Logga in
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 66-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor i medicin vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Några råd till SLU:s nya rektor

Bästa Rectrix magnifica  Maria Knutson Wendel!

Om precis en månad installeras du officiellt på ditt ämbete. Som gammal Uppsalabo och med ett långt förflutet på stadens båda lärosäten vill jag med dessa anspråkslösa råd hälsa dig varm välkommen till Uppsala och till SLU!

Bästa Rectrix magnifica? Ja, så säger vi i denna akademiska stad.  Där till och med kajorna lär bryta på latin. (Och jag fruktar redan att jag här kommer att rättas av en latinexpert från staden.För sådan är den akademiska världen. Snabb på att finna fel)

Men till skillnad från Skandinaviens äldsta universitet inne i staden så är du inte den första kvinnliga rektorn på stolen.

Du är den tredje.

 Vi är många som har stora förväntningar på din tid på Sveriges Längsta Universitet.

Förhoppningarna spirar ända ifrån i Kivik söder till Röbäcksdalen i norr.

För SLU är i sanning ett långt och splittrat lärosäte.

Och här vill jag tro att någon klok person redan har gett dig boken ” SLU Ett universitet mitt i samhällets utveckling”? Fri Tanke. ISBN 978-91-87935-99-2)

Ta ett gott råd, sätt dig ned en stund och läs den.

Det kommer att spara dig så mycket tid och bespara dig flera misstag.

 

Låt oss börja med det där med Sveriges Längsta Universitet, det vill säga lokaliseringen. Eller ”ortseländet” som det kallas i bokens femte kapitel.

Om man nu skall beforska ”bruket av de levande naturresurser” så kan det förstås vara en fördel att finnas över hela vårt utsträckta land.

Men, valet av exakt var man finns gjordes inte utifrån någon vetenskaplig process, det är snarare resultatet vad man fick då 1977 när allting började. Och inte har det blivit mindre rörigt under åren.  Så har SLU exempelvis tagit över stora delar av Naturvårdsverkets tidigare miljöövervakning eller –nu senast – Institutionen för akvatiska resurser.

Så kommer det sig att lantbruksuniversitet numera kan stoltsera med ett eget forskningsfartyg!

 

Men till ”ortseländet” kommer en annan splittring som du bör känna till. Sprickorna efter de tre gamla högskolorna. Strukturrationalisering var ett ledord då SLU kom till. Slå samman och effektivisera!

1977 var du en tonåring men jag är gammal nog att minnas den turbulenta sammanslagningen. Ja, jag var till och med en kåraktiv och mycket miljöintresserad student på Ultuna då den stora byggboomen ägde rum. Rektor Lennart Hjelm framstod som segraren men de som förlorat gick inte tyst in i skuggan. Mordhot, bråk och strul förekom.  Först lång efteråt har jag insett hur starkt motståndet var.

Under en högtidsmiddag på Ultuna berättade den dåvarande kökschef lätt chockerad för mig hur han fått porslinet krossat på en annan tillställning. Orsaken? Porslinet kom från Lantbruksuniversitet och användes på den gamla Veterinärhögskolan.

 Sedan dess har mycket vatten flutit i Fyrisån.

De flesta av de byggnader som vi var med och invigde då har idag skrotats till förmån för nya arkitektdrömmar i glas och betong.

De stora veterinärbyggnaderna som byggdes 1977– med sin egen vidhängande travbana – gapar i dag tomma. Övergivna sjunker husen sakta ned i den uppländska leran och glömskan.

Den gamla herrgården där rektor och ledning förr huserade under förkortningen CF, uttydd Centrala Förvirringen, byggs nu om till bostäder.

Genetikcentrum som jag var med att inviga som Informationschef på SLU inrymmer nu bland annat IES (Internationella Engelska Skolan.)

Men historien lever vidare och det kommer du snart att få erfara.

 

Så du tar inte över ett SLU, du tar över en rad små påvedömen alla fast i sin egen berättelse. Så var det nog också på Chalmers, kan jag tänka mig?

Splittringen ställer till det när man vill marknadsföra SLU och när man rekrytera studenter till utbildningarna, men trösta dig med att den har blivit mindre med tiden. Och du vet ju redan att det där med att leda akademiker är ungefär som att försöka leda an flock katter.

 Du bör känna till detta, men samtidigt högaktningsfullt skita i just de traditionerna.

Andra seder bör du kanske ägna lite större tid. Jag tänker på det så omdiskuterade ”sektorsansvaret”. ( Se sid 31 i nyss nämnda bok!)

Ansvaret för sektorn är egentligen orsaken till att SLU finns till, SLU:s raison d'être. De tre gamla högskolorna sysslade alla med en gemensam uppgift, hur man bäst skulle bruka de levande naturresurserna.  Numera vet vi att allt liv i grunden styrs av samma DNA spiral. Det är runt denna livets molekyl som SLU forskar och verkar.

Ja, vi kan tidsanpassa oss och kalla det ” det hållbara bruket av de levande naturresurserna”, men det där lilla ordet” bruket” kommer vi inte ifrån. De betyder att SLU inte enbart skall observera och kartlägga naturens gång och det biologiska livet i stort. Det finns det en hel hord av andra institutioner och andra universitet som gör, tretton på dussinet!

Nej, anledningen till att SLU finns till är bruket av de levande naturresurserna.

 Om det bara handlade om att ”rädda klimatet” eller ”värna miljön” vore det enkelt. Det skulle vilken amatör som helst klara av att ”framtidsäkra”, men för att utvinna vårt dagliga bröd – och samtidigt skapa en dräglig livsmiljö för andra organismer krävs det kompetens. Kunskap och kompetens. Inte slagord.

För vi människor har i över tiotusen år försökt att utvinna mat, energi, fibrer och upplevelser ur vår omgivning. Ibland har det gått bra, ofta har det gått illa. Hunger och undernäring har varit våra följeslagare. Just nu lever de flesta av oss i ett ofattbart överflöd.

Prognoser pekar på att vi om trettio år kommer att vara tio miljarder innevånare på denna jord. Tio miljarder! Hur skall vi klara av detta, utan att utrota annat liv och kanske till med oss själva? Finns det viktigare frågor att ta itu med? Förmodligen inte. Och här, precis här, kan SLU spela en nyckelroll.

 

Fortsättning följer…

En test av tilliten

Testa, testa och testa säger chefen för WHO (Världshälsoorganisationen).

Samtidigt ställs samma enkla fråga varje dag på den numera obligatoriska presskonferensen ( jag höll på att skriva dagens Tegnellmen i dag var han ju inte där.)

Varför testar ni inte folk? Åtminstone de som arbetar inom vården? Så vi vet.

Svaren är svävande och den heta potatisen bollas mellan de tre vise myndighetspersonerna. "Det låter som en bra ide', säger till slut Socialstyrelsen.

Men här i Uppsala testas inte ens vådpersonalen. Det visar den undersökning som SVT gjorde igår. Och så är det på flera håll i Sverige.

Det låter som en riktigt dålig ide´.

Varför är det så?

Finns det inte några tester?  Vad gör i så fall Socialstyrelsen och andra ansvariga åt det? Finns det verkligen inget företag här i Uppsala som snabbt kan leverera sådana?

Eller finns det inte nog med personal att analysera dem? Men om personalen testades kunde flera kanske arbeta med det?

Det vore bättre för alla att köra med öppna kort. Inte minst för att inte skapa ytterligare oro och panik.

Och för att de som arbetar i vården nu - och under virusfria vardagar- är hjältar som behöver allt stöd de kan få.

Den pågående pandemin är en grym test av vårdapparaten. En test som borde resultera i en upprustning till en nivå som är human, inte bara kvartalsekonomisk.

Se till att bygga upp flera intensivvårdplatser nu!

Bilden kan innehålla: text

För övrigt har jag - som en typisk riskperson - hållt mig hemma i över en vecka. Det går alldeles utmärkt.

Tack alla ni som ställer upp och försöker få ned takten på smittspridningen.Tack till personalen på Ackis! Tack till försvaret som sätter upp ett fältsjukhus på Ärna!

Skäms ni som är osolidariska nog att sätta er själva först. Hamstertroll! Och att gamla kloka människor kan vara så barnsliga

Virus och vardag

Rapporteringen om Covid19 är nu så överhettad att det knappast känns meningsfullt att skriva om "corona"längre.

Till er som tycker att " det går så fort nu", jo, det är så en pandemi ser ut.

Till de som önskar "panik" för att det skall "hända något", var så god! Nu får ni se panikens fula tryne länsa butikshyllor på toapapper (!) och hur friska människor tar vårdplatser från sjuka.

Och alla dessa nya experter. Heder åt Erik Helmersson på DN som i SR:s Godmorron Världen i dag svarar att "han inte vet".

Sverige är INTE landet lagom. Så har vi fortfarande ett relativt stort förtroende för myndigheter och politiker. Frågan är hur denna så värdefulla tillit kommer att påverkas av den mediacirkus som nu utspelas? Än så länge tyder undersökningar på att vi fortfarande litar på experter. I vart fall i den här frågan.

En sådan fd expert som nu citeras på flera håll är Annika Linde. Hon var tidigare statsepedimiolog . Hennes reflektioner är värda att lyssna på. Vad hon säger är att om man skulle låta viruset härja ibland barn och friska vuxna  så skulle de bli immuna. Det skulle bygga upp en immunitet hos stora delar av befolkningen som skulle bromsa spridningen.

Om man samtidigt lyckas skydda de multisjuka och de gamla kunde man (kanske) få ned dödstalen.

Låt oss hoppas att de som har ansvaret väljer att lyssna till rätt experter. Förtroendet för Anders Tegnell &Co är fortsatt stort, men när han börjar göra politiska bedöningar som handlar om "jämlikhet" blir jag lite bekymrad. Politiska bedömningar bör göras av politiker. Att sedan politker bör hörsamma vad de som kan frågan säger är en anna sak.

Mycket tyder också på att Sydkorea hittils varit mest framgångrikt på att kontrollera pandemin. En del av framgången verkar vara många tester. Finns det tillräckligt många sådana i Sverige?

Slutligen, Covid19 passar så skrämmande väl i det rådande medialandskapet. Det är som en figursydd nyhet som ständigt producerar nya siffror och nya dramatiska beslut. Vilket land "stängs" idag? Och alla kan vi tycka eftersom ingen vet exakt hur det kommer att gå. Men den gamla sanningen att alla har rätt till sin åsikt men inte till sina egna fakta gäller även här.

Mera vardagliga dödsorsaker har inte en chans på löpsedlarna.För bara några veckor sedan hade den utmärkta tidskriften Forskning och Framsteg det här omslaget.

Då handlar det inte om något virus utan om en rad motståndskraftiga bakterier. Livsfarliga och osårbara. Men de har blivit för vanliga. Vardagsdöden är ointressant. Den säljer inte.

 

Från karantänen.

 

 

 

 

En ihålig beredskap

Vår beredskap är inte god. Vår beredskap är bedrövligt dålig.

Detta elände är resultat av en lång och högst medveten nedrustning av den goda beredskap vi faktiskt haft.

Bakom den finns en tämligen bred politisk överenskommelse. Det kalla kriget blev lyckligtvis aldrig hett och därmed lades både försvaret och civilförsvaret ned. Bergrum såldes ut och nästan alla olika beredskapslager försvann. Här fanns sjukhus och här fanns medicinsk kapacitet.

Hade det här virusangreppet kommit på 1960-talet så hade det funnit både respiratorer och militär personal som nu kunnat sättas in.

Nu är de bortrationaliserade. Nedrustade.

Sanningen är att vi har förskräckande få intensivvårdplatser. (Det beror i sin tur på det märkliga förhållandet att vi i Sverige har gott om utbildad vårdpersonal men ont om vårdplatser. Att de sedan inte arbetar på golvet är en annan och tråkig historia)  

I stället för inhemsk beredskap har vi valt att lägga ansvaret för nödvändig utrustning utomlands. Upphandlat. Och nu står socialministern där och låter arg och besviken över att leverantörerna prioriterat de egna länderna.

Vad hade hon trott?

Statsministern tycker som vanligt att detta är ”oacceptabelt” och menar att de andra länderna borde följa ingångna avtal. Lycka till!

Inget av detta ger oss någon nödvändig skyddsutrustning.

När skall vi äntligen lära oss?

Ännu finns inget vaccin mot Covid19. Men det kan komma. Liksom antivirala medel som har effekt. Då borde vi ha haft en egen kapacitet att producera sådana. Det har vi inte.

Som jag tidigare skrivit, är det något vi borde lära oss av pågående pandemi så är det rusta oss inför nästa angrepp. För det kommer. Det vet vi.

Att statsministern uppmanar oss att ta vårt ansvar och tvätta händerna må väl vara en god sak.

Bättre vore om han istället för att två sina händer, visade lite handlingskraft och satte igång arbetet att för att rusta upp vår beredskap igen!

För här tror jag inte att vi kan "lita på marknaden"

 

Det här är ett POLITISKT beslut.

Av samma prioritet som att äntligen få fram nya antibiotiska medel.

 

I karantän

Nu kommer nyheterna om Covd19 lika tätt som världens börser faller. Panik är bara förnamnet och USA:s president har gett den ett ansikte. Det är ingen vacker syn.

Här i landet sprider sig viruset nu i Stockholm, därmed är KRISEN här. Ingen vet egentligen hur länge vi får drar med SARS-CoV-2 och hur allvarliga dess verkningar blir. Vad vi vet är att vi inte vet.

Det gäller inte minst vilka åtgärder som med facit i hand visat sig ha varit effektiva. Vi kan utifrån tidigare erfarenheter anta en rad sådana, men ingen vet säkert. För vi vet inte tillräckligt om just det här viruset – ännu.

Vi kan snegla på andra länder och gissa om de hanterar det oväntade bättre än vi, men vi vet inte säkert.

Just nu kan det verka som att vi varit för långsamma, att vi dröjt med drastiska beslut allt för länge. Så kan det mycket väl vara. Svenska politiker och svenska myndigheter är inte kända för att vara snabba på tangenterna. Att -  å andra sidan - slå till med ett inreseförbud som herr Trump gjorde i dag är bara  korkat! Förhoppningsvis kommer det lilla viruset att hjälpa till att avslöja hans upprepade lögner och oförmåga att styra ett stort land. Utbrottet skulle i i så fall föra något gott med sig.

En mindre, men inte helt oväsentlig lärdom i Sverige kanske skulle kunna bli att vi inte behöver hålla alla dessa självgenererande möten och därtill genomföra de flesta av dem vi ändå häller digitalt? En halvering av antalet möten skulle kanske kunna få fart på ekonomin igen?

Nej, i dagsläget är det svårare än någonsin att förutse framtiden. Det bör dock inflikas att detta inte är Spanska Sjukan. Eller Digerdöden. De flesta kommer (nog) att klara sig alldeles utmärkt.

Bilden kan innehålla: text

Äldre och multisjuka kommer dock att dö. Sådana som jag. De senaste två dagarna har jag precis undgått att möta personer med smitta. Åtminstone tro jag det. Därför kommer jag nu att gå in i en slags frivillig karantän och undvika offentliga platser, resor och möten.

För även om panikturbon är skadlig så är detta "ingen vanlig förkylning. Och man kan inte vaccinera sig mot Covid19.

Och här vill jag gärna citera professor Björn Olsen på Uppsala Univeristet som i ett nyhetsbrev skriver :

Det liknar inte på något sätt en vanlig influensa. Det kommer att slå väldigt hårt mot de äldsta och svagaste och vi lever i ett samhälle som vill skydda dessa grupper. I debatten hör man ibland: ”Det drabbar ju bara äldre och sjuka”, men i den meningen ryms en enorm cynism. Tänker vi så kan vi lika gärna lägga ned den svenska sjukvården."

Det är också tänkbart att vi kommer att få se en annan grupp av avlidna på grund av Covid19, de vars immunsystem reagerar väldigt stark på angreppet? Den som lever får se.

Ordet karantän lär komma ifrån de fyrtio dagar som besättningar på ankommande båtar skulle isolerade när de anlända till Venedig. I dag sitter hela Italien i karantän!

Men i längden är det givetvis omöjligt att undvika viruset.

Det kommer president Trump också att få erfara. Liksom Xi Jiping och herr Putin.

På så vis är pandemier demokratiska.

Men när det sedan gäller möjligheterna att ta hand om de som blir smittade är orättvisorna som vanligt monumentala i vår värld.

( På tal om diktatorn Xi Jinping så försöker nu maktapparaten i Kina att mörka var viruset uppstod. Bara därför borde vi kanske kalla det för Wuhangviruset?)

Hur bra svensk sjukvård klarar det här virustestet återstår att se…

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Nu när viruset är här

Panik föder panik. När olika aktörer ställer in evenemang - eller funderar på att inhibera dem -så sänder det starka signaler om att ”det här allvarligt”.

På så vis kan åtgärder som vidtages ” för säkerhets skull” öka risken för att just panik. Man skulle kunna kalla det för ”försiktighetsparadoxen”. Det är en princip som är väl känd ifrån riskbedömningar av strålning eller olika kemikalier.

För att vara på den säkra sidan så tar vi i lite, vi ser till att ha marginaler. När sedan något värde råkar hamna inom denna säkerhetsmarginal tar vi i ytterligare en liten bit. Processen drivs på av okunniga och överdrivna medierapporter. Och av politiker och myndighetspersoner som vill visa dådkraft ”och göra något”.

Ofta resulterar alltihop en i en serie symbolhandlingar, skärpta regler och oändliga presskonferenser. De vekliga problemen är för det mesta alldeles för stora och komplicerade att göra något åt. Precis så är det med Covid19 just nu.

För hantera en verklig pandemin krävs en utbyggd och avancerad sjukvård. Med många vårdplatser och personal utbildad för intensivvård. Sverige har inte en sådan beredskap i dag. Även om många företrädare vill få det att låta så just nu.

Så låt oss hoppas att just det här Coronaviruset som sprids just nu inte är så smittsamt och så dödligt som Spanska sjukan var för ungefär hundra år sedan. Det är det med största sannolikhet inte.

Låt oss också hoppas att detta lilla virus kan bli den väckarklocka som får oss satsa på en beredskap som verkligen är tillfredställande.

Låt oss slutligen be en bön -  till vad vi nu tror på - att låginkomstländer skonas.

Men Mammon hör sällan böner...

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder66 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom, dr.h.c. medicin och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter: