William Morris hade nog blivit rörd om han kunnat se Mikaela Lundh Baums trea pÄ SvartbÀcksgatan i Uppsala. Varenda tapet Àr frÄn denne brittiske 1800-talsdesigners kollektion. Idel storblommigt.
-William Morris hör inte bara hemma pÄ engelska lantgods, konstaterar Mikaela Lundh Baum.
Anglofil Àr hon sedan lÀnge och hennes vurm för det brittiska förstÀrktes av ett Ärs studier i Wales, som ocksÄ gjort sina avtryck i hemmet. PÄ pianot stÄr en stor inramning av det walesiska alfabetet, illustrerat med smÄ bilder. Och pÄ den Àktenskapliga bÀdden samsas Morriskuddarna med tvÄ kuddar med drakar frÄn den walesiska flaggan.
De walesiska kuddarna Àr fiffiga, för pÄ ena sidan har de ett liggande mönster och pÄ den andra ett stÄende. En annan smart sak i sovrummet Àr garderoben med skjutdörrar, tapetserade med Morristapeten Trellis. Den tapeten hade William Morris i sitt eget sovrum pÄ Kelmscott house dÀr han bodde. Förr var sovrumsgarderoben en alkov. DÀr stod en soffa som Mikaela Lundh Baums morfar alltid sov middag i. Ja, för i den hÀr lÀgenheten bodde hennes morförÀldrar. De köpte den 1944 nÀr det mörkrödrappade huset med smÄ vita balkonger alldeles intill FyrisÄn var nybyggt. Sitt första levnadsÄr bodde Mikaela hÀr med sin mamma, tills de fick en egen lÀgenhet i grannporten. DÀrifrÄn kunde hon kila över till morförÀldrarna genom kÀllaren.
- Mormor var min bÀsta vÀn. Jag kÀnner mig lyckligt lottad som bodde sÄ nÀra henne, sÀger hon.
Mikaela Lundh Baum Ă€r förĂ€ldraledig socionom och bĂ€r en knubbig och glad unge pĂ„ armen, Lily nio mĂ„nader. Ytterdörren öppnas och snart treĂ„riga Julius kommer hem frĂ„n lekparken med pappa. Pojken sprallar runt i hemmet med mycket energi. NĂ€r han ska visa sin favoritplats springer han in i sitt rum och pekar pĂ„ sĂ€ngen. Ăven hans rum har storblommiga Morristapeter.
- Ett barnrum behöver inte ha bilar eller ballonger pÄ vÀggarna. Den hÀr tapeten Àr fantasieggande, vi plockar blommor frÄn den nÀr vi berÀttar godnattsagor, sÀger Mikaela Lundh Baum.
I Julius rum stÄr ett vitmÄlat klÀdskÄp, dÀr först hans mormors och sedan hans mammas barnklÀder hÀngt en gÄng i tiden. HÀr har mycket gÄtt frÄn generation till generation, bÄde möbler och föremÄl.
- Det kÀnns speciellt att bo i mormors lÀgenhet, som om hon fortfarande finns kvar lite grann, sÀger Mikaela Lundh Baum.
Hon plockar fram ett fotoalbum och blÀddrar fram ett svartvitt fotografi pÄ mormodern med sin ettÄriga dotterdotter i knÀt. De sitter bredvid balkongdörren i vardagsrummet, pÄ en stol som fortfarande stÄr kvar i rummet fast nu vid matbordet framför eldstaden. DÀr matplatsen var tidigare stÄr nu en inbjudande soffa som paret Lundh Baum enades om direkt nÀr de sÄg den. De har lika smak och kommer lÀtt överens om inredningen. NÀr mormor flyttade till ett Àldreboende köpte Mikaela Lundh Baum lÀgenheten och blev sambo med Björn. Nu Àr de gifta. Bröllopsfotot stÄr pÄ pianot och visar att Àrmarna pÄ bröllopsklÀnningen Àr sydda i Morristyg. Direkt nÀr de flyttat in renoverade de alla rum, dessvÀrre utan tanke pÄ framtida barn. Nu kÀnns det opraktiskt utan badkar, med bara en ho i köket och smÄ vitvaror. En rymlig hall Àr centrum. DÀr fick ett klÀdskÄp ge vika för en hatthylla för att skapa mer rymd. Halva hallgarderoben blev duschhörna i badrummet. PÄ frÄgan om de har nÄgra goda rÄd till andra som ska renovera svarar Björn Lundh:
- Att ta ett rum i taget och avsluta ett projekt innan man pÄbörjar nÀsta Àr inte sÄ tokigt.
Mikaela Lundh Baum tillÀgger att man inte ska ha för brÄttom.
- Vi hade det ÀndÄ, men jag kÀnde ju lÀgenheten utan och innan.
En kort period bodde Mikaela Lundh Baums gammelmormor hÀr ocksÄ, sÄ barnen Julius och Lily Àr femte generationen som bor hÀr. Mikaela kallar lÀgenheten för en slÀktgÄrd i miniatyr. MorförÀldrarna levde hÀr med tre barn och hade ibland inneboende. För familjen Lundh Baum kÀnns 70 kvadratmeter litet. Trots de starka kÀnslomÀssiga banden gror tanken pÄ att flytta till nÄgot mer barnvÀnligt.
- Inte bara för att det Àr trÄngt, utan ocksÄ för att kunna ha en trÀdgÄrd och inte behöva oroa sig för Än och trafiken. Och sÄ vill vi ha nÀrmare till bÄten i Skarholmen, förklarar Mikaela Lundh Baum.
För henne blir det dock ett stort och svÄrt beslut att lÀmna slÀktgÄrden, men inte pÄ grund av pliktkÀnsla betonar hon, utan för att den Àr sÄ fylld med positiva kÀnslor och minnen.