Ida Tjerngren, projektchef på SKB för det nya slutförvaret.
Kort efter att vi stigit ur minibussen efter vår färd ner i berget frågar Ida Tjerngren, projektchef och ansvarig för bygget hos Svensk kärnbränslehantering (SKB), om vi känner ammoniaklukten.
– Vi spränger regelbundet här. Ammoniak används när vi spränger – och vi sprängde senast här för några dagar sedan, berättar hon.
Miljön nere i berget, med långa gångar och stora lastare som kör omkring, påminner om en gruva. Här jobbar dagligen ett fyrtiotal personer under jord med utbyggnaden av slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall. Till det kommer minst lika många som arbetar ovan jord. Den här dagen pågår geologiska arbeten och diverse el- och ventilationsarbeten.
Den första delen av slutförvaret för det kortlivade avfallet har varit i drift sedan i slutet av 1980-talet. Där förvaras nu 63 000 kubikmeter radioaktivt avfall som filter, verktyg och kläder från svenska kärnkraftverk samt liknande material från sjukvård, industri och forskning.
Geologer genomför en så kallad kartering för att undersöka berget.
I början av 2023 lämnade SKB in sin preliminära säkerhetsredovisning tillsammans med en ansökan om att få bygga ut förvaret till Strålsäkerhetsmyndigheten. Efter beredning fick SKB i slutet av 2024 klartecken att påbörja bergarbetet. I början av 2025 genomfördes den första sprängningen.
Utbyggnaden kommer att vara en sluten värld under de sex år bygget tar.
Det är bara personal från SKB och entreprenören Skanska samt speciellt inbjudna som får vistas i tunnlarna där arbetet pågår. Under utbyggnadens mest intensiva fas kommer ungefär 200 personer delta i projektet.
Ventilationsarbete i tunneln.
Sex bergssalar som är 15 meter höga, 16 meter breda och 240– 270 meter långa ska byggas, liksom en ny tunnel som ska användas för transport av kärnavfallet.
– Tunneln som byggs nu och ska leda till den nya delen av förvaret är redan 180 meter lång. Den ska bli hela 900 meter innan man når förvarsdjupet på cirka 120 meter under Östersjön, berättar Ida Tjerngren som fortsätter:
– I de nya bergssalarna ska allt radioaktivt drift- och rivningsavfall förvaras. Det handlar om reaktorkomponenter, betong och annat byggnadsmaterial från de svenska kärnkraftverk som ska rivas och slutförvaras på ett säkert sätt en lång tid framöver.
Den nya delen kommer att ha total lagringskapacitet på 117 000 kubikmeter. Ett annat sätt att beskriva arbetets omfattning är att 1,2 miljoner ton kubikmeter med berg kommer att sprängas bort för att skapa det nya förvaret.
Slutförvaret av kortlivat låg- och mellanaktivt avfall (SFR) ska byggas ut. Den blå delen är utbyggnaden.
– 1,2 miljoner ton berg – det motsvarar två stycken Avicii Arena (Globen), förklarar Ida Tjerngren.
Arbetet att ta sig längre och längre in i berget kallas för bergdrivning – där ingår sprängning och borrning i berget som ett viktigt moment.
– Nu befinner vi oss 60 meter ned i urberget och cirka 800 meter in i en tunnel rakt under Östersjön, berättar Ida Tjerngren.
Om sex år när bygget är klart ska det nya förvaret ligga på 120–140 meters djup. Efter att vi parkerat vår minibuss tar vi en promenad i tunneln som är drygt tio meter hög och rymmer flera större bilar på bredd.
Efter ett tag kommer vi fram till en vägkorsning. Den ena av vägarna tar stopp vid en bergvägg. Här har de senaste sprängningarna ägt rum och väggen markerar hur långt man kommit med arbetet fram till nu.
– Det är här nedfarten till det nya slutförvaret ska gå, säger Ida Tjerngren.
Här går Ida Tjerngren på vägen till den plats i tunneln som i dag markerar hur långt SKB och Skanska kommit i arbetet med slutförvaret. Där nere i mörkret någonstans tar det i dag stopp.
Efter varje sprängning bearbetas och täcks den yta som sprängts upp med sprutbetong. Det görs för att bergväggen ska bli ännu mera stabil och hållfast.
– Just nu står vi vid en av berggavlarna som vi ännu inte har sprutat betong på. Det betyder att det är berget vi tittar på här. Tänk att detta har legat gömt i 1,9 miljarder år och nu har vi sprängt oss ner här och kan titta på den här berggaveln. Det är inte många människor som sett detta – det är häftigt.
Vid bergväggen har ett gäng geologer riggat upp en dator, starka lampor och annan utrustning. De genomför en så kallad kartering eller insamling av data för kunna analysera bergväggen.
– Man kan säga att våra geologer står och tittar på hur berget ser ut och analyserar vilka bergarter vi har här, var sprickorna sitter och hur långa de är.
Det är långa tunnlar som byggs i berget.
Varför byggs slutförvaret i Forsmark?
– Slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall behöver byggas ut för att ta emot rivningsavfallet från de svenska kärnkraftverken. Det mesta av avfallet som förvaras här i dag kommer från kärnkraften, så som verktyg, skyddskläder och filter. Men även radioaktivt avfall från sjukvård, forskning och industri lagras här, förklarar Ida Tjerngren och fortsätter:
– Detta är en välundersökt plats. Vi har redan en befintlig verksamhet i förvar här i dag och vet därför att berget är säkert. Berget består till stor del av granit som ger en bra kvalitet för ett slutförvar: Det är hållbart, torrt och hårt.
SKB:s Ida Tjerngren står här vid den punkt i tunneln som markerar hur långt arbetet kommit.
Kostnaden för utbyggnaden av slutförvaret för det kortlivade radioaktiva avfallet är stora.
– Den här utbyggnaden är ett av SKB:s mångmiljardprojekt, säger Ida Tjerngren.
Slutförvaret för kortlivat radioaktivt avfall ska inte förväxlas med ett annat slutförvar – det där 12 000 ton av använt kärnbränsle från landets kärnkraftverk ska förvaras.
Det byggs också i Forsmark, men på annan plats två kilometer bort. Byggnotan för det kommer att landa på 12 miljarder kronor.
Geologer i arbete för att kolla hur berget mår.
Här är vägen som leder till det nya slutförvaret. Den är inte färdigbyggd. Någonstans där nere i mörkret tar vägen slut i dag.
När UNT är på plats nere i berget pågår ventilationsarbeten.
Bygget av det nya slutförvaret för kortlivat kärnavfall i Forsmark.
Vattenledning.
Geologer analyser berget efter de senaste sprängningarna.