Sakine Madon: Blir 2020 året då Löfven kastar in handduken?

Kommer Stefan Löfven sitta kvar mandatperioden ut? Håller Januariavtalet? Socialdemokraterna letar efter nya svar när det nya decenniet knackar på.

För fem år sedan slöts Decemberöverenskommelsen, för ett år sedan fick vi Januariavtalet. Länge har Stefan Löfven och socialdemokratin ansetts ha dragit vinstlotten. Löfven lyckades, med Januariavtalet, bryta upp blockpolitiken och splittra allianspartierna. Men regeringsmakten kostar. Höstens opinionsmätningar stressar förstås. Särskilt då Kristdemokraternas och Moderaternas partiledare har lunchat respektive tagit en kaffe med Jimmie Åkesson, och Sverigedemokraternas framtida stöd lär gå till en M-ledd regering.

Det som talar för att Löfven kommer att sitta kvar under mandatperioden är att en avgång skulle kräva en ny statsministeromröstning. Om regeringsbildningsprocessen var komplicerad för ett år sedan, ser det inte mindre komplicerat ut nu. Liberalerna leds nu av Nyamko Sabuni som aldrig har varit en varm anhängare av Januariavtalet som konstellation. Även Vänsterpartiet skulle troligtvis kräva att få ut mer av att släppa fram en regering som dagens.

Den grundläggande svårigheten för  Socialdemokraterna är att partiet för en politik i regeringsställning, men vill annat som parti. Att kritisera marknadsliberala reformer samtidigt som man genomför dem går inte riktigt hem hos väljarna. Januariöverenskommelsen är helt enkelt "svårsåld", som Karl-Petter Thorwaldsson konstaterade. Och då har man inte ens kommit fram till exempelvis punkten om marknadshyror i avtalet.

Dessutom har det politiska landskapet skiftat. För tio år sedan hette S-ledaren Mona Sahlin. Numera är identitetspolitiken ute, bland socialdemokrater gnisslas det tänder så fort Miljöpartiet kommer på tal och partiföreträdare som kritiserar invandringen saknas inte.

Ett exempel är det uppmärksammade Facebookinlägg som Ardalan Shekarabi, numera socialförsäkringsminister, skrev tidigare i höstas. Han skrev att för att klara integrationen ”kan vi inte ha en stor invandring under överskådlig tid”. Den ”extrema segregationen” är ett hot, skrev Shekarabi också, och han betonade vikten av en gemensam ”nationell identitet”. 

Inlägget säger en del om dagens socialdemokrati, men framför allt kanske något om morgondagens socialdemokrati. Det tolkades som startskottet för en kandidatur till posten som partiledare. Ett annat namn som florerar är finansminister Magdalena Andersson, som har hållit i partiledartal i Almedalen de år som Stefan Löfven inte åkt dit. Karl-Petter Thorwaldsson och flera andra namn förekommer också. Gemensamt för personerna som nämns som tänkbara framtida partiledare är att de inte är några GAL-profiler (Grön, Alternativ, Libertariansk på GAL-TAN-skalan). 

Att Sverige är det enda landet i Norden som inte har haft en kvinnlig statsminister talar för att det skulle kunna bli en kvinna. Dessutom svider det lite extra för Socialdemokraterna att så många borgerliga partier nu leds av kvinnor (Annie Lööf, Nyamko Sabuni, Ebba Busch-Thor). Men är Magdalena Andersson alldeles för förknippad med Januariavtalet och nuvarande partiledning?

I Danmark, där Socialdemokraterna har lyckats återta regeringsmakten, har det skett i linje med Shekarabis politiska profil. Vänster, men för en restriktiv invandringspolitik. Och som bekant brukar ett socialdemokratiskt "inte intresserad av att bli partiledare" till slut visa sig bli ett "ja".