Håbo

Det var för ett år sedan som kvinnan ramlade och, skulle det senare visa sig, bröt armen strax under axeln. I sin hand hade hon en GPS-navigator men insåg snabbt att ambulanspersonal alternativt helikopter skulle ha svårt att nå fram till henne i terrängen. Under stor smärta tog hon sig därför för egen maskin tillbaka till bilen, som var parkerad en kilometer därifrån.

När hon erbjöd sina GPS-koordinater till larmoperatören på 112 avböjdes dessa och istället krävdes hon på gatuadressen till platsen. Kvinnan tvingades ropa till några kvinnor i närheten, som heller inte visste adressen, och försökte sedan beskriva vägen för operatören, som fortfarande inte var intresserad av GPS-koordinaterna. Under samtalet föreslog larmoperatören också att kvinna i stället skulle ringa efter en sjuktaxi men ändrade sig senare. Efter att patienten och operatören gemensamt försökt hitta en tänkbar adress skickades till slut en ambulans. Denna körde dock fel, även om fördröjningen inte blev särskilt stor.

– Hur får man hjälp överhuvudtaget om det saknas gatuadress, i skogen, på sjön, på en åker? Är det verkligen vars och ens skyldighet att konstant hålla reda på gatuadressen där man befinner sig för att kunna få eller kunna ge hjälp om någon händer? Till och med om man har med sig en pejlingsbar mobil och som i mitt fall GPS-navigator? skriver kvinnan i sin anmälan till Inspektionen för vård och omsrog, IVO.

IVO slår fast att operatören, enligt rutin, skulle ha tagit emot GPS-koordinaterna, samt att det inte rådde någon tvekan om kvinnans hjälpbehov.