De slutsatserna drar forskare vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, ifau, i Uppsala i en omfattande rapport kring den svenska utbildningspolitiken.
– Den dåliga prognosförmågan för högskoleprovet är alarmerande med tanke på att så många studenter antas via högskoleprovet, säger Björn Öckert, en av forskarna bakom rapporten.
Utifrån uppgifter om både avgångsbetyg och resultat på högskoleprovet för studenter som avslutade gymnasiet 1993 till 1999 har forskarna beräknat hur väl de båda urvalsinstrumenten kunnat förutsäga studieframgång i form av en kandidatexamen inom fem år.
– För betygen var sambanden mycket starka. Ju högre avgångsbetyg från gymnasiet, desto större var sannolikheten för en kandidatexamen inom fem år, säger Björn Öckert.

Och det rörde sig inte om några små skillnader i studieframgång. Av studenterna med de högsta gymnasiebetygen hade mer än 90 procent tagit en kandidatexamen inom fem år. Av studenterna med de lägsta gymnasiebetygen hade bara 35 procent gjort det.
– När det gällde högskoleprovet var däremot sambandet mellan provresultat och studieframgång för personer med lika höga gymnasiebetyg mycket svagt. Möjligen beror det på att universitetsstudier också kräver hårt arbete och uthållighet, och att detta bättre fångas upp av gymnasiebetygen än av provresultaten, säger Björn Öckert.
När alla fick möjlighet att skriva högskoleprovet i början av 1990-talet var ett av skälen att minska den sociala snedrekryteringen till högskolan.
– Men i verkligheten fick denna reform rakt motsatt effekt. Möjligheten att skriva provet flera gånger utnyttjas i större utsträckning av barn till högutbildade föräldrar, vilket bidrar till att minska andelen studenter med arbetarbakgrund på högskolan, säger Björn Öckert.

Föräldrarna till personer som skrev högskoleprovet fyra gånger hade i genomsnitt hela två års längre utbildning än föräldrarna till personer som aldrig skrev högskoleprovet – och ett års längre utbildning än föräldrarna till dem som för första gången skrev högskoleprovet.
– Följderna av denna starka selektion till högskoleprovet förvärras ytterligare av att provresultaten och därmed chansen att komma in på en högskoleutbildning förbättras med antalet provtillfällen, säger Björn Öckert.
Forskarna har också gjort beräkningar av hur ökningar respektive minskningar av andelen studenter som tas in utifrån högskoleprovet i stället för gymnasiebetyg skulle påverka genomströmningen på högskolan.
– Om all intagning skedde med hjälp av högskoleprovet skulle andelen med kandidatexamen inom fem år vara 76 procent. Om all intagning skedde med avgångsbetyg från gymnasiet skulle andelen med kandidatexamen vara nästan fem procentenheter högre, närmare 81 procent, säger Björn Öckert.

Högskoleförordningens nuvarande regler säger att minst en tredjedel och högst två tredjedelar av högskoleplatserna ska fördelas utifrån högskoleprovet. Om man inom detta manöverutrymme tar in fler utifrån gymnasiebetygen kan andelen som tar en kandidatexamen inom fem år öka med maximalt 1,5 procentenheter.
– Även om detta inte är särskilt mycket måste det finnas goda skäl till varför man