelse. Så var det nog också på Chalmers, kan jag tänka mig?

Splittringen ställer till det när man vill marknadsföra SLU och när man rekrytera studenter till utbildningarna, men trösta dig med att den har blivit mindre med tiden. Och du vet ju redan att det där med att leda akademiker är ungefär som att försöka leda an flock katter.

 Du bör känna till detta, men samtidigt högaktningsfullt skita i just de traditionerna.

Andra seder bör du kanske ägna lite större tid. Jag tänker på det så omdiskuterade ”sektorsansvaret”. ( Se sid 31 i nyss nämnda bok!)

Ansvaret för sektorn är egentligen orsaken till att SLU finns till, SLU:s raison d'être. De tre gamla högskolorna sysslade alla med en gemensam uppgift, hur man bäst skulle bruka de levande naturresurserna.  Numera vet vi att allt liv i grunden styrs av samma DNA spiral. Det är runt denna livets molekyl som SLU forskar och verkar.

Ja, vi kan tidsanpassa oss och kalla det ” det hållbara bruket av de levande naturresurserna”, men det där lilla ordet” bruket” kommer vi inte ifrån. De betyder att SLU inte enbart skall observera och kartlägga naturens gång och det biologiska livet i stort. Det finns det en hel hord av andra institutioner och andra universitet som gör, tretton på dussinet!

Nej, anledningen till att SLU finns till är bruket av de levande naturresurserna.

 Om det bara handlade om att ”rädda klimatet” eller ”värna miljön” vore det enkelt. Det skulle vilken amatör som helst klara av att ”framtidsäkra”, men för att utvinna vårt dagliga bröd – och samtidigt skapa en dräglig livsmiljö för andra organismer krävs det kompetens. Kunskap och kompetens. Inte slagord.

För vi människor har i över tiotusen år försökt att utvinna mat, energi, fibrer och upplevelser ur vår omgivning. Ibland har det gått bra, ofta har det gått illa. Hunger och undernäring har varit våra följeslagare. Just nu lever de flesta av oss i ett ofattbart överflöd.

Prognoser pekar på att vi om trettio år kommer att vara tio miljarder innevånare på denna jord. Tio miljarder! Hur skall vi klara av detta, utan att utrota annat liv och kanske till med oss själva? Finns det viktigare frågor att ta itu med? Förmodligen inte. Och här, precis här, kan SLU spela en nyckelroll.

 

Fortsättning följer…

En rättvisande huvudräkning

Häromdagen skrev jag lite om att ”räkna de döda”. Anledningen till det var främst att om man följer nyhetsrapporteringen i SVT, SR, TV4, DN, SvD, CNN och BBC så lyfts det dagliga dödstalet ofta fram som ett slags facit. Redan det är ett problem. Redovisningen av denna statistik varierar i kvalité i olika länder. Man räknar också på olika vis.

Ändå är just antalet avlidna kanske den minst osäkra uppgiften vi har att tillgå eftersom vi vet så lite om antalet smittade i ett land. Testningen har helt enkelt varit för liten. Här kan vi på goda grunder anta att det är Tegnells isberg som vi har att hantera.

På tal om FHM dagliga presskonferenser så talar man här ofta om ”ökningen”. Här finns det finurliga sätt att räkna fram just hur utvecklingen ser ut. Den säger i sin tur något om var i pandemiutvecklingen vi befinner oss. Den skulle kanske även ge oss svaret på exakt vilken av de numera klassiska kurvorna vi följer, Ni vet, den branta eller den flacka.

För den intresserade finns det bra och pedagogiska videos om detta sätt att räkna  här.

Men en sak tycker jag är märklig. Begreppet per capita verkar helt ha fallit i glömska? Här som i andra sammanhang.

Eller enklare uttrycket Sverige har en befolkning som är nästan dubbel så stor som Danmark, Finland och Norge. Om man jämför antalet döda i Covid19 mellan de nordiska länderna måste man i vart fall ta hänsyn till detta faktum.

Man ser då att Sverige, precis som FHM påstår, ligger ungefär parallellt med Danmark. (Sverige  239 döda, Danmark 104 döda x 2= 208. OBS! Lite äldre uppgifter.).

