Det Ă€r fredag kvĂ€ll. Barnen tittar pĂ„ TV och Ă€ter stora mĂ€ngder popcorn. Stressen efter veckans lĂ€mningar, hĂ€mtningar, âJag ORKAR inte gĂ„!â och bortglömda bruna bananer i skolvĂ€skor pulserar i tinningarna. Jag sĂ€tter mig pĂ„ sĂ€ngen och blundar i ett försök till snabbmeditation. Det ska ju vara lösningen pĂ„ det mesta sĂ€gs det. "Stilla sinnet och hör din inre röst" och allt det dĂ€r. SpĂ€nnande att höra vad min inre röst skulle sĂ€ga om den ovĂ€ntat fick en syl i vĂ€dret. VĂ€rt ett försök.
Jag andas in genom nÀsan och...
"Mammaaa!"
... ut genom...
"âŠjag fĂ„r inte lĂ„na hans..."
...munnenâŠ
"MAMMAAA! Han sa att jag Ă€râŠâ
Min inre röst har haft ordet i exakt fem sekunder och Àr redan avbruten. Jag reser mig och gÄr ut i vardagsrummet dÀr en popcornstrid just avslutats. Att höra den dÀr inre rösten nu verkar lika troligt som att vinna ett maraton springandes baklÀnges med bundna fötter. Men man mÄste vÀl kunna finna vardagligt lugn pÄ andra sÀtt Àn genom meditation? Genom att vara hÀr och nu med barnen och lyssna pÄ deras gulliga smÄ röster istÀllet för pÄ min egen inre? Jag sÀtter mig mellan barnen i soffan. Det krasar av popcorn under mina lÄr.
âVad tycker ni att vi ska göra i helgen?â frĂ„gar jag med mjuk röst.
âTyst, vi kollar pĂ„ TrĂ€d Fu Tom nuâ, frĂ€ser sexĂ„ringen.
För en sekund funderar jag pÄ att gÄ tillbaka till sÀngen och Äteruppta meditationsförsöket. Men jag blir kvar i soffan och tÀnker att folk som mediterar nog:
A. Inte har ganska smÄ barn.
B. Har ganska smÄ barn men ocksÄ ett ljudisolerat skyddsrum att stÀnga in sig i. Alternativt fri tillgÄng till öde ö.