En ödesfråga. Så brukar den kallas, kompetensförsörjningen. Uppsala kommun har satt upp som mål att 70 000 nya jobb måste skapas fram till år 2050. De senaste siffrorna från Arbetsförmedlingen visar att antalet lediga jobb ökar, men samtidigt sjunker antalet arbetslösa inte i samma takt. Enligt flera bland andra Svenskt Näringsliv är det här ett bevis på de matchningsproblem som finns på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna lyckas inte hitta den kompetens de behöver och i flera branscher väljer man att ta till ordet arbetskraftsbrist. Inom offentlig verksamhet anser sju av tio arbetsgivare att det är svårt att rekrytera. På den privata sidan säger sig var tredje arbetsgivare vara drabbad av arbetskraftsbrist, enligt Konjunkturinstitutet. Det är den högsta siffran på nästan tio år.
– Det är hård konkurrens om personalen. Det finns ett underlag att rekrytera ifrån, men på sikt tror vi inte att det kommer räcka till, säger Mia Dahlström, personalchef på Peab i Uppsala.
Byggbranschen är en av de branscher där kompetensförsörjningen är som tuffast, två av tre arbetsgivare säger i en undersökning från Sveriges Byggindustrier att det är svårt att rekrytera.
Samtidigt ser det inte ut att bli bättre. Politiker från i princip samtliga håll har aviserat att byggtakten måste öka ännu mer och det leder till ett ännu högre tryck på byggföretagen.
– Om vi ska mäkta med ett radikalt ökat byggande kommer vi att behöva anställa väldigt många. För att klara av det måste vi vända på varenda sten för att hitta kompetensen, säger Paula Lejonkula som arbetar med mångfalds- och branschrekryteringsfrågor på Sveriges Byggindustrier.
Byggbranschen är i dag tydligt mansdominerad och bara en procent av medlemmarna i fackförbundet Byggnads är kvinnor. Paula Lejonkula tror att bättre mångfald på arbetsplatserna kan vara en del av lösningen när det gäller att säkerställa kompetensen.
– Skulle vi kunna leta intressanta rekryteringar bland 100 procent av befolkningen i stället för bland 50 procent av befolkningen skulle vi med största sannolikhet hitta fler, säger Paula Lejonkula.
På Peab i Uppsala är ungefär var tionde av samtliga anställda kvinnor. Målet är att öka den siffran till åtminstone det dubbla och för att lyckas med det krävs det enligt Mia Dahlström förändring på flera fronter.
– Det viktigaste är att varje medarbetare ska bli sedd utifrån kompetens och inga yttre attribut, säger Mia Dahlström.
Hon själv kom till Peab för elva år sedan med en examen i psykologi med inriktning mot arbetsvetenskap i ryggsäcken. Hon har blivit bemött av en hel del fördomar, både på grund sitt kön och utbildningsbakgrund.
– Även om jag har märkt en otrolig kulturförändring under mina år i branschen är kvinnor fortfarande väldigt ensamma och därmed också väldigt synliga. Det är inte alla som trivs med det. Ju fler vi blir desto lättare blir det, säger hon.
Nyligen rekryterade man två kvinnliga arbetsledare och märkte direkt att många kvinnor sökte sig till deras arbetsgrupper.
– Det här är också viktigt när vi rekryterar. Kvinnor attraherar kvinnor, säger Mia Dahlström.
Inom Peab har de sällan flera kandidater att välja mellan när de rekryterar. Men skulle en manlig och en kvinnlig sökande med exakt samma kompetens söka och det bara gick att anställa en skulle de anställa den kvinnliga sökanden.
– Det är viktigt att vi som är en samhällsbyggare också speglar samhället för att förstå våra kunder och vara en attraktiv arbetsgivare för alla, säger Mia Dahlström.
Hon menar att branschen måste bli mer attraktiv och synlig, för alla.
– Vi måste bli ännu bättre på att visa hur många möjligheter det faktiskt finns. Vi är mycket ute i skolor och berättar om vilka yrken som finns, säger Mia Dahlström.
En annan bransch som tampas med kompetensförsörjningen är vård- och omsorgssektorn. De kommande tio åren kommer 7 000 nya personer att behöva rekryteras och det är långt ifrån hur många som utbildas.
– I hemvården är det oerhört svårt att rekrytera personal. När det gäller boendepersonal är det ganska lätt att få tag på fast personal, men det är svårt att rekrytera timvikarier som vill stanna en längre tid, säger Ingela Hedqvist på Vardaga.
Hon har tidigare arbetat inom hemvården men är i dag verksamhetschef för två äldreboenden i Storvreta respektive Vattholma. Hit rekryterar de personal ständigt. Eftersom många av vikarierna ofta arbetar extra vid sidan av studier är det svårt att få dem att stanna en längre tid.
– Det här är en svår bransch att planera långsiktigt och vi lever i någon mån på timvikarier, säger Ingela Hedqvist.
Byggbranschen och vård- och omsorgsbranschen står inför liknande utmaningar, men något som skiljer dem åt är könsfördelningen. Samtidigt är det ju inte så enkelt som att männen i byggbranschen börjar arbeta inom vården och de vårdanställda kvinnorna blir byggjobbare, exempelvis skulle ju kompetensförsörjningenproblemen bestå i bägge branscher trots att de då blev mer jämställda. Men Mia Dahlström på Peab tror ändå att om rekryteringsunderlaget inte skulle vara så normstyrt skulle det vara enklare.
– Vi måste sluta att tänka i stuprör och i stället se till kompetens. Där tror jag att skolorna måste bli bättre på att sporra elever till att söka sig till den bransch där de passar bäst, oavsett kön, säger hon och får medhåll från Ingela Hedqvist på Vardaga.
– Det är jätteviktigt att personen är rätt för jobbet, för oss är det inte alltid den rent medicinska kompetensen som är det viktigaste utan hur duktig personen är på omvårdnad, säger hon.
Ingela Hedqvist tycker att vårdutbildningarna måste bli bättre på att prata med och mot alla kön och samtidigt inte vara så sjukhusinriktade utan även uppmuntra till jobb på boenden. På sikt är hon inte orolig för att hennes boenden inte ska klara kompetensförsörjningen. Hon tror att en del av lösningen ligger i ett aktivt integrationsarbete, nyligen har Vardaga kommit överens med Migrationsverket om att erbjuda praktikplatser för nyanlända.
– Jag hoppas på att det projektet ska leda till ett vi får in ännu mer kompetent vårdpersonal, säger Ingela Hedqvist.
Bristande mångfald är som sagt ett problem i flera olika branscher. För att få bukt på problemen tror Paula Lejonkula på Sveriges Byggindustrier att man dels måste bli bättre på att arbeta med frågan i skolan där könsnormer ofta uppstår och dels informera om varför mångfald är viktigt.
– Ibland får man höra att fler kvinnor på en byggarbetsplats gör arbetsplatsen ”trevligare”, vilket kan låta lite konstigt. Men det handlar om den generella gruppdynamiken. Om det finns en uppenbart stor majoritet och en liten minoritet, oavsett sorter, blir gruppdynamiken inte särskilt bra. När en minoritet inte längre är en minoritet, först då ses människorna som individer, säger Paula Lejonkula.
Enligt henne blir det också lättare för ett företag att utvecklas i takt med omvärlden om det finns en dynamik bland de anställda när det kommer till aspekter som kön, bakgrund och funktionsvariation.