Man ser också tydligt att Norge (44 x 2= 88) och Finland (17x 2= 34) har betydligt färre avlidna än vad vi har. I vilket fall just nu.

För som ofta påpekas så kan olika länder ligga olika långt fram på smittkurvan.

Men även detta kan man justera för om man vill jämföra situationen i världen.

Och det är ännu inte helt bevisat att vi alltid vet bäst…

 

En annan variant av dagsnoteringar som ofta används är nyheter som ”Italien har nu gått om Kina i antalet döda”. Den exalterade studioreportern talar då om två länder med så olika befolkningsmängd som i Italiens fall 60 miljoner, i Kinas fall 1 miljard människor. Det är som att jämföra en liten Pinocchiodocka med en Jättepanda. Mycket tyder dock på att diktaturen i Kina med sedvanligt kommunistiskt förakt för fakta censurerat även döden.

Så – snälla- försök att använda per capita (per huvud) metoden om vi nu skall rabbla de här förfärliga dödsfallen!

De enda exempel jag sett göra så är faktiskt TV4 nyheterna ( där för övrigt mästrarna på statistik GAPMINDER medverkade.) Och DN när man redovisar regionerna i Sverige. (men jag kan ha missat andra exempel, för även en nyhetsnörd som undertecknad måste göra annat.)

Att räkna de döda

Döden är inget trevligt konversationsämne vid något middagsbord. Men den finns där i alla fall. Den väntar på oss alla.

I dessa farsotens dagar påminns vi varje dag klockan 14 om hur många som lämnat oss på grund av Covid19. Vi studerar dagens siffra och försöker förstå vad den innebär. Men egentligen är döden förstås alltid omöjlig att begripa.

Häromdagen påminde en av alla inkallade experter om att det faktiskt dör 90 000 människor varje år i Sverige. En snabb huvudräkning säger oss att det betyder ungefär 247 döda per dygn. Bara för att få ett perspektiv på den dagliga och ovanliga nyhetsbevakningen som vi nu lever med.

Dödstalen varierar mellan olika år. Och med stor sannolikhet kommer det att stiga något i år. Hur mycket är som sagt frågan.

När Spanska Sjukan härjade i början av 1900-talet skördade den mellan 50 och 100 miljoner liv i hela världen. Av en befolkning som var betydligt färre än nu och som redan drabbats av det första världskrigets fasanfulla massdöd.

I Sverige bodde då cirka 5 miljoner människor och man beräknar att 37 573 av dem avled.

Människan har tusen sätt att besvärja det oundvikliga. Ett vanligt mantra just nu är ”det drabbar inte mig, det är ju bara gamla sjuka gubbar som dör”.

Resonemanget är både vedervärdigt och felaktigt.

Avskyvärt för att det relativiserar värdet ett människoliv och felaktigt för att det bevisligen också avlider både kvinnor och yngre personer.  

Som virusexperten professor Björn Olsen på Uppsala Universitet skrev redan tidigt vid det här utbrottet:

"I debatten hör man ibland: ”Det drabbar ju bara äldre och sjuka”, men i den meningen ryms en enorm cynism. Tänker vi så kan vi lika gärna lägga ned den svenska sjukvården."

Och de utilistiska tankar som Torbjörn Tennsjö gav uttryck för i SvD häromdagen avvisades grundligt och övertygande av Hans Bergström i samma tidning.

Viruset som orsakade Spanska Sjukan drabbade främst yngre personer. Människor mellan 20 och 50 år. De äldre verkade ha varit lite mera immuna av en tidigare epidemi och de allra yngsta skyddades (förmodligen) av antikroppar via modersmjölken.

Man kan bara gissa hur debatten hade sett ut om det aktuella SARS-CoV-2 hade haft samma dödliga effekt på de unga?

 

Slutligen.Till de som makten haver:

Testa och spåra!

Skaffa fram skyddsutrustning till vårdpersonalen!

 

 

Blågula val i farsotens tid?

Gud give att de har rätt!

