Highway to hell, Endless highway och Highwayman, låtarna om att vara på väg är många. För Christer Jansson i Enköping är det verklighet. Varje år kör han tusentals mil med sin långtradare på slingriga vägar genom Europa för att transportera instrument, ljud och ljusutrustning till världsartister som Black Sabbath, Iron Maiden, Ac/Dc och Bruce Springsteen. Det är ett slitsamt arbete, men Christer skulle inte kunna tänka sig något annat jobb.
– Det är tufft och jag har sett många komma och gå genom åren. Man lossar och lastar, kör på nätterna och sover på dagarna på turnéer som varar i flera månader. Man äter, sover och kör, det blir en livsstil, ungefär som att vara bonde. Men jag skulle inte byta det mot något annat jobb i världen. Det är en härlig atmosfär, alla är tacksamma, ödmjuka och omtänksamma. Det spelar ingen roll om det är Bruce Springsteen, Björn Skifs eller någon annan artist, alla är mån om att man ska ha det bra, säger Christer.
Förra året var hektiskt, då var Christer ute på vägarna i över åtta månader med bland annat Bruce Springsteen på hans Europaturné och Kents avskedsturné.
– Jag brukar vanligtvis skaffa lite extrajobb när lågsäsongen kommer mellan november och mars, men den här vintern har jag bestämt mej för att bara vila och ladda batterierna till det drar igång igen framåt vårkanten, säger han.
Att vara nära artisterna är inget speciellt för Christer, det är vardag och de är människor som alla andra, hävdar han.
– Jag har träffat de flesta och de har alla en sak gemensamt - de är människor som du och jag. Lemmy i Motörhead är en person som jag träffade flera gånger, han är nog den som jag minns som något extra.
– Han var omtänksam, genuin och äkta, det fanns inget konstlat i honom - han var en väldigt trevlig man. Jag fick den här koppen av honom en gång, säger Christer och tar en mun kaffe ur en mugg med Motörhead-motiv.
Det finns många historier att berätta om åren på turné, men det som händer på jobbet, stannar på jobbet. Det är en regel man bör följa om man vill bli långvarig i branschen.
– Jag har sett det mesta och skulle kunna skriva en bok, men det är inget jag vill prata om, jag vill ju ha jobbet kvar. Historierna spar jag till min dödsbädd, säger Christer och skrattar.
Christer började leva sitt liv på vägarna i början av 90-talet. Det är ett liv som är långt ifrån livet mellan klockan sju och fyra som de allra flesta är vana vid, många utomstående kan inte förstå hur han kan hålla på som han gör. Men Christer känner att det är på vägarna han hör hemma, det är där han trivs.
– Jag kör så länge jag pallar, det får bli som med Lemmy, de får lyfta ur mej ur lastbilen med dojorna på.
Magnus Eriksson
magnus.eriksson@eposten.se