I skarven mellan Ekeby och Flogsta ligger Uppsalas äldsta seniorboende, Ekeby hus. Här måste man ha fyllt 55 år för att få flytta in. Hundra lägenheter är fördelade på fem femvåningshus, sammanlänkade med korridorer som sammanstrålar vid matsalen och andra gemensamma lokaler.
Utanför många av lägenheterna står ihopfällda rollatorer, men inte vid Barbro Hansings dörr. Det är där vi börjar vår rundvandring. Barbro Hansing sålde radhuset vid Eriksbergskyrkan och flyttade in här i november. Hon och maken, som gick bort för två år sedan, tittade på Ekeby hus tillsammans medan han levde.
– Sedan dök den här lägenheten upp. Priserna är inte så höga eftersom det är en obligatorisk serviceavgift, säger hon.
Barbro Hansing trivs väldigt bra.
– Man får ett varmt mottagande och inga frågor om personliga saker. Det får komma vartefter man lär känna folk, säger hon.
Hon har redan fått frågan om hon kan leda en målarkurs. Inte för att hon målar, men hon sålde konst och design på ett galleri i Sundsvall i tio år. Det märks. Den moderna konsten hänger tätt på väggarna och här finns läckra skulpturer och originella skåp.
Trerummaren har ett rymligt kök med vidunderlig utsikt över Flogsta grönområde, domkyrkan och slottet. Förra veckans matsedel hänger på kylskåpsdörren.
Barbro Hansing berättar att många som bor i Ekeby hus är kunniga inom ledarskap, ekonomi och annat som kan komma väl till pass här.
– Men någon status diskuteras aldrig.
Ekeby hus har en egen lokalavdelning inom Svenska pensionärsförbundet som ordnar aktiviteter. Man behöver inte anmäla sig i förväg, vilket Barbro tycker är skönt.
I de gemensamma utrymmena finns bland annat träningslokaler, bastu, bibliotek och hobbyrum med vävstolar. Det mesta sköts av dem som bor här. Barbro Hansing är med i trädgårdsgruppen. Hon basar lite för hobbyrummet också.
– Det är roligt! Om långbyxor behöver läggas upp, sys in eller sys ut kan jag hjälpa till med det. Jag är textillärare i botten, berättar hon.
I Ekeby hus har hon fått nya vänner. Det händer att de tar en drink före eller efter maten, annars umgås de sällan i varandras lägenheter.
– Det finns en oskriven regel som jag fick veta ganska snabbt. Här går man inte och ringer på dörren ens för att lämna ett meddelande. Man ringer på telefonen först och frågar om det passar, säger hon.
Alla har tillgång till en telefonlista.
– Mest blir det att man sitter kvar i matsalen och pratar efter middagen. Men nu är det många som har framfört att de vill se min lägenhet. Den är totalrenoverad och ryktet går att jag har mycket konstig konst. Jag har träffat konstnärerna och har en historia att berätta om dem alla.
Blir det inte en ganska sluten värld att bo här?
– Nej, jag har två fungerande ben, en son i Flogsta och vänner i stan, svarar Barbro Hansing.
Vi tar hissen ner till bottenvåningen. I korridoren på väg mot huvudentrén passerar vi två gästrum och sopnedkast för återvinning och möter en kvinna med en sekatör i högsta hugg. Det är Inger Rathsman.
– Jag är med i trädgårdsgruppen och ska knipsa av några döda syréngrenar, säger hon.
Inger Rathsman sitter styrelsen och är sammankallande i personalutskottet som handlägger alla personalärenden. Bostadsrättsföreningen har flera anställda.
I gymet tränar Lotta Gröndahl och Birgitta Matsson på löpbandet och crosstrainern, glatt pratandes.
– Jag tränar på Friskis & Svettis också och går hit mest för att träna konditionen, berättar Birgitta Matsson.
De som bor i Ekeby hus ska gärna bidra med något. Birgitta håller i en ipad-kurs och Lotta Gröndahl är nyinvald i styrelsen.
– Det är en stor frihet att bo här. Man gör vad man vill. Det är socialt, bekvämt och många roliga, intressanta människor, säger Lotta.
– Det är lätt att haka på aktiviteter, tillägger Birgitta.
Hon ingår i matrådet, som är med och påverkar maten.
– Ekeby hus bygger på att man vill vara aktiv.
Görel Bergman-Claeson möter upp för att guida oss runt i de gemensamma lokalerna. Hon har undervisat på universitet och ibland håller hon föredrag här.
– Det senaste handlade om folklig musik i Dalarna, Finland och Uppland, berättar hon.
Utanför matsalen står det skrivet med krita på en griffeltavla vilka maträtter som finns att köpa som frysta matlådor för 25 kronor styck. Ingen mat slängs här. På veckans matsedel läser vi att dagens middag blir ost- och spenatpaj med kräm och mjölk till efterrätt.
Från början fanns en övre åldersgräns för att få flytta in här, men inte nu längre. Det blev förbjudet i lag. Men eftersom mycket bygger på frivilliga krafter är det bra om man har ork och lust att bidra.
Majoriteten av dem som bor här är kvinnor, så det är föga förvånande att även nästa person vi möter är en kvinna. Hon heter Britt-Marie Schultzberg, har bott här i sju år och tycker det är ett häftigt boende.
– Det finns så mycket kunskap och levnadsöden. En del håller föredrag, andra ordnar filmvisningar. Varje tisdag är det någon som spelar upp musik och berättar om den. Jag sköter blommorna, säger hon.
Vi vandrar vidare och kommer fram till ”navet” där korridorerna möts. Där, mittemot huvudentrén, sitter Jörgen Lind i en vinröd länsstol med handen lutad mot en käpp.
– Jag brukar sitta här. Här cirkulerar alltid folk, säger han.
Jörgen Lind är med och fixar filmkvällar var fjortonde dag. Och så går han på yoga.
– Man kan inte ha det bättre. Det finns något att göra nästan varje dag, säger han.
Inne i ett av hobbyrummen sitter en dam och målar. En annan plockar ner alstren från vårens vernissage, gjorda av ”kom och var kreativ”-gruppen. Här finns två bibliotek också. Det ena innehåller skönlitteratur, tidskrifter och tidningar. Det andra facklitteratur, biljardbord och pusselbord. Vanja Ericson är biblioteksansvarig.
– Jag kasserar och köper in böcker, registrerar dem i en pärm och ställer upp dem i ordning. Det tar mycket tid. Jag gör det när det regnar, säger hon.
Vi avslutar rundvandringen på en av husets mest prunkande uteplatser, hemma hos Margret Kihlén.
– Det är ingen Chelsea-trädgård, säger hon när vi går genom lägenheten med skorna på.
Med föreningens tillstånd har hon annekterat mark runt lägenheten där hon grävt upp och anlagt en köksträdgård med bärbuskar. Innan hon flyttade hit för sju år sedan hade hon en stor trädgård på landet.
Vi slår oss ner i hammocken under tak i skydd mot regnet. Margret Kihlén trivs med att ha sitt eget och samtidigt tillgång till andra människor.
– Som gammal folkhögskollärare tycker jag om det här med att arbeta gemensamt tillsammans. Det är roligt och praktiskt, skapar en samhörighet och håller nere kostnaderna. Framför allt skapar det stor trivsamhet, säger hon.
Livet har sina faser, konstaterar Margret Kihlén.
– När man kommit dithän att man inte klarar lika mycket som tidigare är det idealiskt med ett seniorboende. Om man inte kan röra sig så mycket är det en fördel att kunna få film, musik, föreläsningar och annan kultur med tofflorna på.