Hon kommer till mötes med isdubbar runt halsen, en limegrön ispik i ena handen och en livlina i den andra. Parkeringen för besökande finns vid Koffsans badplats på fastlandet, strax söder om Enköping.
– Håll dig fem meter bakom mig och gå precis i mina fotspår. Svänger jag, svänger du, säger hon när vi börjar vår promenad över isen.
Vi ska över till Bryggholmen, en ö mitt inne i Mälaren. En stor del av ön är naturreservat och enligt Upplandsstiftelsens hemsida har människor levt och brukat jorden på ön i över tusen år.
– Jag ska tillbaka över isen till fastlandet i kväll när det blivit mörkt. Det är därför jag markerar vägen med ispiken. Då kan jag se markeringarna i ljuset från pannlampan, säger hon och kör ner ispiken hårt i isen bredvid sig vid ungefär vartannat steg.
Mikaela Ståhl och hennes man Johan Ålander driver konferensanläggningen Bryggholmens gård ute på ön. Den omfattar förutom konferensverksamheten även restaurang, pensionat, gästhamn och ett småskaligt lantbruk. Båda arbetar dessutom heltid, Johan i Uppsala och Mikaela i Stockholm, en och en halv timma hemifrån, enkel resa. Just nu befinner hon sig mellan jobb. Hon slutade sitt arbete som departementssekreterare i regeringskansliet vid årsskiftet.
Men det råder ingen brist på arbete hemma på gården. Nitton byggnader, tjugo hektar mark och en maskinpark ska hållas i bra skick. De har får, höns, bin, kaniner, katt och hund. Vildsvinen behöver de inte sköta men de ska hållas borta från trädgården. Därför har de satt upp ett lågt elstängsel runt hustomten. Fårhagar ska byggas, bryggor ses över och gästhamnen ska skötas, det vill säga dusch och toalett ska hållas rena.
– Det är alltid något som går sönder och behöver lagas eller saker som behöver förbättras. Veden tar upp en stor del av vår fritid. Träden ska fällas, veden kapas och staplas och sedan bäras in, säger Mikaela Ståhl.
Det är mycket logistik i vardagen. För att storhandla i Enköping krävs att pulkan kommer med till parkeringen på fastlandet redan på morgonen. Matkassarna ska dras över isen och sedan forslas hela vägen upp till huset.
Men det är värt allt slit och all planering, tycker hon.
– Det är så skönt att komma hem. Jag njuter av tystnaden. Tidigare saknade jag Stockholmspulsen men nu har jag blivit ljudkänslig.
Kallfarstun till herrgårdsflygeln där de har sin bostad, är full med flytvästar, isdubbar, vantar och stövlar.
– Stäng dörren efter dig. Vi är noga med att hålla värmen inne här, säger hon och omfamnar kakelugnen för att få upp värmen efter den gråruggiga promenaden.
Mikaela lägger in några vedträn i vedspisen i köket. Den är alltid i gång och används även till matlagning. Ovanpå står en tioliterskastrull full med vatten. Det är till disken.
– Vill du ha vispad grädde till äppelpajen? Ta kolasås, jag har kokat den själv på vedspisen.
I fönstret står örtodlingar, på bänken som löper längs ena långväggen står ett stort rundekorerat keramikfat fyllt med valnötter. Gårdens egna.
– Min devis är att allt går och det gör det banne mig. Frågan är bara hur. Jag känner mig ganska modig sedan vi flyttat hit. Jag måste kunna bedöma is, kunna be om hjälp, hantera båtarna, hydrokoptern, färjan. Det roliga är att när jag kör färjan kommenterar män ofta hur jag kör, särskilt äldre män. Det händer aldrig när Johan kör den.
Svårigheten med ölivet är vädret. När det är snöstorm, dålig is eller kraftig blåst.
– Vi är väldigt väderberoende och väderutsatta. Vi kollar vädersajterna flera gånger om dagen, framförallt på vintern. Det kan ställa till det för verksamheten. Och på sommaren när vi inte kan köra färjan som vi tänkt. Jag kan få lite ont i magen när jag tänker på att det skulle kunna blåsa så mycket att vi inte kan hämta konferensgäster som planerat, men det har hittills aldrig hänt.
Första vintern, innan de fått fart på hydrokoptern, missbedömde de isen. Den bar inte för att gå på och båt var inte att tänka på.
– Grannen hade gått över isen på eftermiddagen och det gick bra, men två timmar senare när vi skulle hem, gick det inte att komma över. Grannarna blev fast på ön och vi på fastlandet i två veckor. Vi tog oss inte ut förrän det frusit på och vi fick bo hemma hos mamma. Då var vi glada att vi hade snälla grannar på ön som matade djuren.
Efter den händelsen fick de ordning på hydrokoptern som de använder när isen är osäker. Tvivlar paret på bärigheten över till fastlandet ser de till att ta med farkosten redan på morgonen, då kan de vara säkra på att komma hem till ön igen framåt kvällen. Men när isen släpper sitt grepp och det åter går att åka båt, då är livet på ön fantastiskt, enligt Mikaela.
– På sommaren när solen lyser och vattnet glittrar kan jag komma på mig själv med att le från öra till öra när jag kör båten hem mot ön.
Inför flytten från lägenheten i Gottsunda ut till Bryggholmen var det Mikaelas två barn de diskuterade mest med. Men de har funnit sig väl tillrätta och båda har fått nya intressen. 17-åringen har börjat smida i gårdens smedja och 20-åringen sköter bikuporna.
Är du aldrig mörkrädd?
– När vi flyttade hit var jag jättemörkrädd för spöken och grejer. Men här finns riktiga faror som att man springer på ett vildsvin, ramlar genom isen eller halkar på bryggan. Så jag har inte tid att vara rädd för spöken längre.