Hasan Dzonlagic lever ännu med mardrömmarna och de skador han fick under månaderna i koncentrationslägret Trnopolje i hemkommunen Prijedor i nordöstra Bosnien.
Han och hans två barn fick asyl i Sverige 1993, några månader senare kunde också hans fru Fatka återförenas med familjen. Sedan 1994 bor Hasan och Fatka i Enköping, hon arbetar på ett gruppboende, han var trä- och metallslöjdslärare fram till en stroke för tre år sedan.
Barnen är vuxna och har bildat egna familjer, dottern i Västerås, sonen i Kalmar. Tre barnbarn och ett till är på väg.
Hasan Dzonlagic följer nyheterna från Bosnien via internet, och förra året kom beskedet som gjorde att åtminstone en av många frågor från det förflutna som jagat honom äntligen verkar kunna få ett svar.
– En av de arton släktingar på min mors sida som försvann 1992 har hittats i massgraven i Tomasica. Det är skönt att han hittats, det är bättre att veta. Kanske kommer de andra försvunna också att kunna identifieras bland de hundratals människor som vräktes ned i den gamla gruvan och täcktes med tolv meter jord.
Filmer och foton från utgrävningen i Tomasica som inleddes i september förra året visar hur grävskopor tagit bort lager på lager av jorden som lagts över de hundratals döda kroppar som dumpades där när den etniska rensningen i Prijedor pågick.
– Jag såg lastbilar som det droppade blod ifrån, jag såg i vilken riktning de åkte. Jag berättade om vad jag sett för åklagare vid krigsförbrytardomstolen i Haag, men de trodde mig inte. Inte förrän en före detta serbisk soldat bröt ihop av mardrömmar om vad han deltagit i, och visade på Tomasica började de gräva där, säger Hasan Dzonlagic.
Han tystnar. Han har egna förfärliga mardrömmar från tiden i Trnopolje, och att åter berätta om Bosnien och om vad som nu kommer fram i Tomasica gör att fasorna återupplevs under såväl vaken tid som i drömmar.
– Det bor människor så nära som 100 meter från gruvan. De klagade på lukten. Så de översta kropparna grävdes upp och fördes till en annan massgrav. Men varför har ingen i området sagt något om massgraven under alla de år som gått? Jag förstår det inte.
Att han och hans närmaste överlevde ser han fortfarande som mirakulöst. Folkräkningen som myndigheterna genomförde 1991 var minutiös, invånarna i varje kommun kartlades utifrån religionstillhörighet, yrke, medlemskap i kommunistpartiet, allt som sedan användes när striderna brutit ut och den etniska rensningen började. I Kozarac, Hasans hemstad, kom order via högtalare att alla skulle infinna sig på idrottsarenan.
– Där delades vi upp, män, kvinnor och barn. De som inte kom till torget samlades in från husen eller tvingades ut ur skogarna där de försökt gömma sig. Alla fanns registrerade. Det var militär och beväpnade män överallt. Det gick inte att fly, berättar Hasan Dzonlagic.
Mardrömmarna om koncentrationslägret och flykten från Bosnien och Kroatien förföljer honom än.
– Ibland undrar jag varför jag överlevde till dessa ständiga mardrömmar. Men när jag ser våra barn och barnbarn är jag tacksam för livet.
– Bosnien-Hercegovina var ett multietniskt samhälle där vi alla kunde umgås och leva tillsammans, oberoende av etnicitet eller religion. Så måste det bli igen. Men ett villkor är att vi tillsammans klarlägger vad som hände, får veta var våra försvunna är, och att de som så grovt förbröt sig mot allt vad mänskliga rättigheter är, ställs till svars och straffas, säger Hasan Dzonlagic.