När Charles och Ray Eames ritade loungestolen La Chaise 1948 var det som ett bidrag till en tävling om billigare möbler på MoMA i New York. I dag kostar stolen cirka 65 000 kronor. I alla fall om man ska köpa det nytillverkade originalet, tillverkat av företaget Vitra som äger licensen. Googlar man La Chaise hittar man däremot snabbt billigare alternativ. Till synes likadana stolar, men till ett betydligt lägre pris. Sajten Designers Revolt säljer designmöbler utan licens, och här kan man köpa stolen för 12 997 kronor. Letar man vidare kan man hitta den ytterligare flera tusenlappar billigare. Fortfarande inga Ikea-priser, men plötsligt inom räckhåll för betydligt fler. Så vad är skillnaden?
Frågan är både etisk, juridisk och ekonomisk. Enligt Designers Revolt beror prisskillnaden inte på kvaliteten utan på brist på konkurrens. När ett enda företag äger rätten att producera design av en avliden upphovsman kan priserna skjuta i höjden. De försvarar sig också med att många designers troligen skulle vända sig i graven om de fick veta att deras möbler numera betingar så höga priser att vanligt folk omöjligt kan köpa dem. Och vidare hävdar man att inte ens licensinnehavarna tillverkar några ”original” numera, eftersom såväl tillverkningsmetoder som material har förändrats med åren. Ingen vet vad de bortgångna legendarerna skulle ha tyckt. Men orsaken till att man i Sverige i dag kan köpa kopierade designermöbler beror helt enkelt på att reglerna för upphovsrätt är olika i olika länder inom EU – men att varor får levereras fritt över gränserna.
De kopierade möblerna, eller de som saknar licenstillverkning, kommer ofta från Storbritannien där reglerna för upphovsrätt inte är lika hårda som i de flesta andra länder.
– Jag tycker att det är förjävligt rent ut sagt. Man kopierar inte någon annans verk. För mig är designmöbler likställda med ett konstverk, säger Svante Öquist, chefredaktör på tidskriften Elle Interiör.
– Köper man kopior drar man undan fötterna för de designers som lever på sin design. Det handlar om etik, att behandla andra som man vill bli behandlad själv.
Men ämnet är delikat medger han. Det handlar om såväl nu levande designers som har svårt att mönsterskydda sin design, till stora företag som äger licensen att tillverka designklassiker.
– Det jag tycker är värst är när stora företag kopierar rakt av utan att skämmas.
Samtidigt menar Svante Öquist att frågan inte är helt enkel och en viss kluvenhet kan anas när vi pratat en stund.
– Visst finns det någonstans något sympatiskt i det faktum att god design blir tillgängligt för flera människor, så länge det inte drabbar upphovsmannen eller hans efterlevande.
Huvudsaken är kanske att man vet vad det är man köper och att man inte blir lurad att köpa en kopia, när man tror att man kommit över ett billigt original. Kanske är det helt enkelt upp till var och en att själva döma.