– Utmärkelsen som Årets mest kreativa Uppsalabo är mest speciell. Att människor har röstat på oss känns helt fantastiskt. Jag är ju uppvuxen här, säger Catarina Zarazua, och tillägger att det blir som ett kvitto på att alla sena kvällar gett resultat.
– Vi, två kvinnor, har ensamma krigat på i flera år och vi vet att det är grymt bra det vi gör. Att få veta att andra röstat på oss ger en push framåt. Det är så rörande, säger Mateja Kovacevic.
Tillsammans har de byggt upp föreningen Uppsala Loves Hiphop och uppskattar utmärkelserna men nöjda är de inte. Catarina och Mateja har större visioner.
– Man kan inte hålla på med något konstnärligt och vara nöjd, säger Mateja Kovacevic, och citerar Zlatan: När man vet varifrån man kommer och kan blanda det med var man står i dag – det är en mäktig känsla.
Första gången jag träffade Uppsala Loves Hiphop var för två år sedan. Då körde de dansklasser för nyanlända och Uppsalabor tillsammans. För dem är det självklart att dans är utmärkt för integration. En konstform som inte bygger på språk har ju alla chanser i världen att föra samman människor som aldrig setts förut. Och det vet Uppsala loves hiphop. De har rest och dansat, och har erfarenhet av hur enkelt det är att få kontakt med dansare. Ja, så funkar det kanske inte inom alla dansgenrer men med streetdance är det så. Streetdance är inbjudande och har utvecklats utanför stängda dansstudior; det hörs ju till och med på namnet att det är en gatans dans.
– Vi har dansat i USA, Spanien, Cuba, Marocko, Palestina och Frankrike. I Palestina till exempel klickade vi direkt med folk. Det var som om vi känt dem hela livet. Vi möttes som dansare och jag slapp vara kroat eller svensk, säger Mateja Kovacevic.
– Dansare världen över är väldigt öppna. När jag skulle till Guatemala, mina föräldrar kommer därifrån, googlade jag på danskompanier som jag skulle kunna träna med och blev välkomnad direkt. Dansarna gav mig en annan bild av landet än den jag fick av mina släktingar. Streetdansare i Guatemala kämpar för att bli accepterade – precis som vi gör, säger Catarina Zarazua.
Utöver att de utsetts till "Årets mest kreativa Uppsalabo 2017" av föreningen U!Club – som instiftat priset till dem som stärker Uppsalas positiva image – har de också fått webbbyrån Wasabi Webs stipendium #GeTillbaka. En belöning till unga lovande entreprenörer. Dessutom har Mateja fått kulturstipendium av Uppsala kommun och av Region Uppsala har de fått kulturstipendium med mentorsprogram för att genomföra sin första stora dansproduktion som bygger på en helt egen idé. Mentorn är Ambra Succi som varit med i dansgruppen Bounce och koreograferat Loreens och Robin Stjernbergs vinnande bidrag i melodifestivalen. I samarbete med Uppsala Blåsarsymfoniker ska de sätta upp "The hiphop symphony" i höst.
– Vi, fem stycken dansare, kommer tolka blåsarna som ska framföra hiphop-låtar. Ingen annan har någonsin gjort den kombon, säger Mateja Kovacevic.
Vi sitter på kontorshotellet där de hyr in sitt företag. De saknar fast plats, sätter sig där det är ledigt och det passar dem bra. Att vara dansare är inget kontorsjobb. De håller i undervisning, shower, workshops, events och bjuder in coola streetdansare till Uppsala. En gång i veckan arrangerar de en öppen träning på Nannaskolan för allt från professionella dansare till nybörjare. Det är gratis och ingen ordinär dansklass med en ledare som står längst fram och instruerar elever vända mot spegeln.
– Vår värdegrund är: "Eachone, teachone", det vill säga alla lär sig av varandra. Även om man inte är på samma nivå har man stort utbyte av varandra, säger Mateja Kovacevic.
– Vi brukar alltid få en skön blandning av folk med en massa olika bakgrunder och åldrar, säger Catarina Zarazua.
Efter metoo-uppropet har bägge blivit stärkta i sin uppfattning att det är viktigt att erbjuda tjejer och kvinnor en trygg plats att dansa på.
– Hiphopen är väldigt mansdominerad. Som kvinnor blir vi förebilder för unga tjejer, och genom dansen uppmuntrar vi dem att ta mer plats, rent fysiskt. Det får en psykisk effekt också, säger Catarina Zarazua.
De jobbar även med skapande skola. Just nu i Bålsta. "Du är ganska bra för att vara tjej" är ett påstående som brukar ge diskussion.
– Fortfarande är det jättevanligt att tjejer får höra det av tränare till exempel. Att det sker 2018 är sorgligt, säger Mateja Kovacevic.
Mateja och Catarina avbryter inte varandra och verkar hur samspelta som helst. Man skulle kunna tro att de känt varandra sedan barnsben. Men så är det inte alls. Mateja Kovacevic är född i Kroatien och hennes familj flydde till Sverige på grund av kriget i forna Jugoslavien i början av 1990-talet. Då var hon fyra år. Mateja växte upp i Vänersborg som hon upplevde som alldeles för litet. Där spelade hon fotboll under hela sin uppväxt men dansade inte.
– När jag flyttade till Uppsala älskade jag att affärerna var öppna på helgerna. Jag ville verkligen bo i en större stad där folk vågade ha drömmar, säger Mateja Kovacevic.
Hennes var att komma in på streetdanceutbildningen på Åsa folkhögskola, utanför Katrineholm, och det gjorde hon.
– Vi var fattiga och använde min familjs sparpengar för att jag skulle kunna förverkliga min dröm, säger Mateja.
På folkhögskolan mötte hon Catarina, de bodde i samma hus men hängde inte med varandra då.
– Jag dansande inte heller som liten, var ganska blyg inför nya människor men älskade att rita och måla hemma, säger Catarina Zarazua.
Som tioåring fick hon en flyer om jazzdans. Med den papperslappen i handen gick Catarina till Liljeforskolans gympasal. Där upptäckte hon en ny sida av sig själv; hon gillade att stå på scenen och fastnade för dansen.
I gymnasiet blev det Linnéskolans samhällsprogram och sen en kandidatexamen i mediekommunikation. En dansare som hon kände hade sökt till Åsa folkhögskola och Catarina tyckte att det var dags för en förändring.
Efter utbildningen fick hon ett telefonsamtal från Mateja som var med i en dansgrupp som behöver fler dansare.
– Vi hade kul tillsammans ända från början och har många likheter. Bägge går all-in, säger Mateja.
– Vi hade många idéer och ville skapa något som inte fanns i Uppsala, säger Catarina.
Att de skulle satsa på dansen som yrkesval fanns inte på kartorna till en början. Nu ser de möjligheter. De drivs av passion, men studerar just nu vid sidan om dansen.
– Jag är nyfiken på andra konstformer än dans. Det finns mycket jag kan göra, så länge det är något kreativt, säger Mateja, som lär sig spela in och redigera dansfilm just nu.
Bägge tycker att det är bra att tänka stort. De tänker uttnyttja hela sin kapacitet och hålla fast vid sina visioner. Catarina vill dansa med Jennifer Lopez, medan Matejas dröm är att jobba med Beyoncé.