Den svenska linjen av försiktighet och frivillighet kan vara rätt. Många förklarar sig stolta över den hållningen. Man skulle rent av kunna tala om att de är stolta över att vara svenskar. Det är en känsla av nationell stolthet som det var länge sedan man såg. På pressträffarna har alla – plötsligt- små svenska flaggor på kavajslagen. Till och med SVT lägger upp den blågula fanan i sina sändningar! För bara några veckor sedan hade detta varit otänkbart. Tänk att en så liten tingest som ett virus kan orsaka allt detta!

Men, nästan lika många har synpunkter på vår hantering av smittspridningen. ”För lite och för sent”, är vanligen deras stridsrop. Man dunkar olika matematiska modeller i varandras lärda huvuden. Många av dem är långt ifrån kvalificerade på området, men flera är så. Som ofta i vetenskapliga spörsmål står forskare mot forskare.

Det finns också en tilltagande grupp som tycker att allt detta måste få ett snabbt slut. De är nästan alla ekonomer. Och naturligtvis också högst kompetenta. Inom de ekonomiska vetenskaperna. Spontant är det lätt att instämma. Vem önskar en lågkonjunktur? Och vem vill hålla sig isolerad i tolv veckor? Frågan är bara hur vi skall få fram ett sådant magiskt slut.

Vi lever som bekant i en globaliserad värld och en pandemi som startat i Kina och nu fått fotfäste i USA är inte så lätt att stoppa. Den svenska regeringen och Riksbanken har lika stor makt som ett par förskräckta passagerare i bergochdalbanan på Gröna Lund.

Lite hedrar det våra politiker att de vågar sätta så stor tilltro till experterna. Frågan är förstås bara vilka experter som kommer att få rätt. Svaret är fortfarande att det vet vi inte. ”Juryn är ute” och kurvorna fortsätter att stiga. Hur snabbt och hur brant? Blir Sverige till ett nytt Italien? Eller till ett nytt Tyskland? Det vet ingen.

 På tal om det så har jag  i tidigare bloggar varnat för panik. Eller infodemi som WHO kallar fenomenet. Ett sätt att orsaka det tillståndet är förstås att konstant lugna och mörka. Se USA:s president. Men så dumma är inte vanliga medborgare? De märker när makten försöker måla upp en bild som inte stämmer med verkligheten. Även om bilden är blågul.

Nu menar många, inklusive statsministern, att vi måste hålla samman och praktisera ”folkvett”. Folkvett, det var inte i går man hörde det ordet! Vackert tänkt men fungerar det i dagens samhälle - nådens år 2020 i ? I den hittills värst drabbade regionen Stockholm verkar utelivet fortsätta och trängsel i kollektivtrafiken är nästan värre än vanligt. En rätt stor minoritet av befolkningen bryr sig inte, eller förstår inte.

Eller är det bara ryska troll som spriden den bilden av vår huvudstad?

Osäkra tider. Egentligen så är väl framtiden alltid svår att spå, men just nu blir det så tydligt.

 

 

Rapport från en lång karantän

Tolv veckor! Så länge bör sådana som jag hålla oss isolerad för att undvika Covid19. I vart fall enligt BBC. I Storbritannien får nu personer i känsliga grupper ett sms eller brev med de budskapet. Överst på listan över sådana kategorier står ”organtransplanterade”.

Någon sådan informationskampanj lär vi inte få se här.

Så jag tänker inte vänta på vad den svenska expertmyndigheten kan tänkas komma fram till. Jag fortsätter min karantän. Men istället för fyrtio dagar blir den nu tre månader.

I dagens Svenska Dagbladet uttalar sig förre statsepidemiologen Johan Giesecke hoppfullt och konstaterar att ”det värsta kan vara över i maj.

Om nu detta tillfredställer önskan om ett fastslaget datum som en tongivande ekonom kräver vet jag inte. Personligen så tror jag inte att viruset bryr sig så mycket om datum.

 Jaha, där rök den här våren. En årstid som jag ser fram emot mera för varje levnadsår. Våren då naturen vaknar till liv. Den svenska våren som i någon mån kompenserar för det långa mörkret.

Men som vanligt är ingenting säkert. Ingen vet hur den här pandemin utvecklar sig. Och i den osäkerheten ligger förstås också att det kan gå bättre än väntat.

