Jag vet inte jag om jag kanske är på väg ”ut i marginalen”. Jag gillar det uttrycket. Jag har alltid tänkt att man då hamnar lite på undantag och är mindre viktig, men om man tittar i en riktigt välläst bok, så kan det ju stå massor i marginalen, där på sidan där det finns vitt utrymme att skriva sina tankar om en särskild mening som griper tag. Men jag funderar ändå om jag är på väg ut i marginalen, på ont, men också på gott. Jag vet, man säger det tvärtom, på gott och ont, men det skaver lite, för jag tycker ju det var alldeles nyss barnen var små och jag visste bäst, så jag känner att det är lite orättvist, ändå. Därför får ont komma först den här gången.

”Hur kan du stå i vägen hela fuckin’ tiden” utbrister en person i min närhet som är på tillfälligt besök i det jag ändå skulle vilja säga är mitt hem – men, också den personens hem, naturligtvis.

Swish, swosh, säger det, så är skafferiet omorganiserat och ett annat rum helt omgjort och en massa synpunkter far runt om ditt och datt som borde bort.

Jag älskar, när alla barnen är hemma. Jag älskar också när jag är ensam. Då kan jag läsa fritt och gå ut med hunden hur länge som helst, och inte tänka så mycket på det som borde bli gjort i hemmet, det där som man tänkt att man gör sen. Det man tänkte för tio år sen, att man skulle göra. Det kan jag nog också när dom är hemma, gå länge med hunden, tycker dom, men inte jag. Man vill ju vara nära sina barn, när dom finns nära – alltid.

Jag funderar när det där började, att man var i vägen. Det var nog ett tag sen. Jag vet ju det, men i alla fall.

För några veckor sen var jag och min man ordentligt sjuka. Det var intressant. Vi har aldrig varit sjuka samtidigt. I alla fall låg vi där i varsin soffa och hostade i kapp. Det var bra, äntligen fick vi chans att prata, mellan hostningarna. En annan nära släkting kom hem och vips var köket helt oigenkännligt – swish, swosh – rent. Jag häpnade när jag tittade in i köket, och hostade. Det är lustigt på nåt vis, alla år av curlande, där man tänker, huh, hur ska det gå, man ser tio minuter fram, hur man ska få dom till skolan, inte så mycket vad dom ska lära sig, utan bara få dom dit. Man blir aldrig sjuk, för det funkar helt enkelt inte. Man tuggar på. Klart att det är så att en av oss, blir sjuk ibland, men aldrig båda samtidigt. Och så bara händer det, man hostar ikapp. Och det är mysigt, man hittar varann, där i varsin soffa, och barnen tar plötsligt över. Det är oerhört hoppfullt. När jag var yngre och vi hade fyra barn mellan sju och tolv skulle jag inte kunna föreställa mig att en av dessa kunde möblera om i skafferiet, möblera om i något rum eller faktiskt flytta om något rum, så att det blev estetiskt vackert.

Skam och lycka, skam och lycka.

Ja, lite så är det, man skäms, för att man inte räcker till. Man borde ha gjort, det ena och det andra, men det är ju så härligt att ha fri tid nu, att man förtränger det där man skulle ha gjort för länge sen.

Men så känns det, när de kommer hem flera år senare och ser med sina fräscha ögon, att man skäms, över den där listen, som aldrig kom på plats för hm, tjugo år sen, men så minns jag faktiskt att om alla kom på att de skulle sätta fast sina lister, så skulle inte listerna räcka till.

Vi har en del marginaler hemma hos oss, en hel del marginaler att jobba med. Det är härligt, vi pratade om dom när vi låg där i varsin soffa och hostade. Det är bra det, vi har pratat om dom i alla fall.