Förordningen, som omfattar hela EU samt Norge och Island, reglerar vilket land som har ansvar för att pröva asylansökningar. Den som anländer till länder som Italien eller Grekland, men som lyckas ta sig vidare till exempelvis Sverige, har inte rätt att få sin asylansökan prövad i Sverige. I stället skickas den asylsökande i normalfallet tillbaka till det land som hon eller han först anlände till.

För den enskilde flyktingen orsakar en sådan hantering självfallet både oro och obehag. Och i praktiken försvåras också chanserna att få asyl avsevärt, eftersom länder som Grekland eller Cypern har en betydligt kärvare syn på människor som söker asyl än vad Sverige har. Rättssäkerheten för de asylsökande blir också sämre och den undermåliga standarden på asylboendena, som snarast kan liknas vid fångläger, är väl dokumenterad.

Även ensamkommande flyktingbarn omfattas dessvärre av samma regelverk, men möjligen kan nu en ljusning skönjas vid horisonten. I går presenterade EU-kommissionen ett förslag om att skyddet för dessa barn ska stärkas. Genom att skapa ett undantag för de ensamkommande flyktingbarnen vill man göra det möjligt att pröva asylansökningar i det land som barnet i fråga befinner sig i.

Enligt den ansvariga EU-kommissionären, Cecilia Malmström, är tanken att ensamkommande flyktingbarn bara ska skickas tillbaka till första mottagarland om det är uppenbart att det ligger i barnets intresse att prövningen sker i det landet.

Huruvida kommissionen verkligen får sin vilja igenom, i så måtto att förslaget realiseras, återstår att se. Men ambitionen är god. Och om en humanisering av praxis vore möjlig när det gäller ensamkommande flyktingbarn kanske det är dags att revidera själva Dublinförordningen?

Frågan bör i vart fall diskuteras, inte minst av liberala opinionsbildare. Men dessvärre tycks några ledarskribenter på den borgerliga planhalvan glida allt närmare slutsatsen att invandringens ”volymer” är viktigare att diskutera än frågan hur ett gott mottagande och en liberal praxis ska kunna säkras.

Den utvecklingen måste stävjas, för när vi börjar definiera själva invandrarna eller deras antal som grundproblemet suddas gränsen mot den samhällsanalys, som hittills endast har torgförts av Sverigedemokraterna och andra rasistiska sammanslutningar, snabbt ut. Komplexa problem, som den illa fungerande ekonomiska integrationen, hamnar därmed ur fokus, huvudsak görs till bisak, och det svenska samhället friskrivs från ansvar för sina egna tillkortakommanden. Den underförstådda slutsatsen blir att det är invandrarna som bär skulden.

Så kan man resonera, men bara om man befinner sig på glid i värderingsfrågor. Men att tro att detta skulle lösa de grundläggande problemen är bara naivt.