Som jag skrev för några veckor sedan så är det fortfarande mycket vi inte vet om SARS-CoV-2.

Vi vet inte heller om Sverige står för en utveckling som den i Italien eller den som i Sydkorea.

Man bör självklart lyssna till de som vet. Men även experterna är oense om vilka bedömningar man skall göra utifrån ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Tove Lifvendahl skriver klokt i samma morgontidning om detta:

”Men vetenskapen då? Det där ampra rådet Lyssna på forskarna! som hörs då och då. Det är en smula naivt uttryckt, eftersom vetenskapen till sin natur inte är en konsensusbransch. Inom somliga discipliner finns erkända fakta som det kräver avsevärda insatser för att försöka motsäga, men är man en sann vän av vetenskapens väsen bör både försöken till motbevisning, framgångarna och misslyckandena bejakas – som allesammans gör att vi vinner mer förståelse.”

 

Somliga tycker att vi skall ”tiga och lyda”, men då glömmer de (?) att vi lever i en demokrati med yttrandefrihet. Även i dessa tider.

Att angripa enskilda experter som Anders Tegnell är självfallet ovärdigt, men det måste samtidigt vara tillåtet att kritisera myndigheternas eller politikernas beslut.

En viktig uppgift för Folkhälsomyndigheten är att försöka förutse risken för smittspridning. Det uppdraget verkar man inte klarat felfritt den här gången.

När allt det här är över bör man utreda om man kunde gjort annorlunda. Så förstår jag fortfarande inte varför man inte satte resenärer från Italien i hemkarantän?

När allt det här är över kan man kanske också se vilken strategi som var den mest framgångsrika. Att försöka stoppa all smitta så effektivt som möjligt eller att tillåta en sakta spridning i befolkningen? Om man nu någonsin hade något val.

 För den vanlige medborgaren gäller det också att välja rätt. Att ta det här på allvar. Ingen är odödlig och alla har ansvar för sina val

Att hålla sig undan sociala sammanhang, att tvätta händer och att hjälpa varandra så mycket det bara går.

 

Hur vi sedan skall få igång världsekonomi igen är en hundramiljardfråga…

 

 

 

En test av tilliten

Testa, testa och testa säger chefen för WHO (Världshälsoorganisationen).

Samtidigt ställs samma enkla fråga varje dag på den numera obligatoriska presskonferensen ( jag höll på att skriva dagens Tegnellmen i dag var han ju inte där.)

Varför testar ni inte folk? Åtminstone de som arbetar inom vården? Så vi vet.

Svaren är svävande och den heta potatisen bollas mellan de tre vise myndighetspersonerna. "Det låter som en bra ide', säger till slut Socialstyrelsen.

Men här i Uppsala testas inte ens vådpersonalen. Det visar den undersökning som SVT gjorde igår. Och så är det på flera håll i Sverige.

Det låter som en riktigt dålig ide´.

Varför är det så?

Finns det inte några tester?  Vad gör i så fall Socialstyrelsen och andra ansvariga åt det? Finns det verkligen inget företag här i Uppsala som snabbt kan leverera sådana?

Eller finns det inte nog med personal att analysera dem? Men om personalen testades kunde flera kanske arbeta med det?

Det vore bättre för alla att köra med öppna kort. Inte minst för att inte skapa ytterligare oro och panik.

Och för att de som arbetar i vården nu - och under virusfria vardagar- är hjältar som behöver allt stöd de kan få.

Den pågående pandemin är en grym test av vårdapparaten. En test som borde resultera i en upprustning till en nivå som är human, inte bara kvartalsekonomisk.

Se till att bygga upp flera intensivvårdplatser nu!

Bilden kan innehålla: text

För övrigt har jag - som en typisk riskperson - hållt mig hemma i över en vecka. Det går alldeles utmärkt.

Tack alla ni som ställer upp och försöker få ned takten på smittspridningen.Tack till personalen på Ackis! Tack till försvaret som sätter upp ett fältsjukhus på Ärna!

Skäms ni som är osolidariska nog att sätta er själva först. Hamstertroll! Och att gamla kloka människor kan vara så barnsliga

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder66 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom, dr.h.c. medicin och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter: