Basir lämnade kriget och otryggheten i Afghanistan men också sin familj.
– Man äter frukost med sin familj och åker iväg till skolan eller jobbet man vet dock aldrig om man kommer hem igen. Det är verkligheten i Afghanistan, säger han.
Resan hit gick genom bland annat Iran, Serbien, Turkiet, Grekland och Tyskland. Slutligen, år 2015, anlände Basir till centralstationen i Malmö. Den första delen av resan, vägen mellan Afghanistan och Iran gjordes till stora delar till fots och tog över en månad.
– Vi gick på en väg som jag kallar zombievägen. Runt oss låg döda kroppar och skelett. Längs vägen låg också slängda kläder, till och med kläderna blir till slut för tunga att bära.
När Basir slutligen anlände till det han idag kan kalla sitt hem, nämligen Skutskär, kom kulturkrocken som en käftsmäll.
– Svenskar är väldigt tillbakadragna. I mitt hemland hälsar vi på alla vi möter på gatan med en kram. Jag kommer ihåg första gångerna jag mötte någon i Älvkarleby… De ryggade tillbaka och såg förskräckta ut när jag öppnade armarna mot dem, säger han och skrattar till.
Åren i Skutskär beskriver han som bra, men ensamma.
– Den första tiden kommer jag ihåg väl. Ett minne jag har är när jag gick på bussen och mötte en kille från mitt fotbollslag. Han såg mig men hälsade inte. När jag gick fram och hälsade tittade han bara konstigt på mig. Det var som en kniv i hjärtat, jag tänkte ”är jag inte välkommen här?”
Som många andra ensamkommande ungdomar har Basir levt i ovisshet i väntan på beslutet om uppehållstillstånd. Hans första avslag kom när han varit i Sverige i tio månader.
– Jag hade väntat och väntat på beslutet. Jag kunde inte sova på nätterna och när jag väl somnade vaknade jag upp och skrek. Dagen jag fick avslaget var väldigt mörk... jag kunde inte andas och jag kunde inte sluta gråta.
När gymnasielagen trädde i kraft fick Basir en till chans. För att kunna få ett permanent uppehållstillstånd måste man bland annat att ha ett jobb. Han studerar nu därför vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet. Han har även medförfattare i antalogin "En annan stad" som nyligen getts ut. I framtiden vill Basir skriva en egen bok och börja föreläsa.
– Jag vill att människor ska förstå oss ungdomar som kommer hit. Jag har fått höra att vi ser så vuxna ut men det är för att vi har tvingats bli vuxna. Vi har sett döden på riktigt, och på nära håll.