Sedan 1999 har den disponibla inkomsten ökat markant i Sverige, enligt nya siffror från SCB. Men nej, pengar gör oss ju inte lyckligare – åtminstone inte när vi har så det täcker grundläggande behov, säger Folke Tersman som är professor i filosofi vid Uppsala universitet och som studerat lyckoforskning.
– Att ha nära relationer är mycket viktigare för vårt mående. Liksom att vara engagerad i en aktivitet som känns meningsfull, antingen på fritiden eller att du har ett jobb där du känner att du gör något bra, gärna tillsammans med andra.
Finns något mer som gör oss lyckliga?
– Ja. Vi har ett stort behov av social erkänsla, alltså att bli bekräftade av andra. Det tror jag ligger bakom allt mellan himmel och jord: från att lärare vill byta yrke eftersom de inte känner att de får den respekt och status som de tidigare hade, till att personer går med i extremiströrelser för att de känner sig utanför samhället.
Är det flockdjuret inom oss som driver detta?
– Ja, ta Facebook: man lägger upp en bild på att gästerna snart kommer, för att visa upp sig som lyckad och få många likes. Och att många jobbar jättemycket har ofta inte främst med lön att göra, utan att man får status inom sitt fält. Men det är ett samspel med pengar: lyckoforskningen visar att det man har i absoluta tal inte är så viktigt, men det är viktigt att inte ha mindre än de man jämför sig med.
Så när alla i ett samhälle får mer pengar att röra sig med blir det ingen egentlig vinst för någon?
– Precis. Sedan finns en annan viktig faktor för hur lycklig man är, nämligen frihet, att känna att man kan påverka sin livssituation. Det är ett grundläggande behov. Att ha exempelvis stora skulder eller en chef som styr dig hårt kan göra att du känner dig väldigt hjälplös och som att livet går dig förbi.
Den psykiska ohälsan är väldigt hög i dag. Varför mår vi så dåligt när vi ändå har det så bra?
– Dels handlar det nog om att man tidigare bet ihop. I dag är man mer öppen. Men jag tror också att det har att göra med faktorerna socialt erkännande och frihet. De upplevda kraven på erkännande har ökat mycket. Förut räckte det kanske att man hade jobb och familj. I dag känner nog många, särskilt unga, att det ska till otroligt mycket mer. Man ska vara snygg, ekonomiskt framgångsrik och så vidare. Det är svårt att känna att man kommer upp i den nivån.
Men frihet då, det har vi väl?
– Jag vet inte, det är högt tempo på många arbetsplatser i dag, vilket gör att människor känner sig begränsade. På 1900-talet fanns också en tilltro till politiken som en god och stark kraft. I dag känner nog både enskilda och politiker att man inte kan styra utvecklingen, utan att mycket beror på vad USA, EU och stora kapitalägare gör.
Studier visar att man mår mycket bättre av att köpa sig ledig tid i stället för prylar, men få lägger löneökningar på att gå ner i tid. Varför det?
– Där har vi nog återigen det där erkännandet. Om man går ner i tid är man rädd för att inte få respekt. Man är inte framgångsrik, man bidrar inte. Dessutom är vi ju överösta med budskap om att du blir lycklig av att konsumera, hela vår ekonomi bygger på detta. Vilket är ett stort problem av miljöskäl.
Ja, mer pengar i plånboken har inneburit mer shopping. Kommer detta att ta kål på mänskligheten?
– Det finns olika skolor där. Vissa menar att ekonomi med tillväxt är förenlig med hållbarhet, eftersom vi börjar efterfråga varor som inte är lika miljöskadliga. Andra, däribland jag själv, menar att ökad konsumtion oftast leder till ökade utsläpp och att vi därför behöver förändra både vår ekonomi och kultur.
Hur då?
– Vi behöver ha en hållbar ekonomi så att folk har jobb, men utan ökade utsläpp. Jag tror att vi av flera skäl måste tänka oss en framtid där vi jobbar mindre. Dels på grund av konsumtionens skadeverkningar, dels på grund av automatiseringen. Det kommer inte att komma nya jobb i samma takt som jobb försvinner.
Om allt automatiseras: vad blir då människans uppgift?
– Vi måste tänka att ett gott människoliv inte behöver vara centrerat kring arbete, utan handlar om att uppleva, göra saker tillsammans, ha gemensamma projekt.
Är vi lyckligast någon särskild tid i livet?
– En studie visade att vi är som lyckligast mellan 60 och 70. Främst handlar det om att vi kan distansera oss till konventioner och normer, man gör det man vill i stället för vad man tror att andra tycker man ska göra. Enligt en kanske inte så jättevetenskaplig uppgift är vi allra mest olyckliga vid 47, då kan man känna att nu har jag spelat ut korten jag hade, this is it, det här är vad som blev. Man är fortfarande fångad av vad andra tänker om en och man har inte barn som behöver en på samma sätt som tidigare. Att ha småbarn kan vara väldigt jobbigt, men det skänker en stark känsla av mening.
Vi har pratat mycket om lycka. Men vad är lycka egentligen?
– Det där man känner i korta stunder, som kanske när man får solen i ansiktet den första vårdagen kan nog bättre beskrivas som lycka än eufori. Lycka är mer långvarigt. En teori är att lycka är en känsla. En annan teori att det snarare är en bedömning om sitt liv, alltså hur man uppfattar saker: är glaset halvfullt eller halvtomt? Att vara tacksam för det man har i stället för att gnälla på det man inte har är viktigt.
Är det medfött eller något man kan träna upp?
– Det är nog delvis medfött, men definitivt något man kan träna upp. Samtidigt är det inte helt lätt, hela vår ekonomi är ju uppbyggd på att vi ska känna oss otillfredsställda. Sedan har evolutionen också sett till att vi ska vara lite hungriga och hela tiden sträva vidare. Annars hade vi väl bara legat på soffan. Om vi ens hade uppfunnit den.