Den trendiga folkkonsten hittar hem

– Inredningstidningar lånar ofta rekvisita från slöjdbutiker till sina fotograferingar, ofta är det inte originalprylarna som är eftertraktade utan nytillverkad slöjd inspirerad av gamla mönster och tekniker, säger Lena Landerberg, som är utställningsproducent på Nordiska museet i Stockholm.

Vart man än reser i världen kan man se gemensamma drag i folkkonsten, vävda täcken från Dalarna påminner om orientaliska mattor eller mönster från den amerikanska ursprungsbefolkningen, och ett målat skåp från Österlen kunde lika gärna stått i skyltfönstret på Indiska.

– Folkkonsten är global, det är samma typ av mönster och färger som går igen världen över. Det finns typiska drag för allmogekonsten; ofta dekoreras hela ytan, man lämnar inga tomma fält. Och man dekorerade allt, även vardagsföremål, berättar Lena Landerberg.

Folkkonsten består till stor del av återbruk. Allt togs tillvara och återanvändes i det gamla bondesamhället.

– Man hade ont om pengar men gott om tid, alltså motsatsen till hur vi har det i dag.

Folkkonstens uttryck har ansetts lite naiva, som att bönderna inte visste bättre när de försökte avbilda ett djur eller en växt. Men det är ett stilgrepp, det handlar om en anpassning till material och teknik, berättar Lena Landerberg.

– Det är medvetet stiliserat, inte naturtroget. Man skapar ett mönster av exempelvis fåglar i stället för att för­söka avbilda en fågel som den verkligen ser ut. (TT)