Kan en vag och inkluderande liberal nationalism förbättra demokratin och öka stödet för en omfördelande välfärdsstat?Det är något att fundera över för socialdemokrater och socialliberaler, marknadsliberaler har mindre intresse av välfärdsstat och omfördelning. 

I boken Liberal nationalism och på ett välbesökt möte på Frisinnade klubben fanns gott om argument för och emot. Gina Gustavsson från Uppsala universitet pekade på att samhörigheten med den egna nationen enligt mätningar är starkt i flera länder, inklusive Sverige. Det gäller olika grupper i befolkningen, även välutbildade storstadsbor som har påståtts vara mer globalt inriktade.

 

Den tidiga liberalismen hade i flera länder kopplingar till kamp för nationellt självbestämmande på demokratisk grund. Mindre så i Sverige, som redan var en etablerad stat. Den liberale ledaren Karl Staaff valde i början på 1900-talet demokrati före kungamakt och den egna nationen i stödet för Norges rätt att lämna unionen med Sverige.

Det är dock långt ifrån enkelt att avgöra vad som kan ingå i en inkluderande nationell samhörighet. Undersökningar pekar åt olika håll. Det är kan tyckas motsägande att samhörighet med nationen får stöd i olika grupper. Men är egentligen inte så konstigt.

De som kallar sig ”sverigevänner” är i praktiken kritiska mot mycket i dagens Sverige, medan de som gärna kritiserar ojämlikhet, förtryckande strukturer med mera samtidigt kan tycka att Sverige är det bästa landet i världen. En humanitär stormakt som gärna kan exportera delar av den egna modellen.

  

Nog finns det något nationellt förenande, men svårt att veta exakt vad. Lite som den amerikanske domare som en gång sa om pornografi (då det ansågs framstegsvänligt att vara mot censur och konservativt att vilja förbjuda porr) att ”jag kan inte definiera det, men känner igen det när jag ser det” .

Flest svenskar svarar i enkäter att de har samhörighet med staten, jämfört med lokalt eller europeiskt. Det slår igenom i politiken. Det anses självklart att sjukvård eller skola ska vara likvärdig i Malmö och Kiruna, inte i Malmö och Köpenhamn.

Medier bevakar främst det egna landet, (se bara på väderprognoser), gemensamt språk och rikstäckande politiska partier ger en gemensam referensram som underlättar politisk debatt och ansvarsutkrävande efter att besluten är fattade.

Det finns goda argument för lokalt beslutsfattande och för att föra över beslut till EU-nivån, men det går inte att tänka bort att i dag är förankringen för politiken starkast i nationalstaten.