– Du får aldrig ta bort själen från en gammal möbel. Titta på det här bordet. Det går emot mitt hjärta att slipa och måla över det som under flera generationer är slitet av dagligt bruk, säger möbelsnickaren Ulf Sandqvist.

Vi befinner oss nära Skolsta längs en slingrande grusväg på väg till Tibble gård och Litslena möbelverkstad. För äldre generationer i bygden är gården mer känd som huset där kantorn och kulturpersonligheten Carl-Viktor Ceveman växte upp och bodde unga många år.

I det ursprungliga boningshuset finns numera en verkstad för en helt annan kulturell gärning – möbelrenovering. I farstun och på verandan har den slitna ytan fått vara kvar. Vi möts av Ulf Sandqvist.

Artikelbild

| Renoverar möbler. Maria och Ulf Sandqvist har jobbat med möbelrenovering och kursverksamhet sedan 2007. Här lossar Maria klädseln på en klassiker, Yngve Ekströms Lamino-stol från 1964.

– Att bevara själen i ett gammalt föremål, som en möbel, är precis lika viktigt vid renoveringen av ett hus. Den slitna patinan har sin egen historia att berätta.

Just det här med att vara aktsam, att respektera vad andra människor skapat, är en röd tråd i allt det Ulf Sandqvist berättar:

– Rätt ofta kommer det kunder hit som exempelvis vill ha nya armstöd till farmors mors möbel i stället för de nötta. Jag brukar fråga om vi verkligen ska utplåna möbelns egen historia, inklusive minnet av forna generationer.

Ulf medger att han lever sin dröm – den drömmen han hade många år före flytten från storstaden till landsbygden utanför Enköping.

Artikelbild

| Stolsits. På kurserna i möbeltapetsering får deltagarna bland mycket annat lära sig hur en klassisk stolsits är uppbyggd – sadeljord, juteväv, och stoppning med hästtagel.

– Jag och hustru Maria såg den här gården framför oss redan innan vi visste att den fanns. Verkstan, ateljén, måleriet, drängstugan där vi bor nu, loftet som rymmer loppis och uthusen för försäljning av gamla möbler.

Året var 2007. I dag är gården välkänd också för veckoslutskurser i möbeltapetsering – som även Maria jobbar med.

Artikelbild

| Bevarar. Att vara aktsam om vad andra människor tillverkat för länge sedan är viktigt för Ulf Sandqvist. Hellre en varsam renovering än att slipa, måla eller byta slitna delar – så länge de går att bevara.

– Vi träffades och gifte oss strax före flytten hit från Stockholm. Utan att veta om det från början finns det likheter i vår bakgrund. Mitt dagliga jobb har jag inom vården men växte upp på gård där min pappa, bland mycket annat, jobbade med gamla möbler, berättar Maria Sandqvist.

Även Ulf har möbelrenoveringen i generna.

Artikelbild

| Beundrar hantverket. Ulf Sandqvist lever sin dröm, i ständig beundran för gamla mästarens kunnighet i att bygga och konstruera möbler.

– Det var en rätt självklar väg för mig eftersom min far var möbelsnickare. Farfar lärde mig gamla tekniker inom tapetsering och farmor hade ett gårdsväveri. På så sätt fick jag möta flera sidor av hantverket redan i unga år.

Ulf Sandqvist är entusiastisk i sitt berättande om gamla ting – men uppsynen mörknar betydligt när vi kommer in på något som var vanligt förekommande på 70- och 80-talen: Avlutning.

– Inte bara färgen försvann i lutbadet utan också hartserna i träet, som till slut blir grått, torkat och dött som drivved. På grund av lutet är originalmålade dala- eller hälsingeskåp en bristvara och betingar i dag stora värden.

Ulf brinner för att dela med sig av de gamla teknikerna, övertygad om att tidigare generationernas kunnande inte får ha gått i graven samtidigt med dem.

– Inte en dag går utan att jag känner aktning och vördnad inför skickligheten hos de gamla snickarna.

Men att det inte enbart är själva hantverket som har en historia att berätta, får vi snart veta.

– Snickarna lämnade meddelanden efter sig. En fastsatt lapp här, en inristning där som berättar om när, var och hur möbeln hade tillverkats. Jag är noga med att göra samma sak. Också renoveringen är en del av möbelns historia.

Det finns många historier att berätta i sammanhanget, inte minst om finurliga låsanordningar och dolda utrymmen.

– En gammal dam hade bevarat en skrivhurts ärvd efter pappa prästen. Damen hade ingen aning om det fanns ett lönnfack. Ut ramlade hennes eget dopbevis!

Vad får du för svar när du inte vill slipa och måla om det gamla bordet eller när du ifrågasätter om armstödet som slitits under generationer ska bytas ut?

– Så gott som alltid ett tack, efter en stunds funderande. Och därefter ja till en varsam renovering, säger Ulf Sandqvist och berättar om vad ett ungt par sade när jobbet var klart: "Sittande i den gamla kökssoffan känner vi nu historiens närhet rent påtagligt och hör, inom oss, berättelserna från mormorsmors